Jul, nyår och allt däremellan

Hej på er, allihop. Hur har ni det? Har ni snö och kyla, regn och rusk? Värme? 

Inre eller yttre sådan? Har ni landat i insikten om att det står -23 på datumstämpeln

på alla mjölkpaket? Sådant brukar ta ett tag. Omställningar, ni vet.

Jag tänkte visa några bilder och berätta om några stunder från jul- och nyårshelgerna. 

Allt gick så fort, så fort den här gången, tycker jag, och det gör nästan lite ont 

att blicka tillbaka. Samtidigt har jag en inre längtan efter ljuset och 

den tidiga våren - en längtan som jag aldrig brukar känna men som jag 

faktiskt välkomnar i år. Kanske håller jag på att utvecklas till en sån där 

soldyrkande sommartjej (Högst osannolikt, reds anm.).

Min jul var lugn, liten, fin och stilla. Det rådde sjukstuga i det 
Almgrenska hemmet så helgen tillbringades hemma, med en skara på fyra 
personer samt två katter. Vi åt vår traditionsenliga grötfrukost, tog en 
frostig promenad, såg på Albert och Herberts julkalender, 
lagade grönkålspaj och trillade köttbullar, fikade, grät en skvätt (jag), 
såg på Kalle, delade ut några klappar, såg på ännu mer på TV och 
sov sedan sött. Alldeles lagom.

Dagarna efter jul gick i samma, makliga takt. Jag stannade hemma hos familjen;

åt rester från julbordet, såg På spåret, sov ganska mycket 

och läste julklappsböcker. På annandagen kom fina Alice och hälsade på 
och jag gjorde en slags saffransostkaka till oss.

Redan den 27:e dök jag in i vardagslivet igen och åkte ner till Malmö 

för att gå på dagvården. Går hon fortfarande i behandling? tänker ni. 

Ja, det gör jag. Och det är kämpigt och tröttsamt men också välbehövligt.

Jag måste framåt och vägrar nöja mig med att låta ätstörningen sitta kvar 

i huvudet längre. Det måste vara nog nu. Alltså fortsätter jag gå på 

föreläsningar, registrera mina måltider, ha terapisamtal och utmana mig 

med diverse exponeringar (som att äta McDonalds flera dagar i sträck, 

fika mycket och tacka ja istället för nej till oväntade erbjudanden.

Den 28:onde reste jag återigen norrut för att gå på släktens årliga julkalas.

Och det var verkligen så trevligt. Kanske har jag nu nått den ålder 

där jag är vuxen nog att få ta del av äldre släktingarnas samtal och 

gemenskap utan att uteslutas ur någonting. Samtidigt är jag de små 

barnens yngsta, vuxna släkting, och blir därmed utsedd till lekkamrat

och barnvakt. Väldigt mysigt. Och! Inte heller maten kändes jobbig i år. 

Bra va.

På fredagens eftermiddag, dagen innan nyårsafton, kom min vän Vanessa 

och hälsade på mig i Malmö. Det var väldigt fint, det med. Jag visade henne

mitt universitet och därefter åt vi en finfin lunch på Ruths mitt i stan. 

Ruths är litegrann som en blandning mellan en fransk bistro, en kantin, 

en amerikansk deli och ett hippt ställe i Köpenhamn. Liv, rörelse, vackra 

lokaler och oerhört vällagad mat. Vi år krabbtarte med endivesallad och 

suuuurt surdegsbröd. Sedan gick vi på stan och avslutade med 

en fika på ett stökigt St: Jakobs. Jag köpte ingenting men Vanessa 

fyndade både sina favoritsnabbnudlar och en semla att ta med sig hem.

I lördags var det ju nyårsafton. 

Jag vaknade sent och pysslade lite hemma i lägenheten. 

Förra årets nyårsafton tillbringade jag på sjukhus, men i år kunde jag äntligen

fira precis som jag önskade: Hemma, med matlagning, reflektion och 

framåtblickar, frågesport, Abba på stereon, gnistrande tomtebloss - och Emma. 

Ja, vi tillbringade eftermiddagen och kvällen tillsammans och det var 

ett helt perfekt avslut på året, tycker jag. Så vill jag fira alla mina nyårsaftnar. 

En mer detaljerad redovisning av nyårshelgen kommer här:

När mörkret lagt sig - det vill säga strax efter kl 16 - hämtade jag Emma 

vid bussen. Vi installerade oss hemma hos mig, satte på stereon och 

sippade på en Gin och Tonic med granatäpple. Jag tog fram papper och pennor

- och så plitade vi ner våra önskningar och förhoppningar om det nya året. 

Klyschigt men trevligt.

Sedan började vi förbereda maten. Emma, som är en eminent husmor 

(och hade en fantastisk tröja på sig), hade förberett en deg och fyllning 

till polska pierogi på förhand, så det var bara att sätta igång med att kavla

ut och vika ihop. De små, gulliga knytena kokades och stektes tillsammans med 

lök och smör, och serverades tillsammans med gräddfil och surkål. 

Det var så. Gott.

Jag diskade och placerade min vän på soffan. 

Sedan tävlade vi mot varandra i några quiz om året som gått. 

Jag tror att Emma vann samtliga. Och sen, då? Jo, i min research kring det 

historiska nyårsfirandet i Norden hade jag läst om nyårslyckor. 

Alltså: Traditionen att smälta tenn och hälla det i kallt vatten, för att sedan se 

vilka former som uppstår när tennet stelnar. 

Ett hjärta kan betyda kärlek, små klumpar kan tyda på god ekonomi och så vidare. 

Eftersom tenn både är lite hälsofarligt och svårt att få tag på så smälte vi socker. 

Det gick ganska bra och det började bara brinna litegrann. 

Resultatet: Emma kommer få relationsproblem men också styrka och pengar. 

Jag kommer stöta på många kanelbullar, träd samt behöva ta det lugnt

(En av klumparna liknade en sköldpadda).

Klockan närmade sig nollnoll. Vi satte på Nyårsfirandet från Skansen på TV:n, 

hällde upp Champis och tände varsitt tomtebloss. 

Så slog det om till januari och fyrverkerierna fyllde himlen utanför fönstret. Skål!

Årets allra första måltid blev något vi aldrig lagat eller ätit förut; 

Lemon posset, med små (halvt brända) shortbreads och lakritssalt. 

Ganska gott, och väldigt lätt att ordna fram. Därefter gick vi och lade oss.

Följande morgon gick i lugnet och stillhetens tecken. 

Vi kokade kaffe, provade att baka engelska crumpets, skar upp den saftigaste

av apelsiner och klyftade ett äpple. Att äta ett äpple på nyårsdagen ska 

tydligen försäkra att man håller sig kry året ut. Så varför chansa. 

Jag följde min vän till stationen inne i stan, slog på en podcast och 

tog en skön promenad i stadsparken. Inte för att det lurade någon ångest i 

kroppen som behövde promeneras bort, utan för att jag tyckte det var skönt. 

Skönt va.

Det var den jul- och nyårsveckan det. Och ni, hur hade ni det?

Kramar,

H