Fredag, lördag, söndag

 

Så var det måndag. Igen.

Jag tycker om måndagar - helgerna är så himla långa -

och just nu befinner jag mig i en period där ensamheten

är särskilt jobbig. Jag försöker förstå och reflektera över det där;

Hur kommer det sig att jag i vissa perioder älskar

att vara ensam, men i vissa stunder fullständigt

drunkna i hopplöshet, ångest och sorg

över att behöva tillbringa en eftermiddag

själv, hemma i min lägenhet?

Det är svårt att sätta fingret på hur det funkar; hur jag funkar.

Kanske får jag större förståelse för det hela med tiden.

Man kan ju hoppas. Så länge är det bästa nog att

visa sig själv förståelse, att kurera ensamheten med

att låta TV:n stå påslagen

i bakgrunden när man äter middag, att ringa mamma, 

att sova bort några timmar eller bara

tacka ja när någon frågar om man vill hitta på något.

Och tacka ja - det gjorde jag i helgen.

I fredags, efter att ha kommit hem från behandlingen i Malmö, 

sköljde den där ensamhetsvågen över mig och jag kände mig som världens

mest ynkliga person. Regnet föll och lägenheten var knäpptyst.

Jag hade kanske mått bättre av att gråta en skvätt,

men unnade mig i alla fall att sätta en timer på 40 minuter och sova

bort ångesten en liten stund. Det hjälpte faktiskt litegrann,

och satte stopp för mina dumma tankar om att ställa in kvällens planer.

När kvällen kom tog mig upp ur soffan, duschade och for iväg till

min fina Madde och hennes kille, balkong och nya lägenhet.

Det var oerhört trevligt, mysigt och fint, förstås.

Jag fick god mat serverad, fick klämma på Maddes egenodlade

tomater, fick skratta och smaka på en Cosmopolitan.

Tack för att ni finns, Madde och Niklas <3.

Vill hälsa på snart igen!

På lördagen sken solen igen, och tur var väl det,

för min lägenhet bli mycket finare och trevligare när himlen

är blå. Och jag fick frukostgäster! Tove och Julia, som jag gick

i gymnasiet med, kom på besök, och jag kokade gröt

med kardemumma till dem. Julia köpte med sig kaffe

och Tove färska bär från torget. Himla fint, och gott.

Åh, jag blir så glad över att ha gäster i mitt hem,

bjuda dem på mat och prata länge. Det vill jag fortsätta med i höst,

och ja, hela livet ut egentligen.

Efter frukosten gick vi på stan, så som vi gjorde

förr i tiden. Då: för att kolla på nagellack, prova Converse och äta cheesecake

på Espresso House. Nu: för att köpa snittblommor, fylla på

hudvårdsförrådet, leta efter krokar på Granit och prata om

alla kompisar som är gravida/förlovade/har flyttat utomlands.

En väldigt fin förmiddag, blev det!

Sedan gick jag hem och städade halva lägenheten.

Kände mig vuxen.

Igår, söndagen den sjunde augusti, tog jag sovmorgon

(Jag sover väldigt mycket och länge för tillfället, av oklar anledning.)

och vid tolvtiden åkte jag in till Malmö för att äta lunch med Emma.

Emma är hemma! Hon har tillbringat en termin på utbyte i 

Österrike, och ni kan tro att jag har saknat henne.

Men nu, nu har vi äntligen tid och möjlighet at göra sådant vi båda

tycker om: Äta mat, prata om mat, gå på museum, gå på loppisar,

bjuda hem varandra, vara kulturella 

och drömma om hösten. Mmm. Bästa Emma.

Vi åt god mat på Saluhallen

 - jag en nudelrätt och hon en Reuben Sandwich - 

och därefter betalade vi varsin tjuga för att få komma

in på Slottet och gå på utställningar där.

Vi tittade på akvariet, på en utställning om hemmet,

de permanenta samlingarna samt en del obegriplig konst.

Vi frågade varandra saker som:

"Vilken svindyr vas hade du valt från den här montern?"

"Är det inte sjukt att den här tavlan målades samtidigt 

som Digerdöden härjade?"

och

"Vilken möbel i ditt hem hade du räddat om det börjat brinna?"

Efter besöket köpte jag ett vykort i shopen

med titeln: Nisse på Stranden.

Nu sitter den på min kyl och andas trygghet.

Vi promenerade bort till Slottscaféet, som verkligen

är oerhört vackert och mysigt, gå dit!

Vi satt i ett hörn inne i växthuset, pratade om allt möjligt,

drack kaffe och rabarbersaft och skildes inte åt förrän 

klockan slagit sex.

Jag gick hem och tog en dusch, tvättade en tvätt, 

läste en stund och struntade i att måla det sista lagret på

den där dörren som stått halvmålad i några veckor nu.

Imorgon, kanske.

Ja, hörni. Ibland hjälper det att tacka ja,

även om huvudet och kroppen skriker:

Nejnejnej!

Det gäller bara att försöka påminna sig om det,

när vågen av ensamhet rullar in,

och förvandlar en till 

en sorglig, blöt pöl.

:)

Kramar,

H