Igen och igen och igen

Det är vinter i Skåne. För en gångs skull har det tunna täcket av snö stannat kvar över en, två och tre nätter. Morgnarna är dimhöljda och i luften glittrar iskristallerna. Mina fingrar värker när vantarna saknas, och jag måste addera några minuter när jag beräknar tiden för att gå till bussen. När det är så här halt har man inte råd att vara stressad.
 
Jag har varit på andra sidan Atlanten. Det var kort, intensivt, explosionsartat gällande alla intryck och känslor och händelser och ja, det mesta. Jag har varit på andra sidan Atlanten och jag vill berätta om det för er. Men först behöver jag mellanlanda här, hemma i Lund och i den annalkande julen, i de trygga och snälla små bestyr som fyller helgerna - och i det beslut jag tagit och som kommer påverka mitt liv för en tid framöver.

Det tar så lång tid - så oerhört, obegripligt lång tid att bli fri från en ätstörning. För ett år sedan, nästan på dagen, var jag både fysiskt och psykiskt begränsad till den grad att jag inte klarade mig på egen hand över huvud taget. Beslut togs över mitt huvud och trots att jag inte heller då tyckte att det var så himla illa, så var det just det. Illa. Idag är det bättre, men fortfarande inte helt bra. Jag har tagit mig uppåt och framåt, och till och med fått uppleva stunder av total frihet. Men, jag blev aldrig helt klar. Och det räcker att små, små gnistor av den brinnande ätstörningen dröjer sig kvar för att de ska få ny glöd och sprida sitt sken över hela livet. Igen, igen och igen. Igen, igen och igen.

Nej, jag känner mig inte mer redo för att ta mig an kampen mot att bli helt frisk nu än vad jag gjorde för ett år sedan. Sjukdomen hittar alltid sina anledningar till att vänta, strunta i och skjuta upp. “Jag är ju inte så sjuk längre”, “Jag åt ju normalt igår” och “Det är snart jul - jag tar tag i det då” är några, ologiska och orimliga exempel. 

Det är så tröttsamt. 

Så, nu kör jag ännu en omgång ätstörningsbehandling. För en person med en ätstörning känns det lättast att hålla sådana saker för sig själv, och låtsas som att allt är frid och fröjd. Just därför berättar jag.

Kramar,

H