Avslutning

Helg. Äntligen.

De senaste två veckorna har varit som att dra sig

igenom en tjock vägg av betong. Motigt, smärtsamt, jobbigt.

Plugg, jobb och ännu mer plugg. Svullna ögonlock och sena nätter

framför datorn. Trötthet. Men nu är jag igenom och se slutet

på den här perioden. November är till ända och nästa kapitel börjar:

Adventstiden. Och trots att min hjärna kan liknas vid ett virrvarr av

längtan, önskemål, måsten, planer och förhoppningar om hur

jag vill att mitt december ska se ut,

vill jag försöka förklara. Förklara allt jag tänker på,

såhär i avslutet av årets elfte kapitel. 

Jag tänker på hur allt var för ett år sedan. På hur min syster, och sedan

min mamma fick Corona och hela familjen satt isolerad

under samma tak i nästan en månads tid. Att man glömmer

så fort. Ogreppbart.

Jag längtar efter att bjuda hem Emma, julpyssla, äta skinksmörgåsar

och dricka kryddigt te.

Jag är sådär herregudsnartfalleralltihop-trött av plugget

och börjar, såklart, ifrågasätta mina livsval. Är utbildningen rätt?

Kan jag bli något inom design? Ska jag skriva? 

Eller ska jag ta tag i den vilande drömmen om att

starta ett litet café på en vacker plats?

Helst av allt vill jag bara skapa. Blogga, dela med mig.

Men att leva på det är ju få förunnat. 

Är det ens en idé att fortsätta drömma om 

kreatörslivet?

Jag hoppas att jag får tid att se Karl-Bertil Johnsson på bio.

Med popcorn till.

Jag ringer till vårdcentralen och bokar tid för undersökning.

Bussolyckan (liten, men jo - en olycka) jag var med om för tre år sedan

gör sig påmind allt oftare. Revbenet ömmar. Ryggen och bröstet

gör ont, så ont. Det är oklart om det ens finns något att göra åt

en illa tilltygad skelettdel såhär i efterhand, men det känns bra att 

i så fall låta ett tränat öga bedöma det - inte google.

Jag längtar efter Luciakonserten i Domkyrkan om några helger,

som jag ska gå på tillsammans med min fina Madde.

Jag skriver en lista på mat jag vill laga. På mat jag vill äta.

På mat jag saknat, längtar efter och hoppas att jag vågar mig på igen.

Stuvade makaroner, lasagne, pannkaka. 

En vanlig jävla hamburgare på ett stökigt

snabbmatställe. Sånt jag har svårt att tillåta mig själv - 

men vill vinna tillbaka in i livet. Måste.

Jag får en fråga: "Vill du fira nyår ihop?"

och det är det finaste jag någonsin hört.

<3

Jag ger mig ut på Black Friday-rean och blir lätt illamående

av stöket. Men mitt mål blir hursomhelst uppfyllt: 

Ett par vita manchesterbyxor och en rutig knytblus.

Något nytt till vinterns alla högtider. För att få känna mig

lite högtidlig, jag med.

Jag surfar in på Svt nyheter efter en hel dags 

studier, instängd i en bubbla tillsammans med kurslitteratur

och uppsatsskrivande. Tydligen har jag missat en hel del.

Till exempel att landet fått sin första kvinnliga statsminister

och förlorat henne igen. Att smittan ökar igen. Att vintervädret verkar

komma hit, i år igen.

Jag går på julgranständningen på Lunds stora torg

och måste nypa mig i armen: Att jag bor i den här stan.

Den är så otroligt fint.

Jag känner mig vilsen och förvirrad när helgens planer

ställs in. Men jag försöker andas igenom förvirringen,

och efter några timmar klarnar allt. Det inställda blir

omställt och lördagen resulterar i en träff

med min morfar och extramormor, gammeldags julmarknad

och fika på caféet där jag jobbar. Tända julgranar på torget,

en myllrande statskärna och skymning efter 16.

Och jag landar här, i soffan hemma hos föräldrarna.

Välkomnas av ett adventspyntat kök, en varm katt 

att klappa på och en TV att se På Spåret på imorgon.

Men först och främst ska det firas söndag med

saffransscones. För det har jag bestämt.

Lite sådär känns allt, är allt, blev allt,

så här i slutet av november.

Krama er själva. Och ha en fin helg.

H