Väntan

Torsdag. 

Jag vaknar klockan tre på morgonen. Somnar nog om,

vaknar igen vid fem. Som vanligt. Springer på toa, undrar var katten sovit

i natt. Försöker somna om. En timme till.

Jag kokar gröt till frukost och saltar den rejält. Stora blåbär, banan, generöst

med kakao, snabbkaffe, en rostad skiva råglevain med leverpastej och gurka. 

Mätt. Trött. 

Att röra sig mellan två städer under en pandemi är som att spela en

omgång Super Mario men aldrig nå en högre nivå: Det finns inga särskilt höga poäng

att vinna. Målet är att ta sig helskinnad till din destination, och undvika att vidröra något.

Undvika att stöta ihop med någon. 

Och allra helst bör du hela tiden hålla ett rimligt säkerhetsavstånd

till allt som rör sig. Inte så lätt, alltid. 

Det är faktiskt lite, lite kyligt i luften idag. Fortfarande omkring tio plusgrader i Skåne.

Fortfarande ingen skymt av snö, varken i verkligheten eller i väderappen. 

Det verkar inte bättre än att barndomens vita kramsnöjular

är utrotade här.

Jag försöker desperat - och utan resultat - hitta en... ljuspunkt... längre fram i tiden,

att hålla glödande och kunna se fram emot. Jag tittar på hotellövernattningar, 

flygbiljetter och restaurangbokningar. 

Tänker: Kanske i februari, kanske vid påsk, kanske till sommaren.

Kanske skulle jag kunna bestämma något. Boka en liten resa och ha något 

att drömma om.

Jag vet att det är löjligt - jag har det ju faktiskt mycket bättre än de flesta - 

men omöjligheten i att veta när livet ska kunna levas igen gör mig

snart galen. Jag famlar i mörkret, lämnar tusen flikar öppna 

och olästa i webbläsaren.

Allt är osäkert, osagt och outforskat, vad det verkar. 

Man vet ju knappt vad som är tillåtet att göra

nästa vecka.

Jag tänker på våren 2020, på hur folk retade oss vädurar med födelsedag i mars.

Stackars satar. Att fira födelsedag i karantän, med en webbkamera som sällskap.

Tänk om vi vetat då, att även 2021 års marsbarn antagligen

kommer strunta i att blåsa ut ljusen på sina marsipantårtor.

Tänk att vi brukade blåsa på tårtorna.

Fredag.

Jag rostar bröd. Bränner en skiva kolsvart. Äter frukost framför en ny dansk serie och tänker

på att Danmark faktiskt är ett alternativ - särskilt för oss som bor tjugo minuter från

Helsingør och har det danska språket relativt nära till hands ändå. 

Hur hade det varit? Ett liv på cykel, med slarvig hårtofs på huvudet, en grøn och två røde

på solkiga torg, designväskor, rågbrød, saltstänkt avgasluft

 och supersmå lägenheter med låg standard.

Kanske inte något för mig. Men möjligheten finns där, och flertalet av mina klasskompisar

tänker satsa på att försöka komma in på arkitekthögskolan i Köpenhamn.

Kanske hälsar jag på dem istället.

Ute är det är minusgrader och frost för första gången den här vintern. 

Solen glöder svagt bakom dimman och jag måste stanna till för att fotografera

på vägen till skolan. 

Det luktar rökt skinka över hela centrala Lund den här morgonen.

Det gör det ibland. Liksom det doftar kaffe vid Zoégasfabriken

hemma i Helsingborg, och mint vid tuggumifabriken. 

Pepparkakor över hela Kungälv.

Vi har måleri i skolan just nu. Får varsin svartvit bild av ett

landskap och får tolka den fritt färgmässigt när vi målar av den. 

Mina tankar vandrar till utsikten åt väst från stranden i min stad om vintern: 

Ett blågrått och disigt Øresund med en blek sol 

någonstans ovanför Kronborg slott i fjärran.

Så därför väljer jag havets, himlens och dimmans färgpalett.

En ljuv sommardag blir november. Så konstigt

att hjärnan väljer att tolka något så.

Men kanske stämmer det överens lite med hur livet

är just nu: Grått, ovisst, udda, konstigt och svårt

att förstå sig på.

Man får följa magkänslan istället.

Hemma igen. Helg, igen. 

Den allra sista i november. 

Vi ser På Spåret och Så mycket bättre,  jag viker julkalendrar, 

hela familjen springer runt och städar,

 fejar, hänger upp stjärnor och fyller stakar

med ljus. Dofter av saffran, kardemumma, kaffe 

och mossa där det första ljuset brinner.

Frosten fastnar på trädens kala grenar

och på söndagsmorgonen - tro det eller ej - 

vaknar vi till ett stilla snöfall som fortsätter hela dagen lång(!).

Jag delar ut kalendrar jag köpt åt familjens medlemmar,

fyndar allmogeprydnader och keramik på loppis,

äter vörtbröd med sötstark senap

och låter Svt:s julspecial från Underbara Claras

fantastiska hem stå på i bakgrunden. Fyra timmars

slow-tv med pyssel, bak och gemenskap.

Fint.

Nästa vecka börjar december - den sista och avslutande

månaden på ett absurt och oförståeligt år.

Myndigheterna har lovat komma med besked kring hur vi bör

och inte bör umgås i jul. Tills dess: Väntan.

Kanske är 2020 året då vi väntat allra längst.

På besked. På lättnader. På ett slut på det konstiga.

Ovetandes, osäkra, oroliga. 

Vi har i alla fall varandra. 

Och hoppet.

Säg mig, 

vad fyller ni väntan med?

Kramar,

H