Söndag.
Idag skiner solen och det är knappt ens kyligt utomhus.
Jag har rensat, sorterat och druckit några koppar te. Strax ska jag baka ut
ett bananbröd med choklad, kaffe och mandlar.
Det får bli kvällsfika när mörkret lagt sig.
Veckan som passerat har varit... intensiv. I skolan har
en arkitekturuppgift med text, modellbygge, analys, ritningar
och presentation tagit all min tid. Och energi, vad det verkar.
Många kvällar har jag varit så trött att jag knappt
orkat hålla mig vaken till klockan tio,
och i fredags eftermiddag kunde man riktigt se på alla
mina klasskompisar hur utmattade de var.
Men roligt har det varit, och nästa vecka
börjar kursen i design där vi ska få ta fram
förpackningar till olika produkter.
Ja.
Jag har varit trött. Drömt mycket, vaknat orimligt tidigt
och nickat till på tåget till skolan.
Och med tröttheten kom även
ledsamheten. De senaste veckorna har jag känt mig ganska
tom, och med införandet av de nya restriktionerna,
inställda planer och novembermörker har jag nästan helt tappat
hoppet om... ja, vadå?
En jul tillsammans, snö, energi och avsaknad av oro,
kanske.
Men så igår, när min amerikanska vän
Rayne plötsligt skickade en skakig video
direkt från ett hustak i New York,
där tusentals människor högljutt firade Bidens
valseger i kör,
och när nyhetsuppläsaren på TV berättade
att ett vaccin kan bli tillgängligt redan innan nyår,
då var det som att en gnista sprakade
till i magen.
En känsla av hopp, igen. Kanske, kanske, kanske
är det nu allt äntligen vänder?
Kanske behövde allt bara skakas om för att sedan
kunna utvecklas till något bra - något ännu bättre än förut?
Jag hoppas det, så innerligt mycket.
Nu går vi in i vecka 46.
Jag går genom ett gul-och rödfärgat Lund
med öppen kappa,
dricker kaffe med nymornad kardemumma,
lyssnar på Ane Brun och Melissa Horn,
pysslar och pyntar och försöker hålla hårt
i inspirationen när den väl infinner sig.
Det är mörkt nu, kan tyckas.
Men som sagt: Kanske är det nu allt äntligen vänder?
Kram,
H
♥
Vad vill ni läsa om härinne framöver förresten?
Jag blir så glad när ni lämnar personliga hälsningar
i kommentarsfältet nedan.
Jag har också känt mig tom och ensam den sista tiden. Men vi ska nog klara det, och hoppas som sagt att det vänder snart. När det gör det vill jag gärna träffa dig igen, för en fika eller med en god gröt!
SvaraRaderaKram