24 november, 2020

En spretig vecka, ett spretigt inlägg

Hej på er allihop.

Hur är det med er? Själv måste jag säga

att det är... både upp och ner. I ena stunden: Framtidstro, gott mod,

en varm känsla i magen. I den andra: Hopplöshet, utan poäng, oro.

Spretigt.


Oftast när jag känner av behovet att skriva av mig här inne

är jag centrerad kring en viss känsla, som jag försöker

förmedla utåt. Oftast är det hopp och pirr eller

den totala motsatsen. Idag är det varken eller.

Eller båda två. En gråzon. En suddig sådan.


Därför följer här ett spretigt litet inlägg. Fint och fult,

tankar kring min fysiska och

psykiska tillvaro blandat med länkar ut i det cyberspace jag rör mig i.

Ibland får det bli just så.


I våras tog jag pandemin och karantän-livet med fattning. 

Jag mådde inte så bra, och trivdes nog med att stänga 

in mig hemma, slippa alla

sociala tillställningar som våren annars för med sig,

 tillbringa tid med familjen och

studera på distans. Nu önskar jag ingenting hellre än att ordet på 

C skulle utraderas helt.

Försvinna, glömmas bort. Restriktionerna duggar tätt, tätt nu. 

Allt ställs in och

inte mycket kan planeras. 

Inget alls. Vi vet inte var vi kommer vara - vilka vi kommer vara -

om en månad eller ett år. 


Jag tänker på nyårsafton 2019. På hur ögon glimmade i kapp

när det talades om tjugotalets glädje, champagnetorn och bekymmerslöshet.

 Tänk om vi hade vetat, då,

vad vi drömmer om inför 2021. 

Vi drömmer inte främst om flådiga fester och högkonjunktur. 

Vi drömmer om att kunna krama våra föräldrar, ta i hand när vi hälsar, 

att kunna slå sig ner bredvid en främling på bussen 

och gå till gymmet utan skuldkänslor. 

Om att se en konsert. Ett luciatåg. Fira jul. 


Julen, ja. Samtidigt som det mesta är osäkert har jag 

större behov än någonsin av att skapa julstämning. 

Advent närmar sig. Igår kväll lyssnade vi på julmusik här hemma 

(samma CD som vi lyssnat på sedan jag och min syster var små) och 

diskuterade silluncher och vinterbad. Jag hoppas på julotta, släktträff

 och vinterfest med småkusinerna, men det jag kan göra på egen hand är exempelvis:


Pyssla ihop ett vackert pepparkakshus

Stiga upp i mörker, koka mig en skål gröt och se årets julkalender. Varje dag i december.

Skriva julkort och julrim

Skapa, baka och beställa fina klappar från små aktörer som behöver stöd just nu. 

Till exempel från museibutiker och gårdsbutiker.

Baka eget vörtbröd och rågsur med äpple och valnötter. 

Äta varmt med lagrad ost och stark senap.

Jag och Madde fortsätter träffas en gång i veckan klockan sju på morgonen. 

Hon, som lever i ensamhushåll, har valt in mig i sin sociala bubbla.

 Vi behöver varandra.


Lilla Lund sover fortfarande och vi är bland de allra

 första kunderna på stenugnsbageriet. Hon väntar på mig där, 

har tagit cykeln och paxat en fönsterplats. Sitter och läser - hon läser alltid - 

med en kopp varm choklad framför sig. Jag har sett fram emot vår

 frukostträff sedan den förra. Saknar Maddes trygghet och kloka ord

 när hon inte sitter mitt emot mig. 


Vi pratar om högt och lågt, 

livet nu och då, framtiden, vardagslunken, oron och allt det där andra 

som ryms mitt emellan. 08:30 lämnar vi caféet. 

Hon följer mig till skolan genom en julpyntad stad och 

vi tar farväl i korsningen under äppelträden där områdets alla

 småhundar brukar leka. Och jag längtar redan till nästa vecka.


Mina föräldrar har följt pandemitrenden och köpt en husvagn.

 Nu står den på vår uppfart och väntar på ljuset och värmen. 

Den är liten, men en extra person kan sova i den om man fäller ner matbordet.

 Kanske blir nästa sommar en sommar fylld av campingliv, 

morgonkaffe på bryggkanter, limpmackor med räkost 

och trätofflor bort till glasskiosken. Jag, som alltid längtat bort och iväg, 

kanske måste inse att en Svensson-Svenssonsemester är precis i min smak ändå.


I skolan håller vi just nu på med produktdesign,

 logotyper, reklamposters och varumärkesidentiteter.

 Och jag tycker det är så himla roligt. 

Kanske är det visuell kommunikation jag ska studera till hösten? 

Eller något helt annat.



Snart, snart, snart, kanske jag blir med lägenhet. Hoppas.


Hur har ni det? Hur tar ni hand om er nu,

när november är över oss

och ett nytt år stundar?


Kramar,

H







2 kommentarer :

  1. Du skriver alltid så fina inlägg <3 Här är det okej, restriktionerna till trots. Jag ramlar fram i någon slags obalans; distansstudier och detta eviga hemmasittande gör allt annat omöjligt. Å andra sidan är oförmågan att ägna lagom mycket tid till tidsfördriv och nyfunna hobbys ett ganska lyxigt problem, när man har hälsan och en sambo och världens finaste katter. Får ofta påminna mig om att det är ganska fantastiskt att kunna använda internet till att lära sig nya saker när man lever majoriteten av sitt liv på femtio kvadratmeter!

    SvaraRadera
  2. Så väldigt fint inlägg, hanna! Jag blev rörd men kände också sådan värme. Att du går runt och tänker och känner sådant som även jag gör, det får det att kännas lite mindre ensamt. Kram!

    SvaraRadera