det känns det känns det känns

Den allra största lusten att skriva

har en tendens att infinna sig när huvudet

är fyllt av som flest känslor.

och jag känner mycket nu.

För tre veckor sedan kom jag tillbaka

till mitt internatrum på skolan,

efter en solgul helg hemma med familjen,

och hittade små, små kryp 

i hela min säng.

Den natten sov jag på soffan,

och därefter följde otaliga tvättar, 

dammsugningar, moln av instant

killing bug spray och tätning av lister,

insektsfällor etc. etc. etc...

Krypen visade sig vara dammlös.

Inget farligt alltså.

Men. Ett i grunden fuktigt internathus

lockar till sig både det ena och det andra,

och i kombination med förlorad kontroll

och en tendens till att

lätt få tvångstankar

(samt en i grunden orolig själ, då)

blir det... inte bra. 

Så. Jag har mått lite dåligt

i några veckor. Dödat kanske femtio silverfiskar

och tvättat, tvättat, tvättat.

Påsar under ögonen och 

en gammal envis akne

som blossat upp igen. Hormonell obalans.

Humörmässig obalans.

Jag vet inte riktigt hur jag mår,

hur jag borde må. Hur jag borde bete mig.

jag har försökt att blockera dem,
porta dem från skallen.
I söndags kväll,
efter en fin eftermiddag på stan
med Alice,
ringde mamma och jag bröt ihop.
Grät en skvätt. Tänkte att det kanske
är bäst att åka hem igen, ändå.
Men det vore ju så sorgligt.
Att lämna alla de fina människorna
jag mött i Kungälv. Att lämna Göteborg,
de projekt jag ska vara med i under terminen,
möjligheter och framtidsplaner.

Allt kändes hur som helst mycket bättre
efter att ha talat med mamma i telefon.
Allt känns faktiskt mycket bättre
efter att jag talat med mamma om det.
Jag har märkt det på den senaste tiden - jag har svårt
att ta några som helst beslut utan att rådfråga
henne först.
Vill knappt köpa ett par byxor eller
gå till frisören utan att ha hört med henne först.
Ja, så kan det vara, att vara 21 år gammal.
Mamma vet fortfarande bäst.
Och ibland spelar det inte ens någon roll vad hon säger,
men att ha hört hennes åsikt om saker och ting
hjälper i de flesta situationer.

Nu är jag hemma igen.
Det är fredagskväll och jag sitter i fåtöljen
i vardagsrummet. Min lillasyster sover
i soffan bredvid mig. Hon har klippt håret kort
och färgat det isblondt sedan sist.
Bara ett av många tecken på att hon är så mycket
modigare än mig.
Imorgon ska jag inte göra något annat
än att umgås med mamma, laga mat länge, länge,
äta maten jag lagat, se på tv
och promenera.
Det är höstlov från skolan
efter en vecka av fantastiska höstkonserter,
studiebesök på Röda Sten konsthall,
teaterövningar och redaktionsmöten.
Jag ska vikariera på förskolan mamma jobbar på,
skriva på min pjäs och illustrera
små, små illustrationer,
till ett verk som ska visas på
en vernissage på skolan under vecka 45.
Så ska min syster,
min moster och min pappa firas,
jag vill köpa en kjol
(Jag har varit kjol-lös sedan mellanstadiet.)
och baka.

Upp och ner,
ner och upp.
Igen.
Så känns det.
Ibland mår man inte så bra,
och ibland mår man bättre än man tror.
Kanske gäller det bara att
komma ihåg
att det kan vara skönt att prata lite
med sin mamma.
Det hjälper.

Kramar på er.