Köpt

Hej på er allihop, i sommarhettan.  

Jag befinner mig i mellanrummet mellan skolavslutning och sommarjobb och tar var dag som den kommer. Jag läser, tar promenader, planerar inför en liten resa norröver och försöker må så bra som jag kan. Ibland behöver man också sluta tänka och grubbla och bara... göra saker istället. Gå och köpa mjölk. Laga en pasta. Se på TV med mamma. Och trots att jag är en student med studieskulder och jämt försöker hålla i mina pengar så tillåter jag mig ibland att införskaffa mer eller mindre onödiga prylar. Att shoppa är väl inte mer än mänskligt, när allt kommer omkring.

Några små ting som jag köpt i juni månad:

Min Alice tog examen och jag köpte henne en roman att läsa i sommar. Jag valde Färskt vatten till blommorna av Valérie Perrin. Alice ska flytta till Paris i höst och jag tyckte hon skulle få förlora sig i en historia som utspelar sig i Frankrike. Jag skrev ett vykort till paketet, med motiv från Monets trädgård, som jag hoppas kunna besöka tillsammans med Alice när jag hälsar på henne i Paris.

Fler gåvor: En sommarbukett med pioner till min nästkusin på hennes student, och ett studentkort som jag ritade och framkallade i en fotobutik.

Nästa inköp blev några förnödenheter till ansiktet. Jag äger knappt något smink, men ville ha en rouge och en mascara som inte endast består av klumpar. Till vänster syns två av de tre produkter jag använder för att hålla min hud okej (Jag hade akne under många år och håller mig gärna till det som är snällt men förhindrar att porerna klagar igen...). Jag tvättar ansiktet med en tvätt från La Roche Posay, duttar ut Paula's Choice BHA-syra och återfuktar med La Roche Posays Effaclar Duo. Jag kommer nog aldrig ha perfekt hy men denna rutin känns trygg för mig.

En annan ny sak som flyttat in i badrummet: En liten, nyfiken smörtax från en loppis.

Akademibokhandeln har släppt en kollektion med skrivböcker och sådant i samarbete med Carl Larsson-gården - som jag ska besöka nästa vecka! Jag hade ett presentkort och behövde en ny anteckningsbok, så jag slog till på en bok med namnet Kaninblomster.

I sommar har jag en tanke om att bli en sån som sitter hemma och syr. Jag fick en symaskin när jag fyllde år, och nu har jag kompletterat med diverse sytillbehör och ett gäng broderade dukar och lakan från loppisar. När jag tvättat och strykt allt ska jag ge mig på att sy något. Kanske pennskrin och necessärer? 

Förra söndagen gick jag och Emma på frukostbio på Biograf Spegeln i Malmö! Jag hade gett henne det i present. Vi såg på Wes Anderson's nya och sjönk ner i biostolarna med kaffe och en god frukostbricka. Världens bästa koncept - det var så himla mysigt.

Nu följer ett gäng böcker. Jag vill verkligen, verkligen ha en lässommar och har bäddat bra för en sådan. Först: En bok jag blev intresserad av efter att ha lyssnat på en podcast om ätstörningar. Ormen i mig är en självbiografisk berättelse om just ätstörningar, skriven i dagboksform. Det kan både vara bra och mindre bra att läsa om ätstörningar när man själv haft och har problem, men just den här boken känns mycket klokt skriven. Tror den kommer hjälpa mer än stjälpa. 

En dag när jag var i Malmö snubblade jag på ett antikvariat med böcker från golv till tak. Efter att ha samtalat en stund med ägaren, till exempel om Tove Jansson och om alla orginalutgåvor han hade hemma i gömmorna, kände jag mig skyldig att köpa något. Jag köpte några nästan nya exemplar av Mumin-berättelser, Babetta av Nina Wähä, ett Mumin-album från 70-talet och en gammal Penguin-pocket. Mest för att den var snygg.

Sist och även minst: Ett set med brevpapper som ser exakt ut som min katt samt en mycket liten skrivbok som ska bli en present till någon. Båda sakerna är från mitt jobb.

Ännu några köp jag gjort nyligen:

-Biljetter till en guidad visning av Falu Gruva, under jord.

-En kaffe att dricka i folkhavet på en Håkan Hellström-konsert.

-Fina digitala penslar till min ritplatta.

-Skånetrafikens sommarbiljett.

-Jordgubbar.

Ha en fin helg!

Kram,

H

Alla goda ting är tre

Ett. Tu. TRE:

Tre saker jag ser fram emot:

- Att se Wes Andersons nya film på bio på söndag,

tillsammans med Emma & varsin frukostbricka på biograf Spegeln.

- Att fira midsommar i DALARNA tillsammans med ovan nämna, fantastiska person.

- September. Ja, så är det.

Tre saker jag tycker om:

-Mamma. Mest av allt.

-Att ställa frukosten på en bricka och öppna altandörren i köket. Att balansera

kaffekopp och yoghurtskål över en fuktig gräsmatta och slå sig ner på en solvarm

trädgårdsstol. Äta där ute. Långsamt.

-Koltrastarna som sjunger i bokskogen.

Tre saker jag inte tycker om:

-Ovisshet.

-Tråkigt knäckebröd. 

-Att det varnas om ännu en ovanligt het sommar.

Tre saker jag vill:

-Våga laga mer mat som jag vill laga.

-Hälsa på min Alice i Paris i höst.

- Ha en egen liten ljushårig tax. 

Tre saker jag borde:

-Vaccinera mig mot TBE.

-Sluta gå runt i smutsiga skor.

-Tänka lite mindre.

Tre saker jag kan:

-Förstå spanska. I alla fall relativt väl.

-Designa ganska fina grejer ändå.

-Namnge många träd, växter och blommor i den svenska naturen.

Tre saker jag inte kan:

-Baka (Slarvar med recepten).

-Politik (Är pinsamt okunnig).

-Gråta ut (Önskar jag kunde).

Tre saker jag blir lugn av:

-Komma in i en skog och andas in allt friskt.

-Tystnad.

-När mörkret lägger sig på kvällen.

Tre saker jag vill tipsa om:

- Kardemummaskorpor, mjölk och kanel. Ät med sked.

-Att packa en liten filt, en bok, ett par solglasögon och en bok i sin väska

och lägga sig i valfri park någon timme efter jobbet = semesterkänsla utan semester.

-Sommarpratarna presenteras idag!

Tre saker jag ska göra denna vecka:

-Vara kattvakt och bo ensam i ett stort hus.

-Klä mig fint och gå på studentskiva.

-Hämta ett roligt paket som väntar på posten.

Tre avslutande ord:

Kram

på

er.

/H

bilder från min Pinterest

Sommar i stan

 

Det är juni, snart sommar på riktigt; snart sommar i stan. I stan är sommaren ett högtryck över asfalt och dammig kullersten, en avsaknad av havsbris och vidgade vyer. I stan är sommaren permanent nedrullade persienner - mörkläggning för att jag ska överleva söderlägeshettan. Eller kanske främst för att krukväxterna ska överleva. Jag kommer inte kunna undvika värmeböljorna helt hur mycket jag än försöker. Så fort jag beger mig ut på gården för att låsa upp cykeln når solens strålar fram till min hud, bränner min nacke, bleker mitt hår, sveder mina läppar röda. 

I stan är sommaren ett juni av avslut, ett juli av vakuum utan gränser och ett augusti av stundande nystart. Man ska slappna av, stämpla ut, vila och sedan samla kraften åter. Man ska ta paus från det som livet annars mest består av - jobb, stress och slit - och man ska längta efter den där pausen. Några veckors avbrott från det som är det riktiga livet. 52 veckor minus 48, vad kvarstår efter en sådan subtraktion? En månads skådespel i socialisering, härlighet och hyllningar till det goda livet. Jag misstänker att jag aldrig kommer bemästra det där skådespelet. 

I min kalender är veckorna mellan midsommartid och kräftfiske en lista av jobb 10-16 och 11-18. Folk frågar vad jag ska göra i sommar och jag hänvisar till kalendern. “Jag har ledigt några dagar i juli men annars är det som det är”, svarar jag, och tillägger snabbt “men det är bra.” Och jag menar det. Jag har fått ett sommarjobb där inget är slitsamt, ingen är otrevlig, inga tunga laster har lagts på mina axlar, ingenting känns oroligt i magen och ingen ångest gror i mig kvällen före ett arbetspass. Jag är lyckligt lottad, har haft tur, och tror att sommaren 2023 kanske kan räddas av just jobbet. Genom att frångå arbetarklassens kollektiva strävan efter industrisemester, ett autosvar på jobbmailen och tjugo dagars betald frihet, hackar jag systemet och slipper en hel del FOMO - eller kanske sorgen över avsaknaden av den - på köpet. Jag jobbar, alltså är jag tyvärr upptagen och kan inte närvara vid evenemanget Sommar i år.

Att skriva om hur det känns inuti faller lätt över i extremer. Jag vet det och jag märker det. Plötsligt har jag skrivit en text där jag framstår som en figur på kanten till en djup och nattsvart avgrund, men jag lovar er att jag inte befinner mig precis där. Jag må vara ett hopplöst fall av sommarmelankoli men jag har hopp nog för att inte hoppa ner i något mörker. Ljusglimtarna finns, det gör dem.

Så, vad ska man ta sig till, när hetta och oändliga dagar av ljus och utomhusliv stundar? Vad ska man syssla med, eller undvika att syssla med, för att det mörka inte ska våga sig alltför nära men ljusglimtarna förbli exponerade, lättillgängliga och nära till hands? Jag vet inte riktigt. Men jag skriver mina listor på sådant som brukar hjälpa, sådant som brukar kännas okej i magen och sådant som känns vackert att ha inskrivet i kalendern. Jag sparar ner bilder på böcker att läsa, stigar att vandra längs, bakverk jag hoppas våga baka och blusar jag kanske kan kopiera med min symaskin. Jag ger mig själv små saker att ha i fickan juni-juli-augusti och ta fram ibland, smeka, titta på och se fram emot att få realisera. En Sommarmelankolikers Överlevnadsguide - Säljes utan garanti.

/H 

Precis så här

Jag vill berätta för er om förra helgen, helgen mitt emellan vinter och sommar, då solen kom till Skåne. Ljuset var bländande och skarpt mot en molnfri himmel och jag packade min nya ryggsäck med mousserande äppelmust, muggar i färgglad plast, picknickmat, Muminkex och ett par solglasögon. Jag promenerade genom Lunds stadspark, där kastanjerna nyss sprängt illgröna blad ur sina knoppar, och tog tåget till Malmö. Jag mötte ett gäng av mina vänner - mina fina, fantastiska, snälla och kloka vänner - vid Alfons Åbergs staty i ett hörn av centralstationen. Det var vi, lekande barn och helgfirare påväg mot Köpenhamn och Stockholm och Åre och Gud vet vart. Men vi, mitt lilla gäng och jag, skulle bege oss på utflykt. Födelsedagsfirande på vift. Jag lotsade oss fram längst kanalen, knäppte en gruppbild framför körsbärsträden och förklarade sedan att jag bokat oss en båttur. En båttur i kanalen! Tänk att man kan göra sådana roliga saker mitt inne i stan.

Mina vänner blev glada över överraskningen och jag blev glad över deras glädje. Under en timmes tid gled vi fram över Öresunds tångdoftande vatten, lyssnade på båtlåtar, sippade must och kände oss nog ganska lyckliga. Jag fick styra skutan, och det blev första gången i livet jag kört båt. Man får inte sluta göra nya saker bara för att man lämnat barndomen bakom sig. 

Efter båtturen tog jag med mina vänner till Slottsparken. Prunkande odlingar, ett hav av människor på filtar i gröngräset, en och annan möhippa och många vårrusiga hundar. Vi valde en plats i halvskugga och njöt av värmen, stunden och livet med tunnbrödsrullar och skitsnack. Jag fick öppna presenter och mina vänner fick i uppgift att rita varsin bild från dagen. Medan de ritade fick jag i uppgift att dela med mig av livsråd. “Var snäll”, var det första jag kom på. Kanske det viktigaste.

När vi kände oss mätta och möra vandrade vi vidare in mot centrum, över broar och genom kullerstensgränder, och överallt möttes vi av människor med hopp i blicken och skratt i bröstet. Äntligen vår.

Vi drack kaffe. Vi åkte den långsamma 130:an hem till mig. Vi tvättade av oss svett och stadssmuts och lyssnade på fransk jazz från min rosa högtalare. Jag öppnade fönstren och släppte in brisen, mina vänner slog sig ner runt om i lägenheten och jag serverade dem vitt vin. Vi gjorde gnuggis-tatueringar som jag fått från jobbet, pratade om kändispar och framtiden och sommaren och om både högt och lågt. Sedan smet jag in i köket, förberedde två pajer med vårigt krispiga grönsaker, getost i smörpapper, färsk basilika, smuliga kex och stark, syrlig vinägrett till salladen. En efter en kom mina vänner in och hjälpte till med maten så gott det gick: På två kvadratmeter kök är det svårt att delegera uppgifter till fler än en kock - men jag njöt minst lika mycket av att få dem att känna sig delaktiga som att stå där själv, lyssna till deras skratt och tjatter från vardagsrummet och tänka “Det är precis så här jag vill att livet ska vara.” 

Solen dalade sakta över horisonten. Himlen blev disigt rosa, som färgad av en slatt jordgubbsmjölk. Utanför fönstret sjöng kolstrastarna sina kvällssånger och inne hos mig skrapade gafflar mot porslin och stolsben mot parkett. Vi åt, vi reste oss och tog mer mat från spisen, vi fick allt mer otydliga konturer i dunklet och till slut fick jag tända värmeljus för att inte mörkret skulle ta över. Kaffe till de flesta men te till Emma. Chokladtryfflar på ett fat, vispad grädde och hallonkompott till det. Jag fick mecka en stund men till slut fick jag igång projektorn som jag lånat från skolan, mina vänner bredde ut sig på golvet framför soffan och alltihop avslutades med den finaste filmen jag vet: Amélie från Montmartre. Kärleksklyschor, öronbedövande vacker franska och en alldeles underbart underlig story. 

Mina vänner lämnade lägenheten när tröttheten gjorde sitt intåg, jag kramade dem alla hejdå, tackade dem för att de kommit och diskade sedan glas och kastruller till klockan två på natten. Dagen efter vaknade jag upp och kände mig… hel. Hel, fylld till bredden och vrålrik på kärlek. Jag har fyllt 25 och jag må känna en släng av åldersnoja, men ifall 25 innebär att man kan fira vuxenlivet med personer som är så fina och som gör det där vuxenlivet så fint, då vill jag mer än gärna vara med.

Kram till er alla,

H

Ambivalens

Det blev vår. Den kom förra veckan. Jag både gläds och känner motstånd mot de vassa strålarna från solen; De fyller mig och mitt vardagsrum med värme men betonar samtidigt alla spår av vintern alltför tydligt. I ljuset syns smutsen på fönsterrutorna, dammtussarna på parketten och acneärren på mina kinder. Skarpt, tydligt, naket. I vårsolen hjälper inga förskönande filter. 

På samma sätt som jag känner ambivalens mot solens återkomst känner jag ambivalens mot jaget. Jag. En 25-åring - herregud - som lever och pluggar och jobbar och fantiserar om sånt som kanske är helt helt fel eller kanske helt rätt ändå. Jag, jag vet ingenting om någonting och ändå har jag fyllt 25. Borde det inte finnas gränser för vem som får lov att titulera sig vuxen? Jag tvivlar på att jag platsar. 

Ambivalensen drabbar även min ork och lust. Jag både vill massor och önskar att jag kunde strunta i allt. Känner både motivation och kämparglöd - och total matthet på samma gång. Jag är trött på att vara trött och blir trött på min egen trötthet. Visst tycker jag det ska få vara okej att låta livet rulla på low speed - men ibland oroar jag mig för hur hur de ska bli sen, när allt blir jobbigt på riktigt. Om jag är trött nu - hur ska jag någonsin orka när min tid måste divideras mellan mig och en sambo, mig och ett fast jobb, mig och en villa och trädgård - ja, mig och allt det där vuxna? Säg mig, hur?

Det här skulle bli en text om våren. Om att den kom förra veckan. Jag ville berätta om påskhelgen som tog med sig prunkande rabatter och lite billigare grönsaker i matbutikerna. Jag ville visa er bilder på en mamma i min soffa, på en syster vid mitt matbord, på fina hundar jag sett på stadens gator och på magnoliorna som börjat slå ut i Lundagård. Jag ville säga att jag är tacksam för att påsken är så kravlös men samtidigt så full av liv och hopp. Jag ville skriva om att det är roligt på jobbet och att jag snart klarat hela mitt första år på universitetet. Men. Ambivalensen kom på besök. Den drabbade min ork mycket svårt, timmen blev sen och jag började grubbla över sånt som en 25-åring grubblar över. 

Så ni får lov att hålla till godo med det som blev; Vårsol, smutsiga fönsterrutor, hopp, tvivel och vi får höras mer senare.

H