En ihållande, ettrig och illasinnad inflammation sträcker sig mellan höger tinning och insida skulderblad. Axeln ömmar och nackfästet svullnar i takt med att dagen förflyter. År av tunga ryggsäckar, studier och tågpendling har gjort sitt. Jag vaknar på morgonen med en lätt molande värk över bakhuvudet, sväljer någon Ipren och lever på fram tills eftermiddagen. Då har det börjat dunka. "Sträcka på sig, massera ut – och vänta på att det läker. Det är allt man kan göra åt kapphinneinflammation." Så säger fysioterapeuten, och undrar om jag kan tänka mig att öva på djupandning lite oftare. Sänka de spända axlarna, försöka döva de snurrande tankarna och ja – andas. Lättare sagt än gjort. Plötsligt har ännu en vecka passerat och terapeuten undrar hur det har gått. "Jag har inte riktigt hunnit.... andas, alltså", medger jag och inser i samma stund att det låter helt orimligt. Att ägna några sekunder av min dag åt att medvetet låta axlarna sjunka. Varför är det så svårt?
Men så kom våren. Och jag tvingades, på något vis, stanna upp. För när havet av vitsippor plötsligt är obegripligt vackert och trädkronorna exploderar av klorofyll, när koltrastarna sjunger i skymningstimman och sömndruckna humlor tumlar runt bland pistillerna, då måste jag stå alldeles stilla. Jag tillbringar mina dagar i Malmö City och drar kanske omedvetet axlarna närmare öronen när jag skyndar över övergångsställen och parerar strömmar av cyklister och busstrafik. Människovimmel, brus och ständig rörelse. När helgen sedan kommer slipper jag pendla till storstaden. Slipper det där bruset. När jag istället får tillfälle att promenera de få metrarna från mammas och pappas hus, genom villakvarteret och bort till den lilla skogsdungen där våren finns – då sjunker faktiskt axlarna för en stund. Det är så banalt. Men jag andas.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar