Det är juni, snart sommar på riktigt; snart sommar i stan. I stan är sommaren ett högtryck över asfalt och dammig kullersten, en avsaknad av havsbris och vidgade vyer. I stan är sommaren permanent nedrullade persienner - mörkläggning för att jag ska överleva söderlägeshettan. Eller kanske främst för att krukväxterna ska överleva. Jag kommer inte kunna undvika värmeböljorna helt hur mycket jag än försöker. Så fort jag beger mig ut på gården för att låsa upp cykeln når solens strålar fram till min hud, bränner min nacke, bleker mitt hår, sveder mina läppar röda.
I stan är sommaren ett juni av avslut, ett juli av vakuum utan gränser och ett augusti av stundande nystart. Man ska slappna av, stämpla ut, vila och sedan samla kraften åter. Man ska ta paus från det som livet annars mest består av - jobb, stress och slit - och man ska längta efter den där pausen. Några veckors avbrott från det som är det riktiga livet. 52 veckor minus 48, vad kvarstår efter en sådan subtraktion? En månads skådespel i socialisering, härlighet och hyllningar till det goda livet. Jag misstänker att jag aldrig kommer bemästra det där skådespelet.
I min kalender är veckorna mellan midsommartid och kräftfiske en lista av jobb 10-16 och 11-18. Folk frågar vad jag ska göra i sommar och jag hänvisar till kalendern. “Jag har ledigt några dagar i juli men annars är det som det är”, svarar jag, och tillägger snabbt “men det är bra.” Och jag menar det. Jag har fått ett sommarjobb där inget är slitsamt, ingen är otrevlig, inga tunga laster har lagts på mina axlar, ingenting känns oroligt i magen och ingen ångest gror i mig kvällen före ett arbetspass. Jag är lyckligt lottad, har haft tur, och tror att sommaren 2023 kanske kan räddas av just jobbet. Genom att frångå arbetarklassens kollektiva strävan efter industrisemester, ett autosvar på jobbmailen och tjugo dagars betald frihet, hackar jag systemet och slipper en hel del FOMO - eller kanske sorgen över avsaknaden av den - på köpet. Jag jobbar, alltså är jag tyvärr upptagen och kan inte närvara vid evenemanget Sommar i år.
Att skriva om hur det känns inuti faller lätt över i extremer. Jag vet det och jag märker det. Plötsligt har jag skrivit en text där jag framstår som en figur på kanten till en djup och nattsvart avgrund, men jag lovar er att jag inte befinner mig precis där. Jag må vara ett hopplöst fall av sommarmelankoli men jag har hopp nog för att inte hoppa ner i något mörker. Ljusglimtarna finns, det gör dem.
Så, vad ska man ta sig till, när hetta och oändliga dagar av ljus och utomhusliv stundar? Vad ska man syssla med, eller undvika att syssla med, för att det mörka inte ska våga sig alltför nära men ljusglimtarna förbli exponerade, lättillgängliga och nära till hands? Jag vet inte riktigt. Men jag skriver mina listor på sådant som brukar hjälpa, sådant som brukar kännas okej i magen och sådant som känns vackert att ha inskrivet i kalendern. Jag sparar ner bilder på böcker att läsa, stigar att vandra längs, bakverk jag hoppas våga baka och blusar jag kanske kan kopiera med min symaskin. Jag ger mig själv små saker att ha i fickan juni-juli-augusti och ta fram ibland, smeka, titta på och se fram emot att få realisera. En Sommarmelankolikers Överlevnadsguide - Säljes utan garanti.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar