Hej på er, alla sommarbarn.
Har ni fått fräknar och myggbett ännu?
Jag har bränt ryggen och låtit håret vara trassligt.
Luften står still här i Skåne. Det är tungt att andas.
Jag sover med öppet fönster och en fläkt riktad mot ansiktet,
klär mig i linne och bomull och låter kaffet kallna
innan jag dricker det.
Cyklar hem från jobbet på restaurangen, över grus och genom snår.
Lyssnar på P1 - Sommar, Meny och Husesyn med Ulla Skoog.
Dagarna är långa, så långa, och jag får lite dåligt samvete över att jag inte
stiger upp tidigare, stannar utomhus längre om kvällarna.
Solen går ju aldrig ner.
Det är roligt på jobbet trots strömmen av semesterfirare som börjat
forsa allt starkare. Det är andra sommaren jag jobbar
på Linneaträdgården nu.
Och det känns fint och skönt att känna sig
lite mer säker i sin roll, sin plats, sina arbetsuppgifter.
Jag serverar tallrikar med räksallader, hamburgare och varmrökt lax,
gräddar våfflor i racerfart, gör cappuccinos, skivar bröd,
vattnar blommor, säljer doftljus och packar upp
italienska delikatesser.
Jag tar betalt för glasstrutar och lemonader,
pratar med stammisar
och skojar med kökspersonalen. Lite så.
När restaurangen är städad och stängd plockar jag
cykelkorgen full med mullbär från träden i hortensiaträdgården.
Svarta, vita och blålila. Mjuka, söta och perfekta att lägga i frysen
hemma hos mig i lägenheten.
Ha på gröten i november när studiebidraget sinar.
Där hemma väntar varma katter som behöver vädras, pelargoner
som törstar efter vatten, kylskåpskall melon och jordgubbar som mamma
varit så snäll att köpa hem. Men också ensamheten.
När de andra i familjen inte är där, och under de dagar
då jag inte jobbar och inte har några planer,
passerar timmarna långsamt.
De som läst mitt föregående blogginlägg vet att jag
slåss mot elaka, komplexa, djupa, resonerande
och ganska uttömmande tankar ibland.
Och kanske är det som mest jobbigt när jag är ensam,
inte har en tydlig uppgift att utföra,
ingen agenda för dagen. Därför försöker
jag skapa min egen agenda i de stunderna;
Sortera innehållet i en byrålåda,
skörda hallon och smultron, skrubba kroppen ren,
torka, smörja in, fila, klippa.
Köpa studentlitteratur second hand, besöka mitt stammis-ställe
och dricka en islatte, lyssna på en podd
och lösa fredagskrysset i dagstidningen.
Skriva till en kompis. Planera in fina möten i min kalender.
Köpa en ny kalender - inför en ny slags hösttermin -
leta efter färg att måla om mina pinnstolar med.
Komma hem med gardiner på halva priset istället.
Dammsuga, torka av, bädda rent.
Men det är en fin balansgång, det där. Även om det
oftast känns bättre att ha något att sysselsätta
sig med än att bara... sitta och tänka...
försöker jag samtidigt hålla rastlösheten
på armslängds avstånd
och vila ibland.
Jag har tyvärr lätt för att falla ner i
jag-ska-bara-träsket, fortsätta jobba, komma på nya uppgifter,
fixa, dona och aldrig bli klar.
Tränga undan tröttheten och behovet av vila.
Ja.
Något jag jobbar på är alltså att
bli lite mera... lat.
❤
Kommer ni ihåg hur det var
att vara liten och ha tråkigt? Kanske unnar vi oss det
alldeles för sällan. Och får vi en stund över mellan
tågbyten eller i reklampauser, på lunchrasten eller när
vi värmer rester i mikron, finns ju mobilen där
och skriker "tauppmigsåduslipperhatråkigt!"
Det finns alltid något att kolla upp, ett sms
att skriva, ett mail att skicka.
Och där försöker jag också bättra mig.
Låta hjärnan vila ibland; härda ut när impulsen kommer,
sitta still och stirra ut i tomma intet istället.
Det är svårt, men kanske blir det lättare
efter lite övning?
En ordentlig slags övning i väntan är väl
ändå den på att få en spruta i armen.
Efter ett år och tre månader har jag i alla fall
fått min första dos vaccin i kroppen
och kan väl kanske känna mig
lite mer säker än förut. Lite mindre oro,
lite mera normalitet. Mindre fara, mera kramar.
Och av nålens stick kände jag verkligen ingenting alls.
Och det är juli, högsommar,
mitt i allt. Mitt i ett avslut av ett slags liv
och mitt i en början på det nya.
En lägenhet som fortfarande luktar målarfärg,
en kran som behöver en ny packning,
ett mörkt skåp som blivit vitt och nya lunchhak
runt hörnet.
Vi vinkar av pappa som ska köra
hela vägen till Italien på motorcykel,
ser danska serier om kvällarna och äter
frukost, lunch och middag utomhus.
Det är som det är, jag befinner mig
lite här och lite där,
åker hit och dit
men finner mig ganska bra i att vara
mitt emellan, just nu.
Att finna sig i nuet är också
en slags övning i väntan.
Man måste bara försöka strunta i att ta reda på
exakt vad det är man väntar på.
Ha det fint, glöm inte att dricka vatten
och försöka ha det lite tråkigt, då och då.
Kram,
H
