Om sommaren

Sommaren har aldrig varit min favorittid på året.

Tvärtom. Kroppen vantrivs i den tryckande värmen,

signalerar fara till hjärnan och får mig att stryka längs

med husväggarna i jakt på skugga. Illamåendet och solstinget

ligger alltid nära och lurar. I väskan ligger en vattenflaska

samt ett paraply. Ett skydd mot solens strålar.

Min hud har en inbyggd försvarsmekanism mot

myggbett - hetta och extrem svullnad - och åksjukan slår

till så fort jag sitter i en varm bil. Havet är alltid lite för kallt

för att ett bad inte bara ska kännas härligt, 

och något av det värsta jag vet är blöta badkläder 

som skaver och lämnar fuktfläckar på klänningen.

Sedan tonåren har jag sommarjobbat varje år;

rensat rabatter, serverat mat, skrubbat golv och toaletter,

pendlat, cyklat i gryningen, stannat över, stått i förlamande

kyla och burit tungt medan omvärlden firat

semester. Grillad mat är underbar de första veckorna

i juni, men i augusti längtar jag så

efter att rulla ner gardinen, tända ljus

och sörpla soppa framför TV:n.

Måste solen skina så förbannat länge?

Men jag avskyr inte sommaren.

Det finns mycket i den som är vackert, skönt

och underbart. Jovisst, varmvåren och den tidiga hösten

tilltalar mig i högre grad,

men kanske, kanske har min själ en 

liten förkärlek för den där...

nostalgin, ändå.

Jag är en djupt nostalgisk person,

så nostalgisk att det ibland blir jobbigt.

Att försöka klamra sig fast vid barndomens

trygghet, allt det mjuka och snälla från uppväxten,

kan vara svårt när livet passerar snabbt

och allt plötsligt handlar om

ansvar, pengar och arbete.

Men jag är glad över att kunna minnas barnaåren 

så pass detaljerat att de inre bilderna av

hur det var, hur jag var, hur livet

och världen var då

är så väldigt tydliga.

Det har jag nostalgin och de ständiga

återblickarna att tacka.

Och just barnaåren var verkligen fina.

Trygga, kärleksfulla, innehållsrika och rentav

idylliska på många sätt. Ja, jag har haft den turen,

och är tacksam för det.

När jag tänker tillbaka är det kanske

främst barndomens jular och sommarlov som lämnat

avtryck. Antaligen mådde jag som allra bäst

just då. 

Jag och min syster växte upp i en by, 

i en tjugotalsvilla med lummig fruktträdgård, 

trafikfria gator och kompisar på replängds avstånd.

Vi hade gungställning, en liten pool och lekstuga,

en grön hängmatta, päronträd, hallonbuskar, björnbärssnår

och grusgångar som gjorde ont att springa på.

Det bodde igelkottar under verandan och flög

tordyvlar under den stora hängbjörken utanför mitt rum.

Vi åt middag på altanen och badade länge om kvällarna.

Jordgubbar med gräddmjölk i soffan, 

till Skärgårdsdoktorn eller Madicken, iförda nattlinnen 

och en doft av balsamspray.

När mamma och pappa fick semester innehöll

dagarna strandbesök med ljudböcker på 

den portabla CD-spelaren, vattenmelon och

Orangina ur en kylväska 

och en tjuga i handen att köpa Calippo för.

Krabbfiske med krossade blåmusslor som bete

och Tre i rad i den vita sanden.

Jag och min syster sprang fram och tillbaka i vattenspridaren 

i mormors koloniträdgård, byggde kojor i lektältet

och läste tidningar från 90-talet. Jag lånade kilovis

med böcker och ljudböcker på biblioteket,

skrev recensioner och läste under täcket långt in på natten.

Vi sov i tält i trädgården, tre meter från ytterdörren,

såg på film mitt på dagen och gjorde utflykter

ingenstans och överallt. 

Det åts wienerbröd i Helsingør, kroppkakor på Öland

och Hönökaka i Göteborg. Fors till Liseberg och Bakken,

gicks på festival och spelades minigolf

bakom kafferosteriet. Det köptes nya sandaler 

och beställdes påsar med sommarkläder från H&M's vårkatalog.

Jo, det var viktigt att känna sig fin på skolavslutningarna.

Och på Midsommarafton, såklart.

Då ville jag inget hellre än att hela världen skulle skina

ikapp med Bullerbybarnens idylliska sommarliv.

(Och ofta var jag nog ganska ledsen och frustrerad över 

att jag varken fick leva i deras eller Madickens tid...)

För mig

smakar sommaren chokladpudding med vispgrädde,

citronfil med havrefras, räkostsmörgåsar och svartvinbärssaft.

Den doftar solkräm, nyklippt gräsmatta, klor och smältande asfalt,

ljuder av radiobrus, måsskrin, "En rød pølse, tak" och Cornelis

ur pappas stereo. Känns som illamående, iskalla havsströmmar,

outtröttlighet och magpirr - på samma gång.

Och här är jag nu, 23 sommar

efter min allra första. Den som var kall och eländig

och som tillbringades hemma i radhuset där jag 

vägrade bada i plaskpoolen men gärna drog kattstackaren

i svansen. 

Och jag måste faktisk erkänna,

att efter vad som känns som sju långa, svåra år

av sommarångest, sommaroro och sommarhat

har det där vackra och härligt obrydda från

barndomens juni, juli och augustimånader

återigen gjort sig påmint inuti mig.

Och plötsligt känner jag 

att sommaren är min, den med.

Varför skulle jag inte äga rätten att få njuta 

just nu,

som de flesta andra verkar göra?

Kanske blir det här den bästa sommaren

på väldigt länge för min del.

Inte för att jag har några storslagna planer,

någon särskilt stor semesterkassa

eller semester alls, för den delen.

Utan för att jag är trött på att inte tillåta

mig själv att må bra. 

Så kom an ni bara, alla sommarplågor,

jag är då inte rädd för er längre.

Kramar till alla er,

H