Om det svåra

Sedan förra våren har jag kämpat mot en ätstörning. 

Det är svårt. Så otroligt mycket svårare än man någonsin kan tänka sig. 

Jag trodde aldrig, aldrig någonsin att jag skulle drabbas.

Jag är påläst om kroppens behov av näring och kärlek, och tycker dessutom

att mat är ett av de mest fascinerande och roliga ämnesområdena

som finns. Kultur, historia, hantverk, kemi och sociala möten.

Glädje.

Men på något vis blev det ändå såhär.

Och det är fortfarande en utmaning för mig att försöka undvika

känslan av skam och skuld över de beteenden som en ätstörning 

framkallar. Att inse och tro på faktumet att

det är en sjukdom,

något som kan drabba vem som helst och som aldrig är 

ett val,

det brottas jag fortfarande med dagligen.

För er kännedom:

Jag älskar livet och vill bli frisk. Ibland känns allt lätt, ibland hopplöst. 

Men jag har tillslut lärt mig att ingenting blir bättre av att dölja, gömma och ljuga. 

Att det mesta blir bättre av att prata och vara ärlig. Både för min och min omgivnings skull. 

Jag trodde kanske att jag skulle vara frisk och fri vid det här laget, 

men det är jag inte. Ätstörningar är tyvärr både komplexa 

och envisa, fysiskt, psykiskt och socialt drabbande. 

Jag har provat det mesta på resan mot att bli mig själv igen. 

Men en sak har jag inte provat - och det är att berätta. 

Att berätta för alla. Svara, försöka formulera mig och förklara.

Så det gör jag, här och nu.