Ut på tur

Ut på tur, aldrig sur!

Så länge det inte regnar, kanske.

I tisdags var det Ruste Sammen

för alla elever och lärare här på skolan.

Med andra ord: skogsvandringar kring Fontins Naturreservat

som omgärdar skolan, gruppuppgifter och en hel del fika.

Egentligen är friluftsdag och gruppindelning ord som

får mig att känna en del... obehag,

men på folkhögskola, där 

inte en enda person har sport och tävlande

som största intressen,

blir sådana aktiviteter som tur är

rätt avslappnade.

Det hela handlar liksom mer

om att jämföra ord på svenska och norska,

skriva dikter och fjäska till sig

fler poäng från lärarna

än något annat.

Vi vandrade runt bland mossor,

ängar, vildvuxna ekar, blåbärsris

och svampplockare i timmar utan att lämna skogen

en enda gång. Hela tiden kände vi doften av nybakat 

från kexfabriken, som ligger nere vid vattnet.

I Kungälv doftar det alltid kanelbulle.

Mmm. Jag njuter verkligen av naturen här uppe

på berget. Av att den är så stor,

och att man slipper behöva avbryta turen

för att korsa en motorväg eller liknande.

På eftermiddagen åt vi grillad korv & mosbricka

på innergården, blev bjudna på konsert

och hade husmöte.

Jag gick en kvällspromenad över älven

och hälsade på fåren

som bor vid fästningen,

där på andra sidan.

Och nu sitter jag här.

Det är onsdag förmiddag

och vi i skrivargruppen har varit på morgonpromenad 

på led, i tystnad. 

Mellan klockan tio och två har vi tid för två skrivuppgifter;

dels att formulera de förväntningar och önskemål vi har

kring kursen, dels att bara skriva om nuet, helt enkelt.

Så det är det jag gör, just nu.

Kramar. Vi hörs!

Nystart, omstart, nu-start

Det är söndagskväll. Klockan är nio och mörkret

har sänkt sig över Fontinberget där jag bor.

En veckas ledighet har jag haft, och jag har 

handlat, ordnat, packat ner och om igen, skrivit listor

och unnat min stackars rygg en massage.

Mamma har klippt mina toppar, jag har

sett Albin Lee Meldau spela mitt på 

Stortorget i Malmö, jag har tillbringat tid med 

min fina familj,

sagt hejdå till rummet där hemma 

(vilket lillasyster nu ivrigt kastat sig över)

och åkt upp hit, till Kungälv och

Nordiska Folkhögskolan.

Jag ska studera kursen Text & Bild.

Göra det jag tycker om; skapa. Allra mest ska jag skriva

i olika former,

och förhoppningsvis får jag även lära mig

en del nytt om foto, illustration och layout.

Mina föräldrar är så snälla.

I lördags körde vi upp hit allihop. 

Inte en kotte befann sig på skolan,

västkust-regnet vällde ner över byggnaderna 

och allt kändes för ett tag 

lite... svårt.

Men. Vi fixade och donade i rummet

på internatet där jag nu bor,

kompletterade mitt flyttlass med en ny madrass, kudde, badrock,

koppar, ett doftljus att ha på fönsterkarmen 

samt ett sängbord på IKEA,

och bekantade oss med omgivningarna.

Mamma och pappa bodde över på skolans egna 

Bed & Breakfast

och imorse åt vi frukost tillsammans,

i skolans matsal,

med utsikt över Bohus Fästning

på andra sidan älven.

I eftermiddags, under ett uppehåll 

då sensommarsolen faktiskt strålade genom

molntäcket för en stund,

kramades vi hejdå

och jag tog en skogspromenad för mig själv.

Ikväll har jag ätit middag med

några av mina korridorskamrater,

och så sitter jag här,

på mitt egna rum,

med tid för mig själv

och för att skriva.

Jag vet inte mycket ännu.

Imorgon börjar skolan

och jag får antagligen en hel del information

att dyka ner i.

Men jag har i alla fall hört

att onsdagarna kommer vara fria 

att själv disponera till det egna skrivandet.

Det vet jag.

Och just det: Den första septemper bjuder skolan

på båtutflykt runt Göteborgs skärgård.

Jag ska försöka skriva här på bloggen, 

när jag får tid. När jag känner ro nog

att ta mig tid. Det vore fint om ni följde med.

Kramar

juni juli augusti

Det var först efter studenten som jag förstod

vad folk menar, när de säger att tiden går så fort.

Jag hade inte upplevt det förut.

När man gör mycket av samma sak

(pluggar, pluggar och pluggar)

och tycker att det mesta är ganska tråkigt

i livet, passerar timmarna inte så snabbt.

När man är barn är ett år så vidsträckt

att det knappt är möjligt att se slutet på det.

När man är vuxen är december inte alls så

himla långt bort från januari.

Två hela år har gått,

sedan jag sprang ut på skolgården i Lund,

och kände mig fri.

Och jäklar vad tiden går fort nu.

Det är juli och nyss nyårsafton.

Precis juni, plötsligt juli och snart augusti. 

Snart flyttar jag till Kungälv och till Nordiska Folkhögskolan,

för att återigen ta upp skolböckerna. 

Men denna gång blir det förhoppningsvis i form av

en lite mer fri struktur, ett mer kreativt lärande,

och mer utrymme för livet. 

Jag ska vara snällare mot mig själv än jag varit förut,

men samtidigt börja forma min väg framåt,

åt det håll jag så gärna vill vandra,

men inte är säker på hur.

Jag ska läsa Text & Bild, vilket, som jag förstått det,

innebär just en blandning mellan text och bild.

Skriva ska jag göra. Och läsa. Fotografera,

illustrera och diskutera likaså.

I kursen ingår en del projektarbeten, utställningar,

kulturella samarbeten med Göteborgs stad,

studiebesök och föreläsningar. 

Och så bor vi elever tillsammans i små hus, 

i små rum, 

och äter samtliga måltider tillsammans,

fem dagar i veckan.

På skolan studerar elever från olika nordiska länder,

och ibland anordnas det aktiviteter

såsom yogakurser och filmvisningar.

En vet ju aldrig egentligen någonting om någonting,

på förhand. Jag är både livrädd och hoppfull 

inför det som komma skall.

Juni, juli, augusti. Det går fort nu.

Jag jobbar på i slottscaféet och timmarna

slukar varandra i takt med att jag 

gör sallader, lägger smörgåsar, dekorerar kakor

och skivar tomat. 

Tusen saker står på min att-göra-lista; 

Jag behöver rensa ut och köpa nytt,

städa och skaffa flyttkartonger,

träffa människor jag håller kära

och samtidigt uppleva så mycket som möjligt

av sommaren, som står och skriker 

mig i ansiktet utanför fönstret. 

(Och ibland vill jag ju bara lägga mig i sängen och sova.)

Juni, juli, augusti.

Snart september, oktober, november.

Snart, snart, snart.

Men nu vill jag bara ha nu.

Kramar.

Berlin - Prag

Alla jag känner som varit i Prag har sagt 

"Åk till Prag, det är fantastiskt", på ett ungefär.

Så vi åkte dit.

Efter en lång och oviss väntan på en försenad buss

i Berlin tog vi till slut avsked av Tove och åkte 

till Tjeckien. När vi kom fram var det kväll,

och solen gick ner över floden Vltava.

Vi slog oss ner på restaurangen Clear Head och

åt veganskt, delade på en cheesecake och en smulpaj

och tog igen oss en stund. 

Säga vad man vill om att resa,

men man kommer nog aldrig ifrån att

nya intryck, platser och människor

suger musten ur en ( i alla fall för en introvert som jag).

Till slut behöver man bara vila.

Prag är ganska fantastiskt. Vackert. 

Perfekt storleksmässigt. Mycket att upptäcka 

och väldigt billigt, om man jämför 

med svenska penga-mått.

Vi turistade en del, tjuvlyssnade på guider

vid kyrkklockorna på stora torget och

köpte grön-bruna matryoshkadockor till min mamma.

Vi vandrade över Karlsbron en dag, hamnade i en 

fin park med blommande kastanjer och påfåglar,

och jag gjorde en telefonintervju för utbildningen

jag ska börja läsa i höst. 

Alice väntade snällt på en bänk 

och plirade mot mig där jag stod i ett hörn

och nervöst babblade om mig själv och mina 

"förväntningar på kursen". 

Det gick bra, i alla fall. 

Jag kom in.

Vi åkte bergbanan upp på en höjd, vandrade omkring i 

skogen och gick ner igen. Åt gelato och sov någon timme

på hotellrummet, åt en av de godaste middagarna

jag ätit på en populär restaurang och 

blev h ä n f ö r d a över efterrätten som serverades: 

fryst chokladmousse, vit choklad- och mintganage, limekräm, tranbär och honeycomb. 

Den var fantastisk. Och kostade oss 56 kronor.

Vi gick ungefär 30 000 steg om dagen, men tog

Uber när vädret svek oss och vi stod frusna under

ett valv medan haglet forsade ner på gatan.

Vi beställde in absint som serverades ur en fontän

på Hemingway bar, gick på jazzklubb och 

drack varm apelsinjuice på anrika Café Louvre,

som såg ut att vara hämtat ur den tecknade serien Eloise.

Ja, Prag var fint och vår resa med.

Efter tre dagar drog vi vidare

till Budapest.

Díky, ahoj.

Nu.

koltrastar som sjunger i skymningen - vidöppna fönster - mammas pelargoner

Anne på Grönkulla - loppisfynd: snäckformade saltkar och engelska gräddkannor

ljusa nätter - kavring med västerbottenost - vita spetsblusar - pionknoppar - nybäddade sängar

matsäck & picknick - drömmar och förväntningar - Midsommar på Saltkråkan

Monicas jazz - kylskåpskallt vatten - tupplurar i skuggan

snart, sen, nu.

Helsingborg - Berlin

För några veckor sedan - en regnig morgon i början av maj -

satte jag mig på en buss tillsammans med Alice och

åkte till Berlin.

Vi hade funderat på att tågluffa, men bussbiljetterna var billigare.

Under 200-lappen kostade det, att åka ner till Berlin.

Vi stekte pannkakor och packade i folie,

som till skogsutflykten när man var liten,

och åt tillsammans med hallonsylt där,

i våra säten, medan gyllene åkrar swischade förbi utanför.

Och till slut hamnade vi i den tyska huvudstaden. 

Tog tunnelbanan till Tove som var snäll och lät oss

bo i hennes lägenhet under dagarna vi var där.

Genom ett lummigt Neukölln med tusen vattenpipe-caféer och lädersoffor 

längs trottoarkanterna spatserade vi,

och åt koreansk bibimbap med stark kimchi 

på ett fullsatt hak.

Första dagen gick åt till att turista på egen hand.

Jag och Alice satte oss på en typisk turistbuss och lät någon 

annan göra jobbet åt oss.

Vi såg allt man bör se,

och mer därtill.

Besökte Tove på caféet där hon jobbar,

åt finlunch på en hälsobar med en Sverige-fantast

till biträde, 

och avslutade med tysk öl på en kulle.

När Tove fått ledigt tog hon över rodret.

Vi tittade på Berlinmuren och lärde

oss mycket mycket bara genom Toves kunskaper.

Om människorna. Familjerna som splittrades. 

Om uppror och konst och om hur konstigt det är

att Öst och Väst var ett faktum

för inte alls länge sedan.

Så otroligt ofattbart.

Vi åt en fantastisk

brunch och gick på DDR-museum. 

Lärde oss ännu mer om det svårförståeliga. 

Beställde falafeltallrikar på ett stökigt Babel i Prenzlauer Berg

och vandrade genom den regnfuktiga

kvällen,

bläddrade i böcker i små bokaffärer och besökte

en park, som Tove brukade gå till som barn.

Vi tittade in i övergivna byggnader

på Alexanderplatz

och sov en sista natt i Neukölln,

innan det var dags att hoppa

på ännu en (försenad) buss,

till nästa stad.

T a c k fina Tove,

för att vi fick bo hos dig

& ha dig som vår privata guide!

Vi lärde oss massor.

Tschüss!