Det är mars och snöstormarna kommer och går. Mina lägenhetsfönster vätter ut mot den skånska slätten. Jag kan se ovädret dra in över staden, från kusten in över land. Så kommer blåsten och flingorna och vintern med dem. De små, sköra blommorna som täcker rabatterna i stadsparken begravs under is och slask. Plötsligt känns de där eftermiddagarna mot solvarma husväggar mycket långt borta. Men: att klaga har ju ingen vidare verkan, så man låter bli. Håller tyst. Härdar ut.
Livet rör sig i kvadrat, principfast och med en väl utstakad rutt. Jag vandrar samma gator fram, åker Pågatåg ner till Malmö, tar samma väg till skolan och har föreläsningar med de vanliga lärarna. Jag köper hem samma slags bröd och väljer alltid samma slags äppelsort på ICA: Råglevain och Jonagold. Det som förändras mest är väl priserna. Det, och min växande, ekonomiska oro.
Jag försöker komma på något roligt att skriva om men har inte så mycket roligt i huvudet. Vårvinterns vardagsveckor är intetsägande på det vis att de varken är bu eller bä. Dagarna blir längre och det är i alla fall inte november, så att påstå att allt är skit vore att ljuga. Det kunde vara värre. Samtidigt är det ännu långt till högtider och firande, ännu långt kvar till goda tider, semester och njut. Även om jag inte befinner mig i mörker är det där ljusaste ljuset i tunneln svårt att urskilja. Kanske måste jag acceptera att livet kommer vara just halvdunkelt ett tag; skumt och grådassigt liksom snöslasket på parkeringen utanför mitt lägenhetshus. Marsgrått.
Ja, så är det. Livet är lite marsgrått, och den här bloggen färgas av det. Önskas färgfest och verklighetsflykt kan jag rekommendera er att se Mello i ettan, eller kanske att ladda ner något beroendeframkallande mobilspel. Sånt är helt okej, ja, till och med att föredra, när snöstormarna kommer och går.
Kramar till er - och glöm inte att krama er själva.
H
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar