03 februari, 2023

En halvfärdig marmorstaty


Veckorna går och helgen kommer. Den kommer, genomlevs och tar slut. Jag pratar inte mer än en stund med mamma genom telefonluren, och så några ord till kassörskan på Coop. I mitt huvud cirkulerar tankar på måsten, sysslor att ta tag i, kurslitteratur och framtidsplaner. Min kropp cirkulerar den med; i liten skala mellan sängen, soffan och matbordet, och i större mellan lägenheten, centrum och min vanliga runda runt St Larsparken. Jag är en cirkelkomposition.



På samma gång vill jag både gömma mig från allt och alla - och söka sällskap hos mina vänner och familj. Det är tröttsamt att umgås med sig själv och sina malande tankar, men samtidigt utmanande att låta självbestämmandet rubbas av andras viljor. Är jag ensam slipper jag oroa mig för kontrollförlusten - men oron över att kontrollen ska ta över gör mig än mer ensam. Det går liksom inte att vinna.


Jag vaknar upp till snöfall och slasktäckta gator. Bestämmer mig för att ta bussen till stationen istället för att promenera, och försöker skjuta bort det dåliga samvetet över det beslutet. Ja, jag går bara de hundra meterna till busshållsplatsen med det räcker för att skorna ska ta in vatten och jackan bli tung av fukt. Jag blundar mot snålblåsten, begraver ansiktet bakom min tätt virade halsduk och tänker på det där jag och Emma pratade om häromdagen; Januari och februari handlar inte om att stanna upp, ta tillvara på tiden och njuta. De handlar om att stå ut. Ska vi låta det vara så? Eller måste vi anstränga oss mer?


Om några veckor, när snödropparna blommat ut och semmelsäsongen är över, fyller jag 25 år. Som liten tänkte jag nog att 25-åringar var vuxna människor; kompletta och fullvärdiga med sina trofésamlinga av jobb, familj och hus. Framgång, vinst och fullbordan. Och så har vi mig: Fortfarande i början av min utbildning, fortfarande osäker på vad jag ska göra med livet, fortfarande i ett ensamhushåll och fortfarande utan villa, vovve och Volvo. 


Vill jag ha det där vuxenpaketet, då? Huslån, prenumenation på kloklippning och bilförsäkring? Nä, det vill jag inte - inte på ett tag. Inte förrän jag är klar med processen som det innebär att lära känna sig själv, och försöka forma det formbara till en gestalt som är tja, inte en perfekt svarvad, antik marmorstaty, men gärna halvblank och av hållfast material. Innan jag kan ta ansvar för större ting än jag och min lilla lägenhet, vill jag att jaget ska vara lite närmre den där bilden som jag har av Hanna som Vuxen Människa. Men, vem vet - kanske når man aldrig hela vägen fram. Kanske kan man inte bestämma över när allt det där som kräver större ansvarstagande plötsligt bara faller ner i ens famn. Och då får manuellt sonika strunta i att den där marmorstatyn bara står halvfärdig i ett hörn. Man får jobba med det man har, acceptera de nya utmaningarna och fortsätta framåt trots att man fortfarande inte känner sig helt och hållet ...vuxen. 
 
Vem vet hur allt blir? Inte jag, i alla fall.

1 kommentar :

  1. Fint du skriver och fint komponerat med bilderna. Känner igen tankarna från när jag själv skulle fylla 25 (vilket visade sig vara ett av de bättre åren på länge, och kanske även startpunkten för att börja få en idé om vem jag verkligen var). Man behöver inte veta vad man vill bli, man behöver inte känna sig vuxen. Man formas hela tiden, varje dag, varje år. Nya pusselbitar faller på plats och andra faller bort. Hoppas du får en fin 25-årsdag.

    SvaraRadera