Dagarna kommer och går. Liksom veckorna. Kylan håller ett stadigt tag kring Skåne längre än vanligt men plötsligt en dag hör jag ett bi brumma och känner doften av varm jord när jag kliver utanför dörren. Plötsligt slår det om till sommartid och det säljs påskmust på ICA. Plötsligt blir det vår.
Jag skriver en hemsk hemtenta och sedan ännu en. Fyra, tre, två och en gruppredovisning kvar och ja, med ens är kursen över. Nästa tar vid. Jag fyller 26 år men hade helst sluppit; Jag är liksom inte klar med 25 ännu. Allt går snabbt och jag försöker komma någonvart, vill någonstans, vill inte hamna efter. Jag jobbar på min portfolio sent om natten och skickar iväg mail med hopp om svar. Hopp om svar på...något.
Runt omkring mig skaffar vänner och gamla klasskompisar barn och hus, hund och fast anställning, sambo och kontorsplats. Mamma påminner mig om att sjukdomen tagit några år ifrån mig, att det inte är konstigt att jag inte är där alla anda är. Det viktigaste är att se till att de där åren inte blir fler.
Jag åker till skolan och åker hem några timmar senare. Tillbringar många timmar framför datorskärmen, skriver på diverse skoluppgifter, anmäler mig till höstens kurser, uppdaterar mailinkorgen flera gånger i timmen. Inga svar kommer. Till slut somnar jag i soffan och när jag vaknar igen har jag glömt varför svaren kändes så himla viktiga att få.
Jag mår, på många sätt, bättre än i vintras. Avsevärt mycket bättre. Ändå smyger sig den där hopplösheten på ibland och gör hela mitt väsen matt och sorgfyllt. Jag tillbringar en söndag med ett ständigt gnagande av fel fel fel i maggropen, men kan inte klura ut vad det kommer ifrån. Och ibland räcker det ologiska i ens söndagsångest för att söndagsångesten ska bli än värre än vad den var från första början. Då måste man påminna sig om att snart är söndagen över och även om måndagen inte känns fantastisk så kommer hopplösheten inte vara konstant för all framtid. Kanske blir tisdagen bättre. Kanske är det på onsdag som det där miraklet sker.
Och på onsdagen anländer sommaren. Även om den endast stannar över en eftermiddag är den där; hägrar över stadskärnan och färgar Lundahimlen milt gul av dis och fukt. Överallt kryper liven ur sina hålor; studenter med vita mössor som tjuter lite för högt i Botaniska trädgården, magnoliaknoppar som brister mot de varmaste tegelväggarna, uteserveringarna som fylls redan på premiärdagen. Jag passerar allt liv, går hem till mig och ägnar min livskraft åt ännu en uppsats. Men jag absorberar det där livet, det gör jag. Och dagarna går. Och plötsligt en dag kanske ännu en vinter slår om till sommar och livet absorberar mig.
Så glad när det finns ord att läsa av dig här inne. Du är min favoritsjäl. Puss från din Emma
SvaraRadera