I ljusa tider

Det är dagen efter midsommarhelgen och det är ljust ute. Ljust när jag släcker lampan, ljust när jag tar tåget till Malmö, ljust oavsett om jag har ork att ta tillvara på ljuset eller ej. För mig har sommaren länge varit en orons tid. Det är som att kroppen inte riktigt finner ro i tillståndet mellan förväntad värme och trotsig kyla, mellan brända fotsulor över heta sanddynor och kalla badkläder som aldrig tycks vilja torka. Jag ogillar risken för brännmaneter men förväntningarna på att ta ett dopp, myggjävlarna och den lätt förvirrande mängden tid som både frigör och stressar. Sommaren är en mellanperiod för mig; en transportsträcka mellan det som står skrivet i sten. Rutiner, ett fast schema och någonstans att ta vägen.

 

Men vem säger att en stämpel inte kan blekna i färgen? Att sommaren inte kan bli något annat än orons högtid? Det låter klyschigt och sentimentalt men just så måste det nog få lov att vara. Jag tror att stämplar tvättas bort och ersätts av nya först när starka känslor känns och formar om minnena av något till något annat. Det kan hända att en dålig sommar, fylld av oro och mörker, kräver tre fina och ljusa somrar för att till sist kunna blekna och genomgå det där utbytet; en transformation. Det kan krävas tio mycket härliga junimånader för att kroppen ska glömma de där sorgliga två i högstadiet. Eller så krävs bara en. För ljus vinner alltid över mörker, visst? Ni hör – klyschorna har övertaget här.

 

För att tala klarspråk med er så mår jag bättre och känner mycket mindre oro just nu än många tidigare år. Jag försöker både reflektera över varför och bara låta det ske. Vill inte jinxa något med alltför djupa grubblerier. Men. Jag vet och är stolt över att jag under våren och sensommaren gjort ett antal förändringar som känns avgörande för mig, för mitt mående och därmed också för en annars instabil period som just sommaren. Jag har klarat av min sista, vanliga skoltermin och fått ja på en praktikplats som jag ser fram emot att ta mig an i höst. Jag ska sommarjobba på ett jobb jag älskar. Jag har redan tillbringat mycket tid i Lunds alla parker, med såväl mina vänner som en ny person jag lärt känna och tycker om väldigt mycket. Jag går i terapi och det går framåt. Jag behöver inte längre fly ensamheten och åla hem till mina föräldrar lika ofta som i vintras, höstas och förra sommaren. Jag har börjat känna att jag lever och att livet pågår nu. Tiderna känns...ljusa.

 

Hur mår ni? Jag lyssnar.

Mvh klyschornas drottning