Fingervantar och vuxenliv

 

 

Hej på er, alla ni som kikar in här då och då. Jag ville berätta att jag lever. Jag ville berätta att jag jobbar, har praktik på en tidningsredaktion, att jag varit på bokmässan med nämnda redaktion och fått känna mig vuxen, att jag bott ensam på hotell för första gången i livet. Att jag går i en hel del terapi och att det är höst nu. September är den vackraste månaden och i Skåne kan det kategoriseras som en sommarmånad. Ljummet vatten i Öresund, solvarma tegelfasader på innergårdarna, klarblåa skyar och en sommargarderob som jag inte vågar stuva undan. Men så, över en natt, kommer kylan. Jag packar väskan till Göteborg och stoppar till slut ner ett par fingervantar. Och de visar sig komma till användning.

Jag är för det mesta glad. Min praktikplats erbjuder mig mer stimulans och kreativa utmaningar än jag kunnat drömma om och alla är väldigt snälla. Jag tänker mycket på framtiden, på det på riktigt "vuxna" livet, och oroar mig lika mycket som jag känner hopp och tro på att det kommer bli bra. Jag vet att jag vill och att jag har förmågan att jobba med skapande; med ord, text och bild – frågan är väl hur pass mottaglig universum är för en sådan livsplan. Jag håller tummarna för att stjärnorna ska stå i rätt läge när jag väl skrivit klart min examensuppsats och står där, på andra sidan studentlivet.

Men jag vill också öva på att vara i nuet. För nuet är bra. Jag gör mina skoluppgifter, trycker fram cappuccinos ur kaffemaskinen på jobbet, försöker påminna mig om att vila och umgås med min fina, fina J. Jag har mycket ångest, det ska jag inte sticka under stolen med, och så och då blir jag rädd för att jag inte ska orka hela vägen. Rädd för att något ska gå åt helvete. Men den tanken vågar jag knappt tänka fullt ut. Så det gör jag inte.

Hur mår ni? Är rönnbären mogna hos er än? Har den första snön fallit? Fryser ni om fingrarna, som jag, eller är ni varma och trygga där ni är? Hur känns hösten? Känner hösten med er?

Kram, 

H