Fjärilsvingar & fnasig hud

Söndag i februari.

Jag vaknar upp till ett vitt, hårt solsken bakom gliporna i gardinen. 

Ligger kvar. Ser på Lotta på Bråkmakargatan med halvstängda ögon. 

Vill inte gå upp.

Disken tar tjugo minuter att röja. Efter frukost får jag börja om från början. 

Jag drar fram dammsugaren och går igenom varje vrå av lägenheten. 

Dammsugar madrassen, under soffan, lådorna i kylen, boktravar och gardinlängder. 

Plockar ner resterna av julpyntet och får lust att möblera om. 

Men jag saknar någon som kan hjälpa mig att bära möblerna.

Jag kokar en kopp te. En dyr sort. Det smakar illa och jag håller ut det i vasken. 

Öppnar fönstret och släpper in några kubikmeter torr, sval vintervind. 

Mitt köksgolv är kallt och jag är glad över mina nya tofflor. 

Fårskinn och ull. Mjukt och varmt.

I badrumsspegeln möter jag ett blekt ansikte med tovigt hår och trött blick. 

Fet hudsalva till det fnasiga området runt näsvingarna. 

Små duttar av foundation på de gamla akneärren från i julas

 - då när jag var så stressad. 

Ett halvt drag med hårborsten. Orkar inte möta spegelbilden längre än så.

Torgen är fulla av turister och parkerna av gula vintergäck. 

Ljuset är så vitt; så skarpt och nytt. Ja, ljuset känns annorlunda. 

Skriker ordet vår.

Jag stannar till på kullerstenarna utanför min gamla gymnasieskola. 

Något rör sig - skakar lätt nere på trottoaren. Det är en fjäril. 

En frusen, ensam fjäril. Väntar den på något? Kanske är den bara för kall för att flyga. 

Jag fortsätter att gå och tänker att om resten av denna februarisöndag 

blir tråkig och ledsam, då har jag i alla fall sett en fjäril.

🦋