Landningsbana

Söndag 17/9.

 Klockan är 19:30 och mörkret har lagt sig över byn.

Utomhus är luften frisk men kylig. Himlen avslöjar ett blekt, varmt sken 

ifrån solnedgången men domineras av svarta moln. Björnbärssnåret bakom huset

prunkar medan äppelträdet gjort sitt för det här året. Jag plockar de sista, mjöliga

och syrliga frukterna. De funkar till gröten, trots tonen av jäst i gommen.

Sommaren är övermogen nu.

Veckan som passerat har känts litegrann som att gå ner för landning.

Flygplanets varningslampor tänds i skymningsljuset, landningsbanan börjar anas

någonstans på andra sidan det nedersta molnlagret. Snart syns konturerna av

allt som känns som hemma, som Sverige, som kyla och värme på samma gång.

Att komma hem. Det är alltid en känsla med dubbla sidor.

Att hösten anlänt - det är ett faktum jag vågar tro på fullt ut nu. 

På restaurangen där jag jobbar helg serveras det fisksoppa och chiligryta,

gästerna överger uteserveringen och har dragit mössor över sina barns hjässor.

Vardagsveckorna är emotionella resor mellan energitoppar

och trötthetssvackor, mellan ork och hopplösa

försök till att motivera mig. 

Jag jobbar på bra med mina uppgifter

och lämnar in i tid, men alla digitala videomöten

tynger huvud och ögon. Knoppen blir utmattad

och jag har svårt att förstå varför. 

Svårt att lyssna fast allt som sägs är intressant.

 

Min behandlare frågar hur jag mår, egentligen,

 och jag svarar att för det mesta mår jag väldigt bra.

Livet känns kul, spännande och ganska fantastiskt.

Lund är tryggt och skolan rolig, min lägenhet ger

mig nyp-mig-i-armen-känslor och alla kreativa idéer

som ryms inuti spritter och pirrar

i maggropen. 

Så är det, helt ärligt.

Och när oktober snart tillåter lite mer vila, lite

mer tid till tanke och fler fina, lugna stunder

 tillsammans med familj och vänner, 

är det med glädje

jag ser fram emot hösten.

Att få landa, ta mark och stänga av motorerna

för ett tag. Försöka inse att jag kommer stanna här;

 inte måste flytta på mig och bryta upp 

med allt fint jag är så nära på

att kunna väva in i mitt liv 

ifall jag själv inte skulle vilja det.

Försöka slappna av.

Ändå finns det sådant som tynger hjärtat, 

som slår mig med ett just det i stunderna mellan

 skola, jobb, sysslor och nöjen

och som tyvärr skymmer det goda måendet

med en irriterande mörk skugga.

Och kanske är det just det som är det svåra:

Att jag mår så bra och har det så fint,

men fortfarande dras med

ätstörningsproblematiken. Det är liksom

det enda som sticker ut, som gör ont

och tär på allt det andra. Och i de stunder

då den inte gör väsen av sig, 

då jag tänker på allt annat som sker,

så känner jag mig helt frisk. 

 

Det tar liksom emot att behandla sig själv

som en sjukling när tillvaron är 

så fin i övrigt. 

Som att tvingas stanna hemma 

från jobbet i 48 timmar efter

en möjlig matförgiftning,

som kroppen för länge sedan

gjort sig av med och glömt bort.

Som att försöka somna och ligga kvar

i sängen timme efter timme, trots att kroppen är 

klarvaken och solen skiner utanför. 

Ja, det tar emot.

Motivationen kommer och går,

vissa dagar är lätta och i en del stunder

känns det tyngre. Jag hoppas verkligen

att jag lyckas göra mig av med hela skiten nu,

 när stödhjulen är nedfällda och farkosten hittat 

parkeringsplats på min nya destination. 

En ny årstid, en ny stad, nya mål

och nya vänner. Samt tusen roliga saker att se fram emot. 

Det kommer bli bra.

 

För de som skulle vilja öka sin förståelse

kring ätstörningar kan jag rekommendera er att 

läsa följande:

"Det är väl bara att äta."

"Att vara närstående till någon som har en ätstörning."

och se följande miniserie: 

Min kropp och jag

Det finns tusen studier, många bra böcker, ännu fler

personliga berättelser och tyvärr oräkneliga

oberättade sådana. Men att börja med

att försöka förstå en del av allt det där svåra,

är en god start det med.

Kram,

H