Och flyttfågeln flög söderut

 Ja, så är det!

Förra lördagen packade jag och mina föräldrar

bilen full med det sista flyttlasset och körde ner mot

Lund och min 1,5:a på fjärde våningen. 

Och efter några timmars borrande, mekande,

storhandling, uppackning av lådor 

och thai med plastbestick

blev jag tillslut lämnad själv.

Själv. Inte ensam. Måste påminna mig själv

om det ibland.

Och sedan den helgen har vardagarna avlöst varandra.

Jag har varvat hemmafix med att träffa kompisar

på caféer, att utforska

mitt kvarter, att cykla till affären för att fylla på

skafferiet, att laga enkla måltider,

diska, diska, diska, betala räkningar, installera

bredband och cykla hit och dit.

Den här veckan har dessutom varit min allra första

universitetsvecka i livet. Stort, lite skrämmande

och än så länge väldigt roligt. Om morgnarna tar jag

bussen mellan min stad och en annan,

promenerar genom Malmö city och placerar min ryggsäck

i atlején på fjärde våningen i Orkanenbyggnaden.

Utsikt över varvet, hamnen, havsinloppet. 

Ett myller av kontorsarbetare och pluggisar.

Ett enormt rooftop-bibliotek, studentkaffe i termos

och fyrtio mikrovågar i pentryt. Allting: nytt, glansigt,

modernt och framåt.

När jag skriver det här inlägget

 är det fredag och jag ska återigen till skolan

för att redovisa våra allra första uppgifter;

ett självporträtt och en grafisk formgivning för Malmös

olika stadsdelar. Jag har tagit mig igenom veckan.

Och jag har tyckt om det.

Verkligen. När jag promenerar över Paulibron

och spanar på trampbåtarna, när jag slår mig

ner på en studieplats avsedd för just studenter 

- sådana som mig - 

när jag öppnar min kursbok om typografi eller 

cyklar hem ifrån matbutiken i staden där jag bor,

tycker jag om allt och känner mig så glad.

Det här blir bra, hoppas jag,

och jag är så himla, otroligt spänd på

att se vad livskapitlet

jag har påbörjat

har att erbjuda.

Kramar! Och ha nu en finfin ny vecka.

H