Mitt emellan

 Ni kanske vet hur det är.

Att se en annons på hemmet - äntligen en inom budgetens ramar.

Visst, den är liten, saknar det ena och det andra

och ligger kanske lite långt bort från centrum. Men det har man

överseende med. 

Man kollar upp föreningen, räknar pengarna,

ringer bank och mäklare och hör sig för om det ena och andra.

Förhandsvisning? Online? Bokad söndagsvisning? 

Vad är smartast

egentligen?

Man lever på hoppet, det gör man. Och det är fint att

drömma lite. Man kan inte låta bli att återvända till

den där annonsen - ibland mitt i natten - 

och börjar plötsligt inreda utrymmena

i huvudet vare sig man vill eller ej.

En sådan soffa i det hörnet... kan man riva en del

av väggen tro? En ny plastmatta i köksvrån.

Skåpet som står i förrådet, hade det fått plats tro?

Och sådär håller man på. Hoppas. Väntar.

Vem lägger första budet? 

Så händer det: Man leder budgivningen.

Hjärtat dunkar. Jag svettas. Släpper inte mobilen

på hela dagen. Och så händer något annat:

Surr, surr, surr. 

Det slutar inte vibrera. Från en timme till

en annan stiger priset med flera hundra tusen.

Flera hundra tusen över budgeten.

Det går inte. Det gick inte - inte den här gången heller.

Man försöker släppa bilderna som etsat sig fast

i hjärnbalken. 

Jag, vid mitt matbord, i min sovalkov,

i min kokvrå med retrokök. 

Nähä. Det blev inget. Det blev inget.

Nästa gång... men när?

Min vän Madde vill att jag bloggar mer -

om allt möjligt, livet, vardagen, skolan och tankarna.

Det vill jag också! Men den här veckan har varit

som ett vakuum. Jag har inte känt några starka känslor,

inte varit med om något specifikt och mest vandrat runt

mellan hemmets fyra väggar.

Vad ska man då skriva om?

Kanske just om sådant här:

Hopp som kommer och går,

gör en lycklig och sårar en svårt.

För sådant händer ju också,

mitt emellan,

allt det där andra.

Kram,

H