Den otroliga berättelsen om en otrolig dag

 Hej på er alla fina där ute.

Det tog ett tag att samla sig tillräckligt för att kunna skriva 

det här blogginlägget. 

Ett inlägg om något som hände förra fredagen,

en solig, kylig januaridag med rosa moln ovanför

Lund. En fredag som vände hopplöshet till hopp,

till glädje och lycka.

En lördag och söndag som utspelade sig som 

inuti en bubbla, som på ett

ja, rosa moln... Faktiskt.

Sedan mina tidiga tweenie-år har jag drömt

om en egen lägenhet. Jag har bläddrat i inredningsböcker,

förlorat mig inne i bloggarkiv, samlat på mig 

x antal flyttkartonger med loppisfynd,

föreställt mig olika slags boenden,

gått strörundor inne på IKEA

och längtat till den där dagen

då jag faktiskt har en anledning att fylla

kundvagnen med sådant jag behöver.

Jag har sparat på serviser och gamla, broderade

lakan, gjort inspirationscollage, byggt miniatyrhus

och sparat vackra bilder i mappar på datorn.

Ja, jag har drömt. Länge.

Lund är den mysigaste, tryggaste och finaste staden

jag vet. Här är husen låga och gatorna krokiga,

cyklisterna många och bilisterna få.

Här finns en stadspark med fontäner,

en gågata med en gigantisk bokhandel,

surdegsbagerier, vinbarer, falafelvagnar och kulturmuseum.

I centrum tonar domkyrkan upp sig framför

universitetsområdet, där vildvinen färgar fasaderna

röda i oktober.

På vårkanten sitter studenterna i rader i solen,

äter glass från glasskulturen och firar in sommaren

med spex och baler.

Och överallt blommar magnoliorna.

Jag studerar ju i Lund för tillfället,

och sedan i somras har jag letat boende där.

Det har varit visning efter visning, bostadsköer

och mail till hyresvärdar. Chockhöjningar och budgivningar

innan objekten ens släppts på marknaden, Stockholmspriser

och orimliga hyror. Sådant man aldrig ens får

en chans att tävla mot.

Senast förra torsdagen förlorade jag en budgivning.

Budgivare nummer tre gav sig inte. 

Och jag kunde inte gå längre.

Ett lånelöfte är ett lånelöfte,

och luften sjönk ur mig - ännu en gång.

Men så dök en ny annons upp på Hemmet.

En exakt likadan lägenhet, fast till ett mycket lägre

utropspris. Finare än den förra, till och med.

Och där och då bestämde jag mig:

Nu jävlar.

Fredag morgon: Jag äter frukost hemma medan världen

utanför fönstret ljusnar. Lyssnar på lärare och klasskamrater

över ett Zoom-möte och beger mig sedan till skolan.

Ersättningsbuss och långsamtgående tåg.

Jag letar upp mäklarens nummer och skickar iväg ett sms.

Två timmar senare är jag framme.

Min fina skola. Och jag träffar fina, fina Astrid,

som sitter och jobbar med vårt arkitekturprojekt.

Jag berättar om lägenheten. Hon berättar om sin.

Och sedan ringer min mobil.

Jag säger att "Jag är flexibel angående tillträde!"

och "Jag kan komma och titta när som helst!"

och underligt nog får jag lov att komma 

på visning redan en timme

senare. Säljarna jobbar ändå hemifrån idag.

Så jag beger mig ut igen. Tar bussen genom stan,

kliver av och letar mig fram till rätt port.

Blir insläppt av en äldre man som verkar

bo på entréplan, väntar i trappuppgången

och rättar till håret. Nu.

Mäklaren är ung och glad. Vi pratar om konst,

om Helsingborg och Lund, om studier - och allt möjligt.

Han släpper in mig i lägenheten och visar mig runt.

Den är verkligen jättefin. Jättefin.

50-tal, originalkök, stora fönster med kvällssol,

en sovalkov och renoverat badrum, parkettgolv

och rymlig klädkammare. Ja, allt är perfekt.

Jag ställer frågor om stambyte, takkåpa, förråd

och tvättstuga. Sådant jag lärt mig att man ska fråga om.

Och även där låter allt... bra.

Jag får skjuts tillbaka till stationen

och blir avsläppt utanför mäklarkontoret.

"Jag ger dig en stund att tänka över det," säger mäklaren,

"...men med respekt för köparen som redan lagt ett bud måste

du återkomma med ett besked snart."

Jag går tillbaka till skolan. 

Ringer mamma, som ringer banken.

Och vi klurar på en summa för ett bud.

Inte för lågt, inte för högt. Och vad kan den andre

budgivaren tänkas ha lagt?

Det räknar vi snart ut:

Den andre budgivaren var nämligen med

på budgivningen som jag förlorade dagen innan.

Och jag vet hur högt hen kan gå pengamässigt.

Hur högt hen gick innan hen lade sig.

"Lägg den här summan", säger mamma,

och jag chansar. Lägger lite mindre än det, ändå.

Kanske, kanske kan det fungera.

Det dröjer några minuter, 

tio på sin höjd. Hjärtat bankar, jag tuggar i mig min

lunchlåda utan att riktigt känna smakerna. 

Så ringer mobilen igen. Batteriprocenten tickar nedåt.

"Hej Hanna. Tack för ditt bud. Den andre spekulanten

har dock höjt sitt bud igen..."

"...men ditt är faktiskt lite högre. 

Grattis - lägenheten är din."

Om mitt hjärta bankade vilt innan,

står det kanske helt stilla nu. Jag tackar, förstår

ingenting och vågar inte tro för mycket.

Det måste ha blivit fel någonstans, varför skulle jag...

Varför skulle det gå den här gången?

Resten av dagen består av hetsiga telefonsamtal

mellan mig och mamma, mellan

bankmannen, mäklaren,

Madde och mig. Ja, jag ska sova hos Madde inatt,

vi ska ses på Broder Jakobs Stenungsbageri

(där vi numera är stammisar)

och äta semla. Jag möter henne, svettig och glad,

berättar om allt som skett och ber om ursäkt

för min tankspriddhet

i förväg: Det måste skrivas kontrakt idag.

Mäklaren har redan blivit nedringd med högre bud.

Så går allt i en rasande fart:

Jag och Madde köper ingredienser till vår

nordmakedonska middag: 

Grovt bröd, ajvar, vinbladsdolmar, bönor

och tomater, ljus lager och

 vindruvor som ska bakas i ugn och ätas

med valnötter och yoghurt.

Madde cyklar hemåt i mörkret för att börja

hacka grönsakerna och jag möter mina

fina, snälla föräldrar på ett myllrande

Clemenstorg.

På mäklarkontoret är det Kick-Off med digital konsert.

Och just därför kan vi mötas här och nu,

en sen fredagskväll då kontoret vanligtvis håller stängt.

Från ett mötesrum hörs skratt och musik,

i vårt läses stadgar, paragrafer och avtal upp.

Vi spritar våra händer, skickar runt kontrakten

 och skriver under på varje blad.

Så är jag lägenhetsägare.

Mest mina föräldrar, till en början, såklart.

Men ändå.

Resten av kvällen är fantastisk,

som alltid i Maddes sällskap.

Vi lagar mat och tänder ljus,

lyssnar på fin musik och pratar, pratar, pratar.

Jag upprepar: "Det här är sjukt." och "Jag kan inte tro det."

Och Madde säger: "Bara njut. Du är värd det."

Sex dagar har passerat sedan den där

otroligt underliga, men otroligt fina dagen.

En solig, kylig fredag i januari.

En chansning, en visning,

tusen telefonsamtal

och ett fantastiskt avslut på alltihop.

Ni kan tro att jag var trött - ja, rent utmattad faktiskt -

hela helgen efteråt.

Och jag har fortfarande svårt att riktigt tro att jag

inte bara drömt alltihop.

I juni får jag nycklarna och blir Lundabo

på riktigt.

Ja, det är på riktigt!

Och jag är så otroligt, himla glad.

Vi hörs snart igen,

Kram,

H