Höstlovsveckan

 30 oktober

Jag stiger upp i sammetsblått mörker och tänder tre ljus. 

Tändstickan bryts av och fingertopparna sveds. 

Dimma ute. 

Hösten nådde sin kulmen för några dagar sedan, och nu 

ligger nästan allt det guldgula och rödvinsfärgade på den fuktiga asfalten istället. 

Snart är oktober till ändå.

Jag vaknar alltid vid fyra-femtiden numera.

 Måste gå på toaletten. Även idag vaknar jag för tidigt, 

och kommer på mig själv med att tänka: 

”Vad skönt att det bara är fredag och inte lördag. Jag ska till skolan.”

För första gången i livet är jag glad

över att jag inte får något höstlov.

Jag är oerhört tacksam för att jag studerar vid en liten skola

 - en skola som fått dispans och där det mesta är som vanligt. 

Vid praktiska övningar delas vi elever upp i mindre grupper, 

och handsprit finns i alla salar. 

Men annars så. 

Jag slipper sitta hemma framför en datorskärm. 

Tågen jag tar till och från Lund brukar vara packade till bredden, 

men på bara några dagar tunnas mängden resenärer ut ordentligt. 

Tågvagnarna blir plötsligt nästan spöklikt tomma. 

Och visst, det är skönt för min del. Lite mindre oro, lite mer utrymme. 

Men. Hur länge ska den här skiten pågå, egentligen? 

Kommer jag tillhöra den sista generationen som minns hur 

man brukade hälsa med en kram, gå på stora konserter, 

sätta sig bredvid främlingar på en parkbänk 

och resa utan munskydd? 

Kommer det ”svenska sättet att vänta på bussen” 

bli allmängiltigt för alla på planeten? Är isolering det nya svarta?

Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med den här texten. 

Kanske att jag känt mig ganska trött den här veckan. 

Samtidigt som jag i övrigt har ett roligt, tryggt, kreativt och fint liv - 

och påminner mig om det varje dag - vore det liksom... 

trevligt att veta, bara veta, att jag visst kan bjuda hem släkten till jul. 

Hur är det med er? 

Hur har höstlovsveckan känts i er?

Berätta, så lyssnar jag.

Kramar,

H