Svt Nyheter är den mest besökta webbplatsen i min webbläsare. Det är den första sajten jag klickar in på på morgonen och den sista jag kollar på kvällen. Jag lyssnar på presskonferenserna samtidigt som jag äter lunch och diskuterar det som sagts med mina föräldrar när de kommer hem från sina jobb. Något nytt idag? Nya riktlinjer? Vad tror ni kommer hända? Själva ordet på c har blivit överflödigt. Vad skulle man annars syfta på?
Det är märkligt - förunderligt - hur snabbt och lätt man anpassar sig till allt det nya. Man vänjer sig. Får lov att göra det. Efter några veckor blir orosmusklerna trötta och ångestnivåerna dalar. Nyhetsuppdateringarna slutar förvåna och i vissa stunder, som när solen står högt på himlen och kaffet håller perfekt temperatur, känns allt precis som vanligt. Det är vår, de skånska rapsfälten har börjat gulna och regnet håller sig på avstånd.
Plötsligt står påsken för dörren och av någon anledning beslutar vi oss för att, tja, i alla fall försöka ta oss an den. Jag hänger små gula ägg i vårt äppelträd och bakar en grönkålspaj som fastnar i formen. Vi dukar fint, ser en film, gömmer godis. Även om firandet känns som en lek blir påsken en ganska trevlig helg hemma. Fyra personer mot världen. Ett litet avbrott i en för tillfället mycket verklig verklighet. Behövligt, javisst - men bör man fira? Får man fira? Njuta? Vara glad? På annandagen sköljer en våg av skuldkänslor över mig. Människor är sjuka. Människor är ensamma. Och här sitter jag, med ett plåtägg fyllt med choklad och en hög nya kläder som jag hade kunnat klara mig utan. Vågens bränningar letar sig in i mig och skvalpar omkring inuti mitt samvete.
Måendet rör sig upp och ner. Jag står på Kebnekajses topp, sjunker ner i Marianegravens djup och simmar hundsim någonstans där emellan. Tydligt är att jag behöver saker att göra; små mål att sträva efter. Det var längesedan jag jobbade så effektivt. När sorl från andra människor och intryck från andra platser än mitt tomma vardagsrum tonas ut hörs plötsligt de egna tankarna tydligare, och inuti mitt huvud produceras idéer, planer och måsten likt bildelar i en bilfabrik. Att bara fota och publicera ett instagraminlägg blir en hållpunkt i kalendern. Att laga en viss rätt till middag kräver många timmars noggrant planeringsarbete. Och visst, jag tar mig framåt. Vissa dagar känns allt bra. Andra dagar, när jag vaknar upp utan planer och utan måsten, är vilsenheten kvävande. Jaha. Och nu då? Ska jag baka ännu ett bananbröd? Se ännu en film? Lyxproblem, såklart. Jag vet det. Samtidigt kan jag inte undvika att känna en gnutta meningslöshet.
Veckorna passerar. Jag promenerar, dricker kaffe, tänker, yogar, fixar med saker som inte verkar vilja fixas färdigt med och längtar till havet. Det är svårt att sätta exakta ord på det jag känner, men jag tror att det har att göra med distanser. Jag befinner mig så långt bort från allt och alla, på något vis. Samtidigt gör mina tankar dagliga besök på världens alla kontinenter. Från radion strömmar spanska ord för oro, italienska myndigheters pressmeddelanden och amerikanska uttalanden utan vetenskaplig grund. Jag är här och där och hela tiden någonstans mitt emellan.
High skies, occasional emotional lows. Så skriver jag under en bild jag lägger upp på Instagram. Och just så är det, just nu. De blå skyarna är höga och klara, det ska bli 17 grader varmt och jag har ätit lunch i trädgården. Samtidigt kan tårkanalerna då och då inte hålla sig ifrån att fyllas med extrasaltad vätska.
Ta hand om er! Det blir bra.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar