Det nya ordet på C

Jag pluggar på distans och har skrivande på schemat en gång i veckan. Inför vårt förra möte, för en vecka sedan, skrev jag den här texten. En text som känns.

Det hela börjar som ett problem på avstånd. Svårigheter i ett annat land och en annan världsdel; för ett annat slags folk. En annorlunda sorts vardagsliv. Risfält och skyskrapor, tecken istället för ord. Så långt bort man kan komma utan att börja närma sig igen.

Det pratas om turister ombord på ett kryssningsfartyg. Hur långtråkigt det måste vara, att sitta instängd i en hytt sådär. Inte här, utan där. Fortfarande där. Men verkar det inte ta ovanligt lång tid? Verkar det inte göras en onödigt stor sak av det där… viruset?

De första veckorna i mars passerar lika anspråkslöst som veckorna dessförinnan. Jag ritar femtio honungsbin i olika storlekar, firar fettisdagen och tvättar min tvätt. Vi har gästlärare på skolan, gympa på onsdagar och studiebesök inplanerade i kalendern. Sommarjobb söker sommarjobbare och evenemang sin publik. Någon säger något om Italien och skidresor och att man kanske borde vara försiktig nu, men herregud - folk kan ju aldrig låta bli att överdriva.

Så sker plötsligt allt som inte ska kunna ske inom loppet av en vecka. På måndagen vaknar jag upp oroslös. På tisdagskvällen kan jag inte slita ögonen från nyhetsflödet. Onsdagen känns dystopisk - horisonten suddas ut av all snö - och torsdagen panikartad. Börskrasch och rekordbilliga flygbiljetter. En i personalen ställer fram en behållare med handdesinfektion och i matbutiken gapar hyllor tomma. Alla pratar om det nya ordet på C. Fredag, lördag, söndag bildar ett vakuum av ovisshet.

Det går fort. Kvickt, raskt, hastigt. Röda prickar sväller och sprider sig över världskartan i takt med att SVT uppdaterar om det rådande läget. Läget, ja. Hur är det med det? Bara bra - eller inte? Jag läser allt som skrivs, insuper så mycket information jag kan och försöker bestämma mig för vilken sorts känsla som bör infinna sig i maggropen. Oro eller lugn? Ångest eller optimism? Panik eller behärskning? Hur förväntas jag känna? Jag förstår det inte helt - ingen gör det - men snart regnar rapporter med direktiv och rekommendationer över oss alla. Och vi börjar ana att det där C:et kanske inte tänker hålla sig på så stort avstånd, trots allt.

Beskedet kommer under en eftermiddagslektion: Skolan stänger imorgon. Åk hem och kom inte tillbaka eller stanna och sätt dig i isolering. Blå handskar vid frukostbuffén, inställda turnéer, håll avstånd och vad medveten om riskerna. Jag, som turligt nog varken är dansk, norsk eller finsk, packar ihop och åker hem. Jag kan det. Jag är är priviligerad. På bussen sitter passagerarna utspridda, andas genom högt eftertraktade munskydd och spritar händerna efter varje oundviklig kontakt med möjliga smittkällor. Rak i ryggen, tänk noga efter före! Samhällsnytta, eget ansvar, minsta symptom, avspärrat område. De nya vardagstermerna flockas i huvudet. 

Internatet hör av sig via videolänk. Skolans aula i pixlig kvalitét. Någon svarar i mitt ställe när närvarolistan avverkas. Jag arbetar från köket, min lillasyster från sitt rum. Man måste låtsas nu, låtsas att allt är som vanligt. Vi tar kafferast, går en lunchpromenad och säger ses imorgon till små, välbekanta ansikten som snurrar runt ute i cyberspace. Nästan som på riktigt.

Solen skiner förrädiskt snällt och sorglöst över ett land och ett folk i kris. Vadå då? Det ska väl bli vår i år också? Jovisst. Och alla knoppar som spricker, alla diken med tussilago som lockar och koltrastar som sjunger behövs ju - behövs som allra mest just nu. Samtidigt stänger stat efter stat sina gränser, sina storstäder och annars ståndaktiga system. Siffrorna stiger exponentiellt. Någon siar om panik, konkurser och en ekonomisk kris djupare än alla tidigare. Min kompis berättar om en hel bransch som går i stöpet, om flera tusen anställda som blivit varslade. Blir allt annorlunda nu, på riktigt? Om krisen kommer - ja, där är vi nu - men sen då?

Ingen verkar veta hur det ska bli med alltihop, och frustrationen av att känna sig förvirrad och maktlös går inte att råda bot på. Inget botemedel är ännu funnet. Världen, tiden och samtiden har sina egna, märkliga sätt att te sig på, och om man inte förstått det förut är det kanske dags att komma till insikt om att den enskilda människan är mycket, mycket liten. Endast när vi  som en större enhet påverkas av samma sak samtidigt (och har viljan att påverka samma sak samtidigt) har vi makt att göra det. Hosta inte. Tvätta händerna. Sluta res så förbannat i jobbet, strunta i att köpa den där dyra bilen och erbjud dig att hjälpa dem som är ensamma. 

Parallellt med upprustning, beredskapsplanering och extrainsatt vårdpersonal saktar ultrarapiden ner i slow motion. På sociala medier postar människor bilder på trädgårdsarbete, brödbakning och stickningsprojekt. Stöd småföretagarna, handla lokalt! Semestra i Sverige i sommar! Applåder från balkonger klockan 20.00. Kristallklara vattenströmmar som flyter genom Venedigs ödelagda kanaler. Familjepromenader i skogen och - jo - till och med ett avtagande eko av buller från motorvägen i fjärran. 

Jag sår krasse i köksfönstret och fortsätter följa uppdateringarna från landets alla myndigheter. Magkänslan förblir oviss, osäker och trevande. Panik eller behärskning? Hur förväntas jag känna? Frågan lämnas obesvarad. Kanske vet jag imorgon, kanske om en månad - eller om ett år. 

Det nya ordet på C är Årets makthavare 2020. Är det det största? Det största som hänt i modern tid? Eller blir det med hela grejen som med torkan för några somrar sedan; förträngd, bortglömd och bortprioriterad? Kanske och kanske inte förändras världsordningen nu. Till det sämre och till det bättre. Förödande, hemskt, horribelt. Stort.