Alla känslorna på en och samma gång

Jag vet knappt hur jag ska formulera det här

inlägget. Det är så mycket som vill ut, så mycket som skett

och sker och som jag vill berätta om. 

Sedan sist har jag haft ett veckolångt besök av Rayne

från Amerika, som jag visat Skåne och lärt mig mycket av.

Jag har slutat arbeta på ett jobb och fått ett annat.

Jag har sagt hejdå till kollegor och bekantat mig med nya.

Jag har åkt buss genom Europa och upplevt 

Berlin, Prag och Budapest. 

Jag har stärkt mina relationer och vuxit som människa,

inte bara sedan jag sist skrev här på bloggen,

utan mycket, under de senaste månaderna.

Och så har jag ännu en gång vänt blad

och påbörjat ett nytt kapitel i livet.

Det verkar ske allt oftare nu. 

Den här gången gäller det vad som kommer

ske i höst. Allt är inte klart ännu så jag skriver inte mer än så,

just nu. Men förändringarnas vindar,

de blåser starkare och starkare. 

Jag kommer antagligen befinna mig någon annanstans,

och lämna mycket av den trygghet jag har idag

bakom mig. Ja, jag får återkomma till det där.

Men spännande är det, det kan jag säga.

Som jag tidigare skrivit, gav jag mig själv ett löfte

i julas. Att 2019 skulle bli det roligaste året i mitt liv.

Mycket eftersom jag länge lidit av ett duktig-flicka-syndrom,

som inte måste vara negativt (heja oss, duktiga kvinnor!),

men i mitt fall var det tyvärr just så.

Under tonåren tillbringade jag merparten av min tid

framför skolböckerna och uppsatser på en datorskärm.

Jag gick sällan ut och har väl inte riktigt haft k u l 

sedan jag var barn. Så i år, tänkte jag, skulle jag 

minsann unna mig det. 

Även som en slags utmaning för mig själv; 

en introvert ensamvarg som har svårt att slappna

av och inte vara strukturerad, ekonomisk, planerande 

och hälsosam hela tiden.

Och jo, jag tror att jag vågar konstatera, att jag lyckats.

Det är maj och rhododendronen blommar i slottsparken

där jag sommarjobbar. Koltrastarna sjunger i skymningen och ännu

en sommar väntar runt hörnet.

Fem månader har passerat, sedan den där nyårsnatten

då jag och Alice skrev ned våra löften

på randiga ark och stoppade i förseglade kuvert.

Fem månader av fantastiska händelser, resor, nya vänner,

många lärdomar, god mat, vackert väder, mycket 

spenderande av pengar och väldigt lite av det som är tråkigt.

Omvälvande och fantastiskt. 

Helt sjukt.

Och i söndags,

en dag efter hemkomsten från tio dagar i ett myllrande Östeuropa,

kom de över mig.

Starka, hettande, brännande känslor så

slagkraftiga att jag kände mig både lycklig och 

förtvivlad på samma gång. Lite yr och darrig.

Ofta känner jag inte så mycket. 

Jag har tusen tankar och funderingar över allt och inget,

men har svårt att fiska upp riktig lycka eller sorg till ytan.

Ingenting kommer ut.

Men just nu, 

när förändringens vindar blåser, och jag har så mycket

att vara tacksam för, att se fram emot, att förändra och förbättra,

då är de där, känslorna.

Jag stod i trädgårdslandet i mormors kolonilott

och påtade i jorden. Stugan och trädgården med äppelträd

 som vi älskar, men som vi inte hinner med

och därför ska sälja.

Jag rensade bort ogräs och borstade stenplattor

rena från jord och damm, 

medan mamma klippte gräsmattan några meter bort.

Jag fällde tårar över mitt och hennes band, tänkte

på hur starkt det är, och hur jag aldrig kommer

kunna göra för henne, allt det hon gjort för mig.

Tänkte på mig och på världen och livet i sig,

på alla vägar man kan gå och på vilka man bör gå.

På hösten. 

På att jag måste börja rensa ut och 

packa ner. Ge min syster mitt rum,

byta till ett annat. Köpa egna påslakan och rulla

ihop mormors trasmattor. Kalla dem mina egna.

Lära mig tvätta.

Ta ansvar. 

Ha kul.

Hitta balansen i livet 

(som kanske inte finns?).

Växa än mer.

Vara. Här och nu.

Det med.

Och Ni,

vad känner ni,

 just nu?

Puss.