Fem år senare

Det är den 14 juni idag.

För fem år sedan sprang jag ut från Katedralskolans lokaler, sjöng på ett flak och hade studentfest i mina föräldrars trädgård. Sedan den dagen har cellerna i min kropp förnyats, dött och bytts ut. Jag har klippt håret kort och låtit det växa långt igen. Jag har besökt nya världsdelar, fått en drös nya vänner och lyckats hålla kontakten med många av de gamla. 

Jag har glömt ganska mycket spanska men lärt mig dricka kaffe och köra bil. Bott i studentkorridor, i extrarummet bredvid hallen hos föräldrarna - och numera i min egen lägenhet. Jag har pluggat på folkis, folkuniversitet och universitet. Påbörjat, avslutat, tvingats avbryta. Jag har jobbat med en hel del olika saker; Agerat fotograf och skribent, dekorerat skyltfönster, jobbat på kyrkogård, suttit i kassa, varit kock, servitris och barista. Lagat buffémat till Laleh på ett slott, sålt burgare på konserter, varit utklädd till påskkärring på en marknad och pysslat med barn på en förskola.

Jag har varit trött, blivit sjuk, gått i terapi, blivit sjukskriven och kämpat mig bort från allt det svåra. Jag har hoppat fallskärm, trillat av en häst och tatuerat underarmen. Genomlevt en pandemi, vaccinerat mig och opererat mig. Jag har slutat vara vegetarian och slutat hata koriander, slutat vara överambitiös och börjat öva på att chilla mer.

Jag har längtat, saknat, känt mig ensam och älskad. Varit modig, rädd, orolig och obrydd. Jag har sett djungel och glaciärer, vattenfall och korallrev. Jag har badat i varma källor och sett norrsken från ett flygplansfönster. Haft en egen konstutställning, gått en kurs i projektledning, gått back och gått hem tidigt för att jag inte orkat.

Jag har inte blivit full eller festat till 07. Jag har fortfarande varken sett norra Sverige eller 

Dirty Dancing, inte lärt mig baka surdegsbröd, inte åkt skidor eller fattat grejen med öl. Inte heller har jag fått en kandidat i något, fått fast tjänst inom något, fått koll på livet eller koll på vem jag är.

Jag är annorlunda. Men också typ samma. Typ, nästan, exakt samma Hanna.

 

En liten lista om ett ganska stort ämne

 Hej på er, alla fina.

Jag har inte skrivit något ordentligt här på bloggen

på ett tag nu. Inte för att jag inte vill,

utan kanske för att all min hjärnkapacitet

går åt till att läka, gå i dagvårdsbehandling

och försöka ta hand om alla känslor som följer

utav det.

För några veckor sedan delade jag ett inlägg

på min Instagram, där jag skrev lite om det där

med ätstörningar, och mer specifikt:

min egen upplevelse av dem.

Jag fick många fina kommentarer och hälsningar

med stöd och förståelse. Tack för det.

En sak som jag inte fick fram i det där inlägget,

men som jag gärna för fram, är att en ätstörning

sällan betyder att personen i fråga hatar mat.

Oftast är det helt tvärtom - och så även i mitt fall.

Jag älskar att vara i köket, prata om mat, lära mig om

mat, se mat som en konstform, som en kulturbärare,

som ett hantverk och en upplevelse.

Och eftersom jag numera ägnar många av dygnets 

timmar till att leta recept, planera måltider och 

utmana mina rädslor,

tänker jag mycket på just mat.

Här följer därför en liten favoritlista

I just det ämnets tecken:

Dagens bästa måltid 

Frukost. Utan tvekan frukost.

Alltid i min kyl

Havremjölk, yoghurtkvarg med Tahitivanilj, 

äpplen eller päron, jordnötssmör, ajvar och balsamvinäger. 

Bland annat.

Alltid i mitt skafferi

Havregryn, granola, kakao, kanel, kaffe samt te till

mina gäster.

Den godaste frukten

Mango. Herregud.

Ett fint matminne

Jag har många, många fina matminnen. 

Just nu tänker jag på fiskpinnarna med mos

och rivna morötter med äpple som jag och min syster

fick till lunch hemma hos mormor när hon var barnvakt.

Frasigt, smörigt, fluffigt. <3

Ett sämre matminne

Alla gånger jag blivit serverad pytt i panna med ägg och rödbetor.

Kanske är det det värsta jag vet i matväg.

Livets sista måltid

En hel, nybakad brödlimpa skuren i tjocka skivor, 

med smör och pålägg.

:)

En sommarfrukost

En skål med riktigt god, len yoghurt, rostad granola

och massor av jordgubbar + surdegssmörgås med färskost och tomat.

Gärna på valfri brygga eller under ett äppelträd.

En trevlig matsäck

Några inplastade, halvmjuka limpsmörgåsar med stekt ägg,

kalla köttbullar och lingondricka.

En temamiddag jag skulle vilja hålla

En riktigt autentisk amerikansk Thanks giving hade varit fint

att bli bjuden- och bjuda på.

Några måsten på julbordet

Skinkknäcket med senap, den kallrökta laxen, Lantz kavring med 

ost, grönkålspajen, Jansson ... Eh ja, nästan allt, egentligen.

Goda smakkombinationer

Rågbröd, smör och banan.

Keso, kanel och varma jordgubbar.

Havregrynsgröt, vaniljkvarg och aprikoskräm.

Melon, lime och havssalt.

I matbutiken...

Vandrar jag omkring länge, länge, tittar på allt spännande,

förundras över det stora utbudet - och har svårt att ta beslut.

Den godaste skollunchen

En favorit, som jag fortfarande saknar ibland, är lågstadiets

potatis och purjolökssoppa. Kanske var hemligheten... pulversoppa?

Favoriter på café

Havrecappuccino, scones, pesto- och tomatsmörgås, 

smulpaj och kokostopp!

Det här äter jag helst inte

Rädisor, kokt potatis, tråkigt ris, rå paprika, knäckebröd

och quorn.

Kaffe...

Dricker jag kanske lite för mycket av i bryggform men uppskattar

allra mest i havrecappuchinoform på café.

Matprodukter jag saknar...

Pågens stora, saftiga korvbröd 

(med varmkorv, rostad lök och mellanmjölk till).

Yoggis små drömyoghurtar med smak av fudge och choklad 

- en typisk helgfrukost när jag var liten.

Gilles Valentinhjärtan med nougat och 

hasselnötter, som försvann för något år sedan. 

På flingfronten: Kellog's wholegrain wheats med russinfyllning. 

På brödfronten: Pågens Äntligen. Vart tog de vägen?

Det här åt jag senast:

Keldas tomatsoppa tillsammans med en smörgås med mortadella

och körsbärstomater. Mmm, tomaterna börjar äntligen 

smaka något igen!

Det här är jag sugen på just nu:

Jag är nästan alltid sugen på köttbullar med potatismos,

och så även nu.

Det här vill jag rekommendera:

- Ladda ner Pressbyråns app och få en gratis glass 

varje måndag!

- Köp små, goda tomater och dränk dem i balsamico.

- Ät surdegsbröd. 

- Vårda din relation till mat som en

relation till en mycket viktig, kul och nära vän.

För mat är - och bör vara - just en vän.

Kramar,

H

20 bilder från 20 stunder

Hej på er!

Tiden går så fort, så fort och jag lever

mitt lilla liv här i Lund och Malmö,

mitt i våren och staden och lägenheten.

Jag vill berätta så mycket för er men hinner inte

riktigt med. Så istället för att påbörja ett

långt och detaljerat inlägg som aldrig

avslutas utan sparas ner som ett utkast

och aldrig får se dagens ljus,

så passar jag på nu, när lusten väl infunnit sig,

att visa er 20 bilder från 20 stunder

från den senaste tiden.

Maj, ljus och värme.

Bild nummer ett är tagen en eftermiddag i Slottsparken i Malmö.

Jag drev runt under eftermiddagen, satt en stund i solen, kikade på

alla blommande rabatter och lyssnade på en podcast tills

mobilen nästan laddade ur. Malmö, du är allt bra vacker.

Nästa bild uttrycker mitt mående förra veckan.

Jag hade ganska hårda krav på mig för att ta mig framåt i behandlingen

på dagvården och mådde ganska dåligt stundvis. 

Men jag klarade mitt personliga mål, och det är jag glad för.

Bild nummer tre: En mycket god men lite utmanande lunch.

Nudlar, färswok, cashewnötter, sojamajo, picklad lök,

gurka och coleslaw. Kocken på dagvården är oerhört duktig.

Här befinner jag mig på en brygga som nyss byggts vid

kanalen mitt I city. Det var skönt att få sol på nosen,

men desto mindre skönt med alla skräniga måsar

som kretsade hotfullt nära mig. Jag flydde efter en stund.

Mitt på torget, mitt i stan, satt en ensam liten fjäril

en morgon. Kanske hade den just krypt ur sin puppa och

torkade vingarna i solen.

En middag när vädret var varmt och orken låg: 

Keldas milda tomatsoppa, min vän Maddes tomatfrallor,

tomater och mycket oregano. Snällt och gott.

Ännu en god lunch: Korv stroganoff. Åh, vad länge jag

varit sugen på det.

Bild nummer åtta symboliserar det jag ägnar mina dagar åt

just nu. Jag planerar mina måltider, gör problemlösningar

och hemuppgifter från de olika föreläsningarna

som hålls på dagvården. 

På Valborgsmässoafton flydde jag Lund och det

överdådiga firandet i Stadsparken 

(som ligger några minuter från min adress)

och tog tåget till Köpenhamn. 

Det är egentligen ganska otroligt att utlandet,

och en metropol som Köpenhamn, 

finns en 45-minuters tågresa bort.

Det känns lyxigt. Och det kändes extra lyxigt

att få göra ett återbesök här efter tre års

uppehåll. I bilden ovan befann jag mig

på Reffen - ett street food-område som byggts

upp på en halvö i ett gammalt hamninlopp.

Här grillades det ostron, bryggdes öl,

spelades musik och var helt enkelt väldigt

mycket hygge.

Bild nummer tio: Restaurang Noma. En av världens

bästa restauranger. Ett besök kostar några hundra tusen,

så tyvärr är den här bilden nog det närmsta jag 

kommer komma en Noma-upplevelse.

Men - jag och min vän Vanessa åt annat gott på

vår utflykt! Exempelvis brunch på Fars Dreng.

Här gjorde jag något helt nytt, en fredag

i Malmö: Jag dekorerade keramik. Min vän Lisa,

som jag pluggat konst tillsammans med i Göteborg,

gjorde mig sällskap. Hennes verk blev otroligt vackert.

Och Lisa är så snäll, finurlig och rolig.

Det var en mycket fin kväll...

...som vi avslutade med mat i en brusig Saluhall.

Bild nummer 14 föreställer en av de godaste kombinationerna

som finns: Rostad levain, jordnötssmör, jordgubbssylt,

havssalt och gärna färska bär.

Matkärlek.

Ännu en version av matkärlek. Grillade grönsaker

förtärda i solnedgång i mina föräldrars uterum.

Nummer 16: Skåne i maj.

<3

Nummer 17 och 18: Igår eftermiddags, på dagvården. Jag hade

köksträning med handledning av vår kock,

fick baka 

(vilket jag inte gjort på evigheter, men egentligen älskar),

prata om mat och tankar kring att laga mat,

servera de andra patienterna - och även

äta en bit själv, förstås.

Svårt, elakt mot ätstörningen -

men snällt mot själen.

Nummer 19: Jag, mamma, glass och helg.

Och den allra sista bilden föreställer, ja, ni ser ju vem.

Sådana här stunder, när solen värmer

och eftermiddagen är fri från måsten,

när dagen varit helt okej

och morgondagen inte skrämmer,

måste man lagra i minnet och ta fram

i november, när allt är grått.

Det var det hela, för denna gång.

Ta hand om er,

Kram

H

Den vackraste av vårar

 27/3

Söndag, sommartid, vitsippor och vår i luften. Jag vaknar hemma hos mamma, 

efter en solig lördag med födelsedagsfirande. Min fina mamma. 

Hon har tänkt och planerat i mitt ställe när allt kändes svårt och jag 

funderade på att strunta helt i födelsedagen. 

Men så ordnas det med god mat, med presenter och ett dukat bord där mina 

närmsta vänner och familj samlas.  

Kvällen blir så himla fin och bra, och jag blir fylld av tacksamhet över 

att alla gäster verkar ha det trevligt och kommit dit för min skull. 

Jag får en TV, en fin tröja, en plånbok, blommor och ett litet citrusträd. 

Äter god mat och känner mig älskad. 

Och trots att en oroskänsla gnager någonstans inuti mig, 

känns det mesta… lovande.

Jag har fyllt 24 år. Jag är sjukskriven, orolig och elak mot mig själv ibland. 

Men jag har hopp om att det kommer bli bra bara jag ger det här nog med tid och tålamod. 

Och tid har jag. Tålamodet finns det med - det ska bara räcka till också.

2/4

Fredag eftermiddag. Luften är kall men solen lyser in genom fönstren på sjunde våningen. 

Vi har planeringstid på behandlingen och jag ska tänka ut och 

schemalägga helgens alla måltider. 

Första helgen ensam, första helgen bara jag och bara hemma. 

Oro i maggropen: Hur ska det här gå? Hur ska jag klara av 48 timmars ensamhet, 

utan att vara elak mot mig själv? Gå emot impulsen att skita i allt, 

dra ner rullgardinen och vänta ut timmarna. Hur gör man?

Men det går - det gör det faktiskt. 

Och även om merparten av helgens depå av tankekraft förbränns 

i funderingar och grubblerier kring matens rätt och fel, så går det hela helt okej. 

Jag gör det jag ska, äter mina mål, skriver ner mina känslor,

fixar hemma och tillåter mig att må bra. 

Vårvinterluften fortsätter sticka och nypa i huden, men solen fortsätter också att lysa. 

Det är en vacker vår - kanske den vackraste jag upplevt i mitt lilla liv. 

Jag promenerar i naturreservatet, pratar i telefon med min morfar, ritar, 

planterar om mina växter och tvättar mina kläder. 

Barnen på gården rycker förundrat tulpaner och påskliljor ur rabatterna och jag låter dem. 

Ifall de gläds över små, spretiga buketter i ett mjölkglas hemma 

på nattukdsbordet - då gläds jag med dem.

På lördagens förmiddagspromenad har jag Ålevangeliet på ljudbok i öronen. 

Där, på cykelstigen, dyker plötsligt en man upp. 

Han vinglar, mumlar och virrar runt. Tatueringar, svarta kläder och ring i örat. 

Jag tänker: Farlig. Inte ska väl jag. Inte mitt problem. Ska gå förbi och glömma. 

Han ropar: “Snälla, ring 112.” Och jag viftar bort de tveksamma tankarna, 

går över vägen och gör det som är rätt. 

När ambulansen väl är på plats är jag inte längre ensam vid hans sida, 

utan stöttas av andra förbipasserande som bidragit med filtar, 

vattenflaskor och hjälpande händer.

Efteråt får jag en lång kram av en kvinna som lånat ut sin halsduk och 

pratat med mannen medan jag talat med larmcentralen. 

Så skingras vi, och jag fortsätter promenera, till berättelsen om 

ålarnas vandring från Sargasso till Skåne. En historia om livets början - och slut.

Eftermiddagarna är alltid svårast. Timmarna tycks aldrig ta slut, 

dagsljuset bleknar och hopplösheten gör sig påmind. 

Jag är trött, men känner inte ro nog till att vila.

Så jag går på bio. Åtta minuter innan filmen börjar bokar jag en plats 

i den minsta salongen, köper en cappuccino och slår mig ner på rad nummer tre. 

Två timmar senare har jag skrattat högt, ätit mitt mellanmål och njutit av 

både estetik och handling i Lill-Zlatan och Morbror Raring. 

När filmen är slut vågar jag mig på att pratar med tjejen som suttit några 

stolar bort från mig - även hon tjugo-trettio-någonting och utan sällskap. 

“Ensambio, du med?” undrar jag. “Precis”, svarar hon. “Visst är det skönt?”. 

Ja. Det är skönt.

Det är skönt att jag inte längre är lika rädd för att vara ensam med mig själv.

4/4

En lista på små, fina ting:

- Jag klickar på "boka biljetter" och överraskar mig själv med 

att utropa "Yey!" högt.

- Det ligger en lapp i brevlådan där det står att Eva och Maria 

från bostadsföreningen vill nominera mig till styrelsemedlem. 

- Mikrad varmkorv med pulvermos till middag. Ketchup och senap till det. 

- Jag slår mig ner på knä bredvid den tyska utbytesstudenten som kämpar 

med virkningen framför Youtube-tutorials och visar henne hur man ska göra. 

Jag säger: "Imorgon tar jag med mina garner så virkar vi tillsammans." 

Hon blir glad, och det känns bra i magen.

- Jag smyglyssnar på den medelålders mannen och kvinnan 

som sitter vid bordet bredvid mitt inne på caféet. 

De är på sin allra första dejt och försöker trevande lära känna varandra. 

Båda har klätt sig fint. 

- På lördag kommer Linnea. Vi växte upp tillsammans. 

Nu bor hon i Stockholm och lever ett annat slags liv. 

Men det är samma Linnea - och henne längtar jag efter.

- Jordnötssmöret Extra crunchy Himalaya salt från NutsFabriken. Otroligt.

- Jag letar och letar och till slut hittar jag en dunge där det växer ramslök, 

bakom busshållplatsen i parken. Det doftar friskt och starkt i hela köket sedan.

Kramar,

H