Kan man ha det för bra?

Just så känns det nu.
Kan man ha det för bra?
Man ska vara försiktig med att ösa ut sig för mycket
f a n t a s t i s k a saker i ens sociala medier, tycker jag.
Det är viktigt att visa båda sidor, både det glassiga och vackra
och det stökiga och fula. Jag är en människa som alla andra och
mår ofta lite sisådär. Jag har problem och grå tankar, konstiga
symptom som kräver blodprov på vårdcentralen (muntorrhet, varför lider jag av det?),
en högst osäker framtid och beslutsångest kring det mesta.

Men. Som tidigare nämnt beslutade jag mig
i december för att nästa år, det ska bli det bästa året hittills.
Och ska jag vara helt ärlig, har jag det så otroligt bra att jag nästan blir rädd.
Det är vår och körsbärsträden har slagit ut på min gata.
Bakom mig ligger månader av fantastiska upplevelser,
och framför mig likaså. Här och nu varnar jag för en del av det som
kan benämnas som rent och skärt s k r y t, men jag kan inte låta bli.
Jag upplever fina saker, är tacksam över det - och vill så gärna dela med mig!
Så, ja. Här följer en del mobilbilder av ljusglimtar som helt enkelt är
för fina för att glömmas bort.

 Året började med att jag klippte av mig håret. Sedan satte jag mig
på ett flyg och reste så långt bort från Sverige som möjligt.
Och min månad i Nya Zealand, mina vänner, var
helt fantastisk. Helt och hållet fantastisk. Jag fick nya vänner från hela världen,
hoppade fallskärm, såg glaciärer och bodde i regnskog,
åt nya maträtter och sjöng karaoke, beundrade stjärnklara himlar,
paddlade kajak, träffade på sälar och så himla mycket mer.
Mmm. Det var så fint.

Efter min hemkost återvände jag till jobbet, 
åt många goda luncher i Helsingborg (den restaurangtätaste staden i landet!)
med fina vänner, gick på matvandring med mamma, bakade semlor och njöt av solen. 

Den 24:e mars fyllde jag år! 21 är jag nu. Det känns otroligt 
ovant och konstigt. 21. Vuxen. Mamma säger att jag nog är rädd
för att lämna barndomen bakom mig, och jag tror hon har rätt.
Jag hade en sådan fin och trygg barndom, och har svårt att bestämma
mig för vilken väg jag ska gå härifrån och framåt 
(just nu sitter jag med otaliga ansökningar till olika skolor och kurser). Ja.
I alla fall: Min födelsedag inföll praktiskt nog
på en söndag och jag blev firad så fint, så fint. 
På fredagskvällen åt jag och min fina Alice
pizza och banoffee-paj på mysiga Paolo's 
här i staden, och på min dag fick jag finfrukost,
loppisbesök, presenter (exempelvis drejning och teater!), 
goda pajer och glass med bär och grädde. 
På kvällen såg vi Unga Astrid och Alice höll 
oss sällskap.

Våren kom, och med den
eftermiddagar i solen på verandan,
nyckelpigor i massor, hyacinter längs vägkanten
och mellanmål i uterummet. Humörmässigt
påverkas jag mycket av vädret och ljuset, så
ni kan ju förstå att jag blir gladare när våren
anländer.

En vecka efter födelsedagen blev jag firad
ännu en gång, med brunch, våfflor och besök från
släktingar och busiga småkusiner. Och i lördags blev jag
minsann firad igen! Mina Lunda-vänner kom
och hälsade på och vi åt vegetarisk asiatisk mat
på nyöppnade Chay här i Helsingborg. 
Jag träffar dem så sällan, och när
jag satt på tåget hem kände jag mig så rörd och 
tacksam över att de är så fina.
Och över att min stad faktiskt är
himla vacker. Ibland behöver man se sina
omgivningar genom andras ögon
för att verkligen se var det är man har.

Förra söndagen åkte jag upp till Göteborg!
Under några soliga men k a l l a dagar
bodde jag hos min fina kusin och hennes
söta lilla bebis. Han fyller snart ett år
och är busig och full av energi.
Om kvällarna var vi trötta som tusan
men inte han, inte. 
Vi promenerade genom Haga,
Slottsskogen och Botaniska trädgården,
fikade i Haga och lekte en hel del på
parketten emellanåt. Fint, var det.

I lördags var det lördag och jag var ledig. 
Klockan tolv lade jag trehundranittioåtta kronor på
bruna plagg från H&M (brunt är en färg jag aldrig klätt
mig i förut, men tydligen passar bra i)
och på kvällen åt jag
min påse med naturgodis jag köpt på jobbet.
Jag har nog aldrig spenderat så mycket
pengar som jag gjort det här året.
I grunden är jag en sådan som sparar
och snålar men vill man ha roligt går det ofta
mycket pengar. Förra torsdagen bröt jag ihop, litegrann.
Jag har sagt upp mig från jobbet
och endast haft ett sommarjobb på 
en osäker procent att förlita mig på.
Men! I fredags var jag på intervju för ett annat,
på ett mycket fint slottscafé, och jag fick det!
Så i sommar ska jag arbeta heltid med att
göra mackor, baka kakor och förbereda sallader,
och då känns det lättare att rättfärdiga allt
det roliga och lyxiga som 
komma skall:

Idag åker jag till Stockholm
med mamma och systern min. 
Vi ska hälsa på släktingar på landet
och fira påsk i staden. Pom & Flora vill jag besöka,
och Skansen och kanske något trevligt museum.
Efter visiten i huvudstaden kommer Rayne 
på besök från Amerikatt! Hon var med mig på
roadtrippen runt Nya Zealand, och vi har hållit 
kontakten sedan dess. Nu kommer hon
på besök hos mig, och jag tänker visa henne 
nordvästra Skåne. Det blir fint.
Sedan blir det en tio-dagars-resa i Östeuropa
med Alice. Berlin, Prag och Budapest 
ska vi avverka, och det känns otroligt 
pirrigt. Och ja, sedan börjar jag 
sommarjobba och får vänta
på besked från kurserna jag sökt. 
Kanske flyttar jag till kolonistugan
i någon vecka, läser böcker (som jag lovat mig själv
att bli bättre på i år), och skriver lite noveller
och texter under tiden. 
Undrar just var jag hamnar i höst.

Så är det, hörni.
Aldrig förr har mitt schema varit så fullspäckat,
och aldrig förr har det hänt så mycket roligt.
Kan man ha det för bra? Så känns det nu.
Vad tror ni?

21 dagar på fyra minuter

2019

Jag är en typisk duktig flicka.

Efter gymnasiet var jag mer eller mindre utarbetad, hade många stressymptom,

sömnbrist, höga krav och svårt att slappna av. 

Snart har två hela år gått, sedan min studentdag,

och ärren finns kvar. Jag kämpar med att hålla ångesten borta,

att inte sträva efter perfektion jämnt - och att försöka tänka positivt.

Även en stor del av 2018 handlade om prestation och 

året innehöll både ångest och oförklarliga sjukdomssymptom.

Så i julas bestämde jag mig. 

2019 skulle bli det bästa året hittills.

Man kan inte styra allt. 

En människa är väldigt, väldigt liten

och även den största vilja är nästintill

obefintligt när den ställs bredvid alla andras.

Men genom att försöka ändra sin inställning till livet

tror jag ändå att man kan uppnå mycket.

Jag är nog pessimistisk till naturen,

och försöker alltid förutse det allra värsta

som kan hända - även innan det faktiskt hänt.

Dessutom har åren av hårt skolarbete, sömnbrist

och prestationsångest har gjort mig en

smula bitter.

Så. Att tro på "You can do anything", 

och att se kärleken i livet och världen har varit ganska svårt.

Men jag gav det en chans. 

Läste på om the law of attraction, började 

önska och hoppas, tacka för det vackra, tänka mer

på vilket avtryck jag gör i andras liv,

planera, boka resor, gräva ner en del

av ångesten och prova på att njuta mer.

Och här är jag nu. 

Bara två ynka månader av det bästa året har passerat,

och man kan ju inte förutspå hur resten blir.

Men jag har varit noggrann med att önska 

och tacka - högt när ingen lyssnar - 

och aldrig hade jag väl trott

att det skulle vara så effektivt.

Det är februari och jag har haft två fantastiska månader.

Jag har klippt av mig håret, rest till andra sidan jordklotet,

fått nya vänner i olika åldrar, hoppat fallskärm,

sett glaciärer, bott i regnskogen, seglat i solnedgången,

fallit av en häst, tagit mig upp igen, sjungit karaoke,

provat nya maträtter, sett stjärnklara himlar

 och kristallklart vatten, paddlat kajak, köpt en bok

om bakning, längtat hem och kommit hem, 

skrivit på ett fantastiskt kontrakt,

mött våren, skrattat, simmat och sprungit.

2019, tack för allt jag fått,

och allt jag kommer få.

Många jular i min

 Det finns få saker som får hjärtat mitt

att dunka så varmt, 

som för gamla ting. 

Vi har en loppis här i stan - en gigantisk en -

med lada på lada fyllda till bredden av allt möjligt.

Där finner du möbler, prydnadsföremål, kläder och textilier,

böcker och spel, elektronik, trädgårdprylar, dröser av gammalt fint

porslin, silverbestick, köksgeråd, leksaker... ja, allt.

Två gånger om året är det julmarknad där, på loppisen.

Då brukar jag stå redo vid ingången, sida vid sida med

pensionärerna och skattjägarna, och springa in när dörrarna öppnas.

Och jag säger då det: Vet man vad man letar efter - då 

kan man fynda rejält. I det här inlägget visar jag en del av det

som jag fick köpa - till blygsamma 200 kronor.

 Där ingick även tre vackra änglaspel...
Fantastiskt.

De klassiska, röda träljusstakarna låg i drivor på slagborden.

med och utan kurbitzmålningar. Jag fyllde en låda med stakar och
tillhörandeOch de tillhörande julgransljus.

Så fint så fint så fint. Och halmfigurerna hör 

liksom till.

Fina gamla pappersrader att ställa

på skänkar och hyllor fanns det också. 

Jag fick med mig tre stycken.

Några smällkarameller i fint skick fann jag dock inte. 

Men med lite silkespapper och små, små bokmärken kan 

man göra sig några. Tricket

för att få dem fina är att göra dem

väldigt, väldigt små.

Jag måste erkänna att hjärtat hoppade över

ett slag när jag hittade den orangea stjärnan till höger.

Just en sådan hängde i min mammas fönster när hon var liten.

Även den vänstra har några decennier på nacken.

En karta bokmärken från 50-talet...

Och några oskrivna julkort med äldre motiv.

Gamla flaggspel (varav en med Sovjetunionen representerad...)

Och så några vackra gamla julkort från

50-talet och 20-talet. Här önskar pappa

God Jul till sin lilla vän Dagny, som flyttat till Gotland,

vad det verkar.

Och är har någon skickat en hälsning 

hem, ändå från Amerika.

Det är så fint att jag 

kan sitta och läsa på kort som någon

skrivit och postat, som

stämplats, sorterats och levererats, för

nästan hundra år sedan.

Snöstjärnor, etiketter, strutar och julklappspåsar 

pysslade jag av band och spetsar från

loppisen 

(och sålde sedan, på Ödåkra Spritfabirks 

Julmarknad - mer om detta senare!).

Fina gamla armljusstakar norpade jag 

också ett par stycken när jag ändå

var i farten.

Stämning och lugn i den blå timmen, 

som infaller någon gång mellan klockan tre och fyra

här i Skåne.

Och ja. I mitt fönster hänger

mässingsstjärnan som lyst just där 

alla decembernätter,

sedan jag var liten. 

Utan den blir det inte mycket av en jul.

Tänk på det, hörrni,

att oftast ger återbruk 

mer än bara "mycket för pengarna".

Det ger även en påminnelse om

de människor och liv som levts 

förut, med saker som nu är dina,

och får leva vidare genom dig.

Kram på er,

och trevlig advent!

Östkust i juli - East coast in July

Det är ännu en varm julidag i Skåne. Regnet har inte fallit

sedan i April och marken, gräset, bladen på träden - allt

suktar efter vatten. Bilen rullar förbi ett alltigenom

gyllene landskap, och man hade kunnat tro att det

redan var höst. Torrt och frasigt.

Alice kör. Själv kämpar jag med körkortet och medan jag

tänker att när jag får mitt, då ska jag ta med henne på roadtrips också

passar jag på att fråga om uppkörningstips.

Klockan blir tio. Det klarnar upp ovanför oss.

Vi stannar mitt ute i ingenstans och går in på

bageriet Byvägen 35.

Another hot day in July is born. 

A steady rain has not fallen since April and the 

ground, the grass, the leaves on the trees - 

everything is longing for water. 

The car rolls through an all- golden landscape, 

and one could definitely have believed that autumn 

had already arrived. Drought and fragility.

Alice drives. I, on the other hand, am struggling with my own license

and whilst thinking 

when I get mine, I am going to take her on road trips as well,

I take the opportunity to ask her for driving advice. 

The clock strikes ten. The clouds are fading above us.

We stop in the middle of nowhere and enter the bakery

Byvägen 35.

Stämningen är som den ska vara - sommarmorgon,

semestertider (här kryllar av stockholmare...), rågbröd

som bakas innanför ett fönster och slås in i brunt

papper med snöre på beställning. Bagaren i kassan verkar inte bekymras 

över köns längd, utan tar sin tid med alla kunder. Godmorgon, hur är det idag,

ska ni se matchen imorgon, hoppas det ska smaka.

Vi sätter oss i en senapsgul soffa och intar vår frukost:

surdegsbröd, ägg och brie, marmelad, juice, kaffe och 

kanelknut. Såhär ska ett café vara, enas vi.

Here, the ambience is just as it should be

- summer morning, vacation mode 

(the place is crammed with Stockholmers),

rye bread being baked behind a window and wrapped

in brown paper with string at order. 

The baker behind the counter does not seem

to worry about the length of the line,

but takes his time to talk nicely with all customers.

Good mornin', how are you today, are you

going to watch the game tomorrow, hope it

will taste well.

We sit down in a mustard sofa and eat our breakfast:

sourdough bread, eggs and brie, marmalade,

juice, coffee and cinnamon knot. 

This, we agree, is what a café should be like.

Sedan kör vi vidare igen. I lilla Rörum, inbäddat mellan kullar och 

åkrar, finns Mandelmanns trädgårdar. Till den här platsen har jag längtat

sedan första gången jag såg ägarna - Marie och Gustav - på TV 

för första gången förra vintern, när allt vara mörkt och stressen

låg som ett tjock moln över huvudet. Tänk, en

gård med djur, mat, blomster och odlingar, som de som vill

får besöka. Fantastiskt, är ordet.

Soon, we are on the road again.

In the little town of Rörum, hidden between

hills and fields, we find Mandelmann's gardens. 

To this place I have longed since I first watched

the owners - Marie and Gustav - on the telly

for the first time, last winter, when everything was 

dark and stressful. Imagine, a farm with

animals, organic produce, food and flowers,

open for anyone to visit. 

Amazing, is the word.

Ja, fantastiskt var det. Och det allra bästa kanske 

var att få träffa lammen. Ofta har jag svårt att känna sådana 

där rus av lycka - men att ett lamm springer emot mig och vill

bli klappat, verkar framkalla just ett sådant.

And amazing it was.

And the very best part of the visit 

might have been to meet with

two of the sweet lambs. 

Often, I find it hard to feel those 

jolts of happiness, but apparently,

they come with lambs running against me,

wanting to be petted. 

Blir man hungrig, kan man köpa sig en trädgårdstallrik 

med grönsaker och fjällhalloumi eller en assiett med 

cheesecake, mandeltosca eller bärpaj. Jag tog en

bägare med mandelglass och bär som var ljuvlig.

Sedan slog vi oss ner i ett av växthusen och satt en stund, där 

under granatäpple och persikor.

If you get hungry,

you can buy yourself a garden plate of vegetables 

and mountain halloumi or a tea plate of cheesecake,

almond tosca or berry pie.

I choose a cup of delicious almond ice cream

and no, I do not regret it.

We ate or sweets in one of the green houses,

resting for a while under the pomegranates and 

peaches growing above our heads.

Ensamma trädet.

The lonely tree.

Efter besöket, och med tusen kilo inspiration i magen, körde vi vidare

över dammiga grusvägar och tog oss till kusten och Rörums strand. Först fick

vi dock vandra genom skuggig bokskog, genom en kohage och under stora,

gamla sagoträd. 

After the visit, and with thousands 

of kilos of inspiration in our bellies,

we drove on over dusty roads 

and ended up at the Rörum beach.

Before reaching it, though, 

we hade to wander through 

a shadowy beech forest, cross a cow's pasture

and admire some great, ancient

trees.

Sedan var vi här - på Thailandsstranden som den heter i folkmun

(och kan förklaras av det kristallklara vattnet, de hängande träden och den gnisslande sanden).

Vi bredde ut ett gammalt lakan i skuggan och låg där ett tag.

En timme, kanske mer. Lyssnade på Monica Zetterlunds jazztoner

och till mormodern på filten bredvid som sjöng

visor för sina barnbarn. 

Soon enough, we came here - to the Thailand beach,

which is the more popular name 

(and could be explained by its crystal water, hanging trees and squeaky sand).

We lay down in the shadow for an hour or two,

listening to some jazz and to a grandmother,

sitting beside us, singing lullabies for her 

grandchildren.

En dag är för kort, brukar jag tänka - och så

var även den här. När solen börjat dala körde

vi vidare till Kiviks hamn, åt stekt sill

med mos och lingon och begav oss sedan uppåt; hemåt, igen

Och morgonen efter åt jag fröknäcke med Mandelmanns 

bifftomater, oregano och havssalt.

Österlén, du är vacker du.

Åk hit om ni kan, hörrni.

Kram,

Hanna

A day is too short, I often think -

and so was also this one.

When the sun had begun setting, we drove on to

Kivik's harbour, ate 

fried herring with potato mash and lingon

and finally returned home.

And the next morning, I had seed crackers

with Mandelmann's beef tomatoes,

oregano and sea salt.

Österlén, you are beautiful.

Go there if you can.

Hugs,

Hanna.

.