Sådant jag ser fram emot

 Hej på er.

Mår ni bra? Mindre bra? Utvilade, utmattade, lyckliga

eller olyckliga? Jag hoppas, såklart, att ni mår fint. Men kom

ihåg att mindre bra känslor och mående är okej de med.

Och de går över.

Jag mår bra, men känner mig lite... jäktad.

Lite orolig inför allt det nya som stundar i livet,

bara om några ynka veckor.

Samtidigt ser jag fram emot mycket!

Och kan inte låta bli att längta litegrann. 

Bland annat ser jag fram emot detta:

Den friska, klara morgonluften som drar in

i takt med att augusti övergår i september.

Eftermiddagssolen, fukten i gräset, äpplena

och björnbären i vår trädgård.

Att höstens TV-program ska börja sändas.

Särskilt Bonusfamiljen, Agatha Christies Hjerson

och En smak på livet med Lotta Lundgren och Erik Haag.

(Ja, jag är en Historieätarna-nörd djupt in i själen.)

Att få se min lägenhet, mitt hem, växa fram

och bli precis som jag önskar.

Att fylla den med tavlor, med mina böcker och 

prylar, hänga upp gardiner och rullar ut mattor

jag köpt. Bo in mig, trivas och skapa

mig min egen vardag.

Att bjuda in till inflyttningsbrunch,

laga till några enkla smårätter, kanske koka lite gröt,

duka fint och sätta på jazz på högtalare.

Hoppas att många fina kan och vill komma!

Att ännu en gång packa ryggsäcken

med vässade pennor och nya suddgummin,

ta bussen till Malmö och kliva in på universitetet.

Att påbörja en treårig utbildning (!)

och inleda resan mot att bli

grafisk designer.

Att få nya bekantskaper, utvidga min 

vänskapskrets, våga bjuda in mig själv

och bjuda in andra till att umgås med mig.

Slå ihop de olika grupperna

av människor jag träffar och förhoppningsvis

kunna skapa en större gemenskap

som känns kul och snäll och bra.

Det vore fantastiskt!

Att fylla mitt skafferi.

Storhandla och veckoplanerare.

Laga matlådor tillsammans med mamma

och vara kreativ i min kokvrå.

Att starta upp- och avsluta

diverse kreativa projekt.

Matlagning, skrivande, virkning, måleri,

ljud och foto. Bland annat :)

Att ha över släkten på fika, 

umgås mer med mina roliga

småkusiner och skämma bort dem.

Att göra utflykter.

Höstbetonade sådana.

Vandra i naturreservatet nedanför mitt

bostadsområde, leta efter svamp

och grilla pinnbröd tillsammans med en vän.

Att gå på gammeldags skördemarknad 

på Fredriksdals friluftsmuseum här i stan.

Köpa med mig ostkaka hem och lyssna på

spelmännens visor.

Att få min andra spruta och förhoppningsvis

snart kunna umgås i grupp igen,

slippa vara rädd och kanske våga kramas.

Vad ser ni fram emot, just precis

nu?

Kramar,

H

Stillbilder ur livet

Livet pågår, saker sker.

 Mamma och pappa åker till Falsterbo

med husvagnen. De blir borta i flera dagar.

Min syster jobbar och träffar vänner.

Jag jobbar och kommer hem till ett

tyst, kvavt hus. Timmarna är många och långa,

och negativa tankar blossar upp när jag minst

anar det. 

Men jag försöker fylla ut tiden systematiskt;

organiserar, tvättar håret, målar klart en möbel,

dammsuger hallen, lyssnar på sommarprat, syr litegrann.

 Och på något vis lyckas jag få de där

timmarna att gå. Att vara själv är inte detsamma

som att vara ensam. Måste komma ihåg det.

Jag ska till jobbet men längtar efter

att sitta i solen en stund. Så jag dricker mitt kaffe

på bänken framför ytterdörren, som morgonens

solstrålar hunnit värma. Min granne 

kommer ut för att hämta tidningen.

Vi hälsar på varandra.

Kockarna på jobbet lyssnar på julmusik 

i köket hela eftermiddagen lång. Vi sjunger med

och min chef berättar om sin idé lussekatt-korv-med-bröd

som Pressbyrån stal från honom i fjol.

En liten flicka besöker restaurangen

tillsammans med sin mamma. Flickan har

en vid, regnbågsfärgad paljettkjol

på sig och jag berömmer henne för den.

Hon ser stolt ut.

Jag har en ledig dag mitt i veckan

och har tusen saker som behövs tas itu med.

Och jag tar itu med dem.

Men jag hinner också äta otroligt

surdegsbröd med tomathummus och krasse

tillsammans med min vän Astrid

på stans bästa bageri. 

Samt att ta en välbehövd tupplur på soffan

trots att det inte ens hunnit bli eftermiddag.

Jag tar med mig en fullpackad cykel på tåget

och åker ner till min lägenhet. Cyklar genom Lund,

för den allra första gången inser jag,

jag susar fram över kullerstenen och parkerar

på min gård. Känner mig vuxen och stark.

Jag bor här nu. Här bor jag!

Eftermiddagssolen gör vardagsrummet

varmt och tryggt. Jag rensar och sätter

in mina första skafferivaror i skåpen.

Lägger surdegsbröd i frysen och en duk på matbordet.

Knäpper några bilder. Ljuset är fint.

Helgen tillbringas med Madde.

Vi träffas i stan, delar en setmeny

med dumplings, bao, wontons och smårätter jag inte

vet vad de heter på en nyöppnad restaurang.

Morgonen därpå kommer hon på frukost

hos mig. 

Jag inviger spisen och mina nya kastruller,

kokar gröt och mortlar kardemumma. 

Vi sitter med benen i kors på kökssoffan och pratar om hösten, 

 om allt det nya, om hur jag ska inreda sovalkoven

och ta mig an universitetslivet.

Vi målar en vägg i Maddes lägenhet. 

Luftfuktigheten är hög och åskan lurar 

några kilometer bort. Vi öppnar köksfönstret,

lyssnar på sommarprat och samarbetar i tystnad

med våra penslar och rollers. 

Väggen blir lila. 

Lila, som Maddes hårsvall när jag först 

lärde känna henne för fem år sedan.

Kvällen är ljum

och innegården bjuder in till 

en middag i det gröna.

Vi fortsätter vårt projekt

laga-mat-runt-hela-jorden

och landar i Grekland.

Vattenmelonsallad med rödlök och persilja,

ugnsbakad aubergine med tomatröra,

perfekt stekt fisk med vitlök och citron och

Mama Mia på datorn i bakgrunden.

Vi sjunger och dansar ikapp med Meryl Streep

och Colin Firth. Och vi vilar.

Kan sitta bredvid varandra långa stunder,

pyssla med vårt eget, vara tysta

och trivas i tystnaden.

Kanske den finaste sortens vänskap.

❤

De senaste dagarna har jag haft en olustig,

orolig känsla i magen utan att riktigt förstå varför.

Men jag tror att den är ett resultat av 

alla förändringar som hopar sig vid horisonten.

Om några ynka veckor väntar flytt, universitetsstudier,

nya bekantskaper och ett annat sorts liv.

Nytt, nytt, nytt. 

Men också kul, kul, kul.

Kramar,

H

Mellanlandning

Det har blivit augusti. 

Dagarna avlöser varandra och jag jobbar 

många pass i rad på restaurangen.
Gästerna strömmar in, beställer, väntar på sin mat, 
lämnar sin disk på borden. 

Kaffekannor kräver påfyllning, dryck behöver kylas,

 bord torkas och disk sorteras. 

Det är roligt att jobba och kollegorna är snälla och roliga. Jag trivs. 

Men med många hemma-semestrare följer ett hårt tryck 

på servicepersonalen, inte bara på
just min arbetsplats, utan på de allra flesta.

 

Det ska inte underskattas - den energi och ork som krävs 

för att orka jobba högsäsongen ut. 

Och efter sommaren väntar ju studier och helgextra. 

Med andra ord ska inte heller unga, gymnasieelever, studenter 

och nykläckta vuxna underskattas. 

De kämpar på för att ta sig någonstans, 

och hinner kanske aldrig riktigt ladda sina batterier till fullo. 

I bland behöver de få veta att andra ser det.

Visst orkar jag. Och jag är nöjd med mina val. 

Men dagarna går och plötsligt kvarstår 

endast några ynka veckor till den stora flytten, 

till ännu en skolstart och ett nytt, påbörjat kapitel för min del. 

Hallonen mognar på sina grenar i en takt snabbare 

än den jag hinner skörda i. Solnedgångarna är röda och lockande 

men jag orkar inte gå på kvällspromenad. 

I podcast-appen trängs avsnitt av årets sommarprat 

som jag vill lyssna igenom men tvingas spara till senare. 

Det varma vädret kommer och går. 

Kanske känner jag inte ångest över allt jag missar, 

utan över bristen på tid för reflektion. 

Jag hinner inte känna efter, blicka tillbaka eller längta. 

Allt går så fort ändå.

Men kanske finns det också något positivt i det här med att jobba

och ha mycket på sin tallrik. 

För tiden jag kan portionera till att tänka och fundera, 

grubbla och reflektera blir knapp. 

Skönt, det med.

Kramar,

H

Fyra dagar i vår huvudstad

 Det är torsdagskväll. Klockan har slagit 23

och jag är trött. Utmattad efter sex timmars resa

med tåg-tåg-buss, en välbehövd dusch och en skål

med aprikosyoghurt, flingor och mullbär.

Pustar ut.

Jag har varit i huvudstaden! Ah, SommarStockholm

är så fint. Och mitt besök den här gången var så

himla fint det med. Vet knappt var jag ska börja.

Jag är så otroligt tacksam bara vid 

tanken på hur fint jag haft det under

de här dygnen.

Redan i söndags började resan. 

Jag och mamma satte oss på tåget

ner mot Lund och promenerade genom en

lummig stadspark - hem till mig.

Och vi målade väggar, packade ur lådor,

fyllde mina köksskåp med grytor och glas.

Vi pratade om gardiner och mattor,

lyssnade på radio och avslutade kvällen

med en enkel måltid i min soffa, som jag fått

av mostern min.

Sedan sov vi i min nya säng. Kikade på

Turning Torsos blinkande lanterna genom

persiennerna och lyssnade på alla

nya ljud. Ljuden av Lund, min gård, mitt hem.

Morgon. En tyst, fuktig stad och två

koppar kaffe på snabbtåget.

Stekta ägg och tomat på dubbelvikta smörgåsar

i folie. Varsin bok att försvinna i och pirr i kroppen.

Semesterfirare i hela tågvagnen; barnfamiljer med tusen

väskor och soloresenärer med hörlurar och nackkudde.

Fyra timmar genom skogar och kalhyggen.

Sedan: Folkmassor, T-bana, liv, sol, STORstad.

Den första måltiden intogs enligt mina önskemål

på fina, mysiga och helt fantastiskt goda 

Pom & Flora. Jag har inte kunnat sluta tänka 

på deras mjuka, lena gröt sedan förra gången jag besökte dem.

Hälften havregryn, hälften steel cut oats, skummad

mjölk, kardemumma, ett hav av mandelsmör,

jordgubbskompott & färska gubbar på det.

Och vi åt till tonerna av jazz, sommarglada

hipsters och Odengatans eftermiddagsbrus.

Och vi tillbringade en hel, solig dag på Skansen. 

Kanske är det en av de finaste platserna i landet.

En perfekt, mjuk, varm och vacker blandning av allt jag 

älskar - kultur, historia, wallraffande, djur, blomsterprakt, hantverk

och autentiska gammeldags miljöer i ett. 

Jag har besökt Skansen två gånger tidigare,

men först på den här resan fanns det tid

nog att bara... vara där. Länge.

Vi tittade på allt fint, tittade in i den

fantastiska gamla Konsumbutiken där det såldes

mjölk på flaska och bröd i lösvikt,

såg på glasblåsning, spanade på björnar

och åt varsin norrländsk souvas.

Tunnbröd, potatisstomp med persiljesmör,

renskav stekt på en muurikka, 

creme fraiche och hjortronsylt.

En ganska otrolig lunch

 som jag är glad över att jag ätit.

🍽

När eftermiddagssolen började dala

över fjärden tog vi en promenad längs bryggorna

nere vid vattnet. Gick förbi ett livligt Grönan

och beundrade de gamla villorna med sina punschverandor

och stockrosor. Vid 18-tiden återvände vi

till Skansen och deras restaurang, 

åt en mycket god trädgårdssallad och tog sedan

plats...

....framför Sollidenscenen! Jag hade lyckats boka biljetter

till allsången och i och med restriktionerna 

var publikantalet litet. 

Vi fick på något vis sittplatser precis vid scenen.

I vanliga fall tycker jag att konserter kan vara 

ganska utmattande,

med mycket folk, trängsel, trötta 

ben och få glimtar av artisterna. 

Men den här upplevelsen var magiskt fin.

Publiken var vid gott humör, musiken vacker, julikvällen

varm och stämningen så vänlig. 

Det märktes att

alla längtat efter att samlas många och njuta av 

en konsert. Verkligen.

Och! Vi tog morgonfärjan ut till Djurgården,

åt picknikfrukost i sällskap av måsar

och seglarfamiljer, ställde oss i kö...

och besökte Junibacken.

För första gången. 

Och det var så fint, så lekfullt

och inspirerande. Miljöerna, den stora

barnbokhandeln, sagotåget, alla små hus 

- ja, till och med badrummen var otroliga.

Anpassat för fantasi och lekfullhet in i minsta detalj.

Och åter utomhus i solen, två timmar

senare, var kroppen påfylld med inspiration

och ganska mycket glädje.

Nästa anhalt efter sagoresan

blev Söders höjder. Vi slank in i svalkan

på Söderhallarna och åt 

äkta fransk galette, levain och syrat smör

hos Sebatién Boudet. Är ni i Stockholm -

ät eller fika hos honom! Det är så vackert där,

den franske bagaren själv är så trevlig

och det finns massor av hållbart 

producerade matvaror

att köpa med sig hem.

Och i september stänger caféet ner.

Så passa på hörni!

Hettan steg på Medborgarplatsen och vi styrde stegen 

mot Nytorget. Grönska, fontäner, plaskande barnfamiljer och 

fullsatta uteserveringar i eftermiddagslunken.

Mamma slog sig ner i skuggan och läste bok.

Jag mötte upp fina, snälla Linnea - en av mina äldsta vänner -

och drack iskaffe på Lykke kaffebar.

Mjukt, lent kaffe. Fina samtal om allt som skett i 

våra liv sedan sist. 

Och äntligen vågade vi kramas när vi sade adjö.

❤

Ett besök på den spännande värld

som matbutiken Kina-Li är,

och sedan kraschlandning hemma på

hotellrummet.

Stora städer tömmer verkligen kropp

och knopp på energi.

Den sista semesterdagen

innehöll ännu lite mer

av sol, fina möten och god mat:

Min fina Madde befann sig i närheten

av en slump,

och vi fick till en träff innan tåget

skulle rulla

tillbaka mot Skåne. 

Vi åt långfrukost på det anrika

kondiset Vete-Katten.

Kaffe med tretår, mjölk i kanna, luftiga

frallor och småsparvar på uteserveringen.

Och där satt vi, en mamma och två 

tjugoåringar, och pratade om allt möjligt.

Och det var så skönt. 

För första gången på lång tid

kände jag mig helt och hållet tillfreds

med allt, kunde slappna

av och tänkte bara på här och nu.

Hur uppnår man det stadiet; den känslan

i det vanliga vardagslivet? Vet ni?

När man som skåning

promenerar genom Stockholm får man överallt

syn på gatunamn man känner igen; på platser

man läst om på internet och sett på film.

Och se där - Khemiri, plötsligt på trottoaren. 

Niklas Ekstedt och Johanna Westman bakom ryggen. 

Lasse Berghagen i ett lunchmöte inne på

Östermalmshallen och Sebastién Boudet 

vid bakbordet inuti en annan saluhall. 

Kanske är sånt här vardagsmat för

varje inbiten stockholmare, men för mig känns 

det litegrann som att gå omkring inuti ett TV-spel.

Fiktion i krock med en väldigt vanlig verklighet.

Och nu är jag hemma igen.

Jobbar många dagar i rad på restaurangen, 

är ganska trött men också glad

över min och mammas fina resa. 

Lite fiktion inuti verkligheten.

Kanske är det helt enkelt så 

det måste få lov att vara.

Kram,

H