Vindar

Jag cyklar till och från jobbet varje dag.

Över grusad landsväg, genom skog, förbi

raps- och havrefält.

I motvind tar färden 30 minuter. 

Annars runt 25.

Julivädret lekte tafatt med oss här i Skåne.

12 grader en tisdag och jag tänker att

jag hade behövt fingervantar,

där på cykelstyret.

Två dagar senare hägrar högsommarvärmen 

och caféet där jag jobbar ekar halvtomt

på lunchgäster.

De flesta har tagit sin tillflykt till

stranden.

Man får ju passa på.

Så är det plötsligt augusti. 

En månad med röda solar,

björnbärsbonanza, äppelpaj,

krondill och kräftstjärtar.

Jag ska fortsätta jobba tills sommar

övergår i höst.

Sedan börjar ännu ett nytt kapitel i mitt lilla liv.

Den 31 väntar Lund, en konst och designutbildning,

en ny klass, en egen ateljeplats, en trevande bostadsjakt,

träffar med gymnasievänner och förhoppningsvis

gott mående. Vintern och våren var tuff.

Sommaren har varit bättre.

Jag jobbar på och med mig själv,

försöker komma ihåg

att vara snäll mot

mig

och göra sådant jag tycker om,

när tiden finns för det.

Läsa, vila, ladda.

I tomrummen mellan jobb och allt annat.

Hoppas augusti är fin där ni är

och att ni också försöker komma ihåg

att vara snälla mot 

er.

Kramar,

H.

Mellanlandning

Hej på er i högsommarvärmen!

Det är varmt, men man ska ju inte klaga.

Så jag klagar på avsaknaden av syre istället.

Men att gå runt dammen tidigt på morgonen,

eller sent om kvällen när solen

till slut börjat dala nedåt,

pausa podden i lurarna för att kunna höra

fågelkvittret ordentligt,

andas in de få brisarna

som sveper förbi och uppfyllas av den söta

doften från alla fläderbuskar - 

det är något av det finaste en kan uppleva.

Jag mellanlandar hemma efter skolårets slut.

Har börjat jobba med servering på

ett fantastiskt fint fik & restaurang här i stan.

Alla är snälla och omgivningarna vackra.

Jag cyklar till jobbet, genom skog

och över åkermark,

får god lunch och göra lunchgäster glada.

Det är fint.

Och så skönt det är att ha en fast punkt,

i alla fall för nu.

Jag hade nog blivit galen annars. 

Och allt det där somriga, slappandet och unniga

känns tyvärr inte så unnigt om jag inte...

uträttat något först. Tyvärr är det lite så.

Jag kämpar med att ge mig själv tid för

vila, att ibland stryka en massa måsten

och fokusera på ingenting. Det är svårt, men jag tror 

att jag gör framsteg.

Det måste vara lagom.

Måste finnas balans.

Annars blir det inge bra.

Den här veckan har jag ändå

lekt semester ganska bra.

Jag har utnyttjat mitt kulturkort, som jag och mamma

köpte i samband med att vi sålde

kolonistugan. Korter ger fritt inträde till stadens

slottspark och friluftsmuseum, och jag 

gör utflykter dit så ofta jag kan.

Tittar på utställningar, äter medhavd lunch,

sover i skuggan och handlar violtabletter

i lanthandeln i det lilla stadskvarteret.

Jag har spelat kubb och ätit middag på stranden,

lyssnat på sommarprat, rensat i landet och cyklat

ut på landet för att plocka fem liter jordgubbar

hos vår lokala bonde.

Det har varit jordgubbar till frukost varje dag nu.

Igår åt jag lunch i stan med en kompis.

På kvällen grillade vi hemma.

Lite så.

Nu har jag faktiskt huset för mig själv

för en kväll. Jag ska pilla litegrann med min portfolio,

dricka bubbligt vatten och klappa katten.

Ha en fin helg, hörni.

Oavsett om ni firar semester, hemester, jobbdagens slut

eller helgens början.

Kramar!

Hanna

Sista veckan börjar nu

Jag sitter i bilen påväg upp till Göteborg. 

En sista vecka i storstaden.

I bagaget finns en utställning. En noggrannt vikt vernissage-skjorta, 

handsprit och sängkläder nedpackade. 

Jag ska sova hos Alice, hänga utställning och ha avslutning på skolan. 

Packa ner mitt rum, återvända hem. Igen. 

Jag är efter många om och men KLAR med allt det 

arbete jag jobbat med så intensivt under de senaste månaderna. Hemifrån.

Jag har klivit upp om morgnarna, tagit

morgonpromenader och ätit min gröt med blåbär 

och mandelmjölk. Hängt med under lektioner och

workshops via videolänk, skrivit texter

för slutprojekt, ritat, klippt och klistrat,

byggt mönster i datorn och skurit ut texter i dussintal

till klockan två på natten. Det har varit fint och jobbigt, 

ledsamt men mysigt. Nu vet jag i alla fall hur det är att

frilansa/ studera på distans/ vara konstnär i en kris.

Nu kan jag i alla fall inte göra mer. 

Jag har producerat, producerat och producerat och känner mig

faktiskt nöjd över det jag åstadkommit, trots allt.

Att jag hann, ändå. Och samtidigt lyckades jag spara en

del energi till den där tiden efter. 

Det nya, ja.

Vad händer sen då? Efter skolavslutningen nästa helg?

Ja, jo. Det är har varit osäkert - som det mesta är just nu.

Unde de senaste månaderna har jag sökt sommarjobb

som en galning. Personliga brev, omskrivna CV:n,

personlighetstest och motiveringar, urvalsintervjuer,
gruppintervjuer, samtal och mail utan svar.
Men i veckan dök äntligen ett ja upp
i inkorgen och jag har plötsligt en timanställning
i butik med handelsavtal.
En mindre tegelsten har fallit från
det lilla hjärtat.
:)

Sista veckan börjar nu. 

Jag är nervös för att något ska gå fel, för att något inte ska klaffa. 

Men som sagt: Jag kan inte göra mer. 

Måste försöka njuta litegrann också.

Kom gärna på min miljö-och framtidsutställning,

 Museum Futurum, på kulturhuset Frilagret som ligger mitt på 

Järntorget i Göteborg, om du har vägarna förbi. 

Den hänger uppe från och med tisdag den 26:e maj till och med lördag den 30:onde.

Vernissage med mig på tisdag klockan 18! Här finns mer info!

Kramar,

Hanna

Uppdatering i uppdateringarnas tid

Svt Nyheter är den mest besökta webbplatsen i min webbläsare. Det är den första sajten jag klickar in på på morgonen och den sista jag kollar på kvällen. Jag lyssnar på presskonferenserna samtidigt som jag äter lunch och diskuterar det som sagts med mina föräldrar när de kommer hem från sina jobb. Något nytt idag? Nya riktlinjer? Vad tror ni kommer hända? Själva ordet på c har blivit överflödigt. Vad skulle man annars syfta på?

Det är märkligt - förunderligt - hur snabbt och lätt man anpassar sig till allt det nya. Man vänjer sig. Får lov att göra det. Efter några veckor blir orosmusklerna trötta och ångestnivåerna dalar. Nyhetsuppdateringarna slutar förvåna och i vissa stunder, som när solen står högt på himlen och kaffet håller perfekt temperatur, känns allt precis som vanligt. Det är vår, de skånska rapsfälten har börjat gulna och regnet håller sig på avstånd. 

Plötsligt står påsken för dörren och av någon anledning beslutar vi oss för att, tja, i alla fall försöka ta oss an den. Jag hänger små gula ägg i vårt äppelträd och bakar en grönkålspaj som fastnar i formen. Vi dukar fint, ser en film, gömmer godis. Även om firandet känns som en lek blir påsken en ganska trevlig helg hemma. Fyra personer mot världen. Ett litet avbrott i en för tillfället mycket verklig verklighet. Behövligt, javisst - men bör man fira? Får man fira? Njuta? Vara glad? På annandagen sköljer en våg av skuldkänslor över mig. Människor är sjuka. Människor är ensamma. Och här sitter jag, med ett plåtägg fyllt med choklad och en hög nya kläder som jag hade kunnat klara mig utan. Vågens bränningar letar sig in i mig och skvalpar omkring inuti mitt samvete. 

Måendet rör sig upp och ner. Jag står på Kebnekajses topp, sjunker ner i Marianegravens djup och simmar hundsim någonstans där emellan. Tydligt är att jag behöver saker att göra; små mål att sträva efter. Det var längesedan jag jobbade så effektivt. När sorl från andra människor och intryck från andra platser än mitt tomma vardagsrum tonas ut hörs plötsligt de egna tankarna tydligare, och inuti mitt huvud produceras idéer, planer och måsten likt bildelar i en bilfabrik. Att bara fota och publicera ett instagraminlägg blir en hållpunkt i kalendern. Att laga en viss rätt till middag kräver många timmars noggrant planeringsarbete. Och visst, jag tar mig framåt. Vissa dagar känns allt bra. Andra dagar, när jag vaknar upp utan planer och utan måsten, är vilsenheten kvävande. Jaha. Och nu då? Ska jag baka ännu ett bananbröd? Se ännu en film? Lyxproblem, såklart. Jag vet det. Samtidigt kan jag inte undvika att känna en gnutta meningslöshet.

Veckorna passerar. Jag promenerar, dricker kaffe, tänker, yogar, fixar med saker som inte verkar vilja fixas färdigt med och längtar till havet. Det är svårt att sätta exakta ord på det jag känner, men jag tror att det har att göra med distanser. Jag befinner mig så långt bort från allt och alla, på något vis. Samtidigt gör mina tankar dagliga besök på världens alla kontinenter. Från radion strömmar spanska ord för oro, italienska myndigheters pressmeddelanden och amerikanska uttalanden utan vetenskaplig grund. Jag är här och där och hela tiden någonstans mitt emellan.

High skies, occasional emotional lows. Så skriver jag under en bild jag lägger upp på Instagram. Och just så är det, just nu. De blå skyarna är höga och klara, det ska bli 17 grader varmt och jag har ätit lunch i trädgården. Samtidigt kan tårkanalerna då och då inte hålla sig ifrån att fyllas med extrasaltad vätska. 

Ta hand om er! Det blir bra.

Det nya ordet på C

Jag pluggar på distans och har skrivande på schemat en gång i veckan. Inför vårt förra möte, för en vecka sedan, skrev jag den här texten. En text som känns.

Det hela börjar som ett problem på avstånd. Svårigheter i ett annat land och en annan världsdel; för ett annat slags folk. En annorlunda sorts vardagsliv. Risfält och skyskrapor, tecken istället för ord. Så långt bort man kan komma utan att börja närma sig igen.

Det pratas om turister ombord på ett kryssningsfartyg. Hur långtråkigt det måste vara, att sitta instängd i en hytt sådär. Inte här, utan där. Fortfarande där. Men verkar det inte ta ovanligt lång tid? Verkar det inte göras en onödigt stor sak av det där… viruset?

De första veckorna i mars passerar lika anspråkslöst som veckorna dessförinnan. Jag ritar femtio honungsbin i olika storlekar, firar fettisdagen och tvättar min tvätt. Vi har gästlärare på skolan, gympa på onsdagar och studiebesök inplanerade i kalendern. Sommarjobb söker sommarjobbare och evenemang sin publik. Någon säger något om Italien och skidresor och att man kanske borde vara försiktig nu, men herregud - folk kan ju aldrig låta bli att överdriva.

Så sker plötsligt allt som inte ska kunna ske inom loppet av en vecka. På måndagen vaknar jag upp oroslös. På tisdagskvällen kan jag inte slita ögonen från nyhetsflödet. Onsdagen känns dystopisk - horisonten suddas ut av all snö - och torsdagen panikartad. Börskrasch och rekordbilliga flygbiljetter. En i personalen ställer fram en behållare med handdesinfektion och i matbutiken gapar hyllor tomma. Alla pratar om det nya ordet på C. Fredag, lördag, söndag bildar ett vakuum av ovisshet.

Det går fort. Kvickt, raskt, hastigt. Röda prickar sväller och sprider sig över världskartan i takt med att SVT uppdaterar om det rådande läget. Läget, ja. Hur är det med det? Bara bra - eller inte? Jag läser allt som skrivs, insuper så mycket information jag kan och försöker bestämma mig för vilken sorts känsla som bör infinna sig i maggropen. Oro eller lugn? Ångest eller optimism? Panik eller behärskning? Hur förväntas jag känna? Jag förstår det inte helt - ingen gör det - men snart regnar rapporter med direktiv och rekommendationer över oss alla. Och vi börjar ana att det där C:et kanske inte tänker hålla sig på så stort avstånd, trots allt.

Beskedet kommer under en eftermiddagslektion: Skolan stänger imorgon. Åk hem och kom inte tillbaka eller stanna och sätt dig i isolering. Blå handskar vid frukostbuffén, inställda turnéer, håll avstånd och vad medveten om riskerna. Jag, som turligt nog varken är dansk, norsk eller finsk, packar ihop och åker hem. Jag kan det. Jag är är priviligerad. På bussen sitter passagerarna utspridda, andas genom högt eftertraktade munskydd och spritar händerna efter varje oundviklig kontakt med möjliga smittkällor. Rak i ryggen, tänk noga efter före! Samhällsnytta, eget ansvar, minsta symptom, avspärrat område. De nya vardagstermerna flockas i huvudet. 

Internatet hör av sig via videolänk. Skolans aula i pixlig kvalitét. Någon svarar i mitt ställe när närvarolistan avverkas. Jag arbetar från köket, min lillasyster från sitt rum. Man måste låtsas nu, låtsas att allt är som vanligt. Vi tar kafferast, går en lunchpromenad och säger ses imorgon till små, välbekanta ansikten som snurrar runt ute i cyberspace. Nästan som på riktigt.

Solen skiner förrädiskt snällt och sorglöst över ett land och ett folk i kris. Vadå då? Det ska väl bli vår i år också? Jovisst. Och alla knoppar som spricker, alla diken med tussilago som lockar och koltrastar som sjunger behövs ju - behövs som allra mest just nu. Samtidigt stänger stat efter stat sina gränser, sina storstäder och annars ståndaktiga system. Siffrorna stiger exponentiellt. Någon siar om panik, konkurser och en ekonomisk kris djupare än alla tidigare. Min kompis berättar om en hel bransch som går i stöpet, om flera tusen anställda som blivit varslade. Blir allt annorlunda nu, på riktigt? Om krisen kommer - ja, där är vi nu - men sen då?

Ingen verkar veta hur det ska bli med alltihop, och frustrationen av att känna sig förvirrad och maktlös går inte att råda bot på. Inget botemedel är ännu funnet. Världen, tiden och samtiden har sina egna, märkliga sätt att te sig på, och om man inte förstått det förut är det kanske dags att komma till insikt om att den enskilda människan är mycket, mycket liten. Endast när vi  som en större enhet påverkas av samma sak samtidigt (och har viljan att påverka samma sak samtidigt) har vi makt att göra det. Hosta inte. Tvätta händerna. Sluta res så förbannat i jobbet, strunta i att köpa den där dyra bilen och erbjud dig att hjälpa dem som är ensamma. 

Parallellt med upprustning, beredskapsplanering och extrainsatt vårdpersonal saktar ultrarapiden ner i slow motion. På sociala medier postar människor bilder på trädgårdsarbete, brödbakning och stickningsprojekt. Stöd småföretagarna, handla lokalt! Semestra i Sverige i sommar! Applåder från balkonger klockan 20.00. Kristallklara vattenströmmar som flyter genom Venedigs ödelagda kanaler. Familjepromenader i skogen och - jo - till och med ett avtagande eko av buller från motorvägen i fjärran. 

Jag sår krasse i köksfönstret och fortsätter följa uppdateringarna från landets alla myndigheter. Magkänslan förblir oviss, osäker och trevande. Panik eller behärskning? Hur förväntas jag känna? Frågan lämnas obesvarad. Kanske vet jag imorgon, kanske om en månad - eller om ett år. 

Det nya ordet på C är Årets makthavare 2020. Är det det största? Det största som hänt i modern tid? Eller blir det med hela grejen som med torkan för några somrar sedan; förträngd, bortglömd och bortprioriterad? Kanske och kanske inte förändras världsordningen nu. Till det sämre och till det bättre. Förödande, hemskt, horribelt. Stort.

Virus och vårtankar

Hej på er. 

Jag känner oftast behov av att skriva och dela med mig 

i stunder då det är mycket som känns.

Just nu är det så. Ljuset har förändrats och luften är mjukare

mot huden. Just idag blåser det storm, men under de senaste dagarna har

jag kunnat sitta mot en husvägg och rikta ansiktet

mot solen både en och två gånger.

På tal om virus: Allt känns lite surrealistiskt just nu.

Corona har klassats som en pandemi, min norska kompisar

får inte åka hem och Danmark har stängt ner skolor och offentliga platser.

En del säger att man ska ta det hela med fattning, andra

att vi inte tar det på tillräckligt stort allvar. Jag vet inte riktigt

var på skalan jag ska lägga mig. 

Inte är jag så värst rädd för att drabbas,

och man ska absolut inte skrämma upp sig själv och andra i onödan.

Men hur vet man var gränsen ska dras? 

Är det oklokt att gå till gymmet eller åka

kollektivtrafik? 

I min matbutik ekar hyllor för konserver och torrvaror tomma.

Borde jag prata eller vara tyst?

Jag följer nyhetsuppdateringarna

och tror att mycket kommer ske under de närmsta dygnen. 

Det mesta jag läser verkar overkligt, men är ju trots allt inte det.

Mmm. 

Kanske ville jag bara skriva det här inlägget för att 

på något vis dokumentera situationen. 

För att kunna läsa läsa det igen om något år och 

tänka "så underligt allt det där var."

Om något annat:

Våren, då.

Vårtankar.

Med ljuset och fågelkvittret följer inspirationen - varje 

år är det så. Jag läser bloggar, lyssnar på poddar,

sparar ner inlägg på Instagram, tänker, promenerar och

funderar lite till. Jag, liksom många runt omkring mig, kikar

på utbildningar och filar på arbetsprover. Framtiden är

lika öppen som ett nytt skiddblock och känslan av att

jag kan göra vad jag vill nu

är stor. 

Så!

Jag vill på något vis ringa in vad som inspirerar, vad som 

får mig att drömma, vad som fyller mitt stundvis

vintertrötta huvud med energi och kraft.

Hoppas ni blir inspirerade, ni med!

...

Jag är en hängiven lyssnare till Elsa Billgrens och Sofia Woods podcast

Billgren Wood. De talar mycket om hemmet, om att laga mat till andra,

om känslan av gemenskap och värdinneskap. Delvis utifrån deras tips 

har jag fullkomligt grottat ner mig i konton som Remembering the old ways, 

Jools Oliver och Mimi Thorison. Deras sätt att baka bröd, ordna 

middagar och tepartyn, duka upp festmåltider och samlas

kring ett bord får det att klia i mina skapar-fingrar.

Just nu vill jag inget hellre än att ta fram mina

brokiga porslinsfynd, baka scones, bran loaves eller höga

morotskakor med rostade nötter, sätta på

en kanna te och bre ett gäng gurk-sandwiches att lägga

på våningsfat.

Snart fyller jag år! 22 blir jag nu.

I fjol gick jag på loppis med familjen, åt paj och bär med grädde till dessert

och såg på film.

I år har jag också lust att gå på loppis (som alltid), och önskar mig

kanske att fynda små smörhundar eller ett fint toastställ i silver. 

Jag skulle också vilja ha en fin, stickad tröja, Mandelmanns Köksbok

och lite tussilago i dikena. 

Jag vill baka något vackert och se Sameblod,

som ligger på Netflix nu. Det känns viktigt att ha sett den.

Efter min födelsedag kommer påsken.

Jag vet inte varför, men de senaste åren har jag börjat intressera mig

för påsken mycket mer än förut. Kanske för att det är ett fint tillfälle

att få bjuda hem och laga gott, pyssla litegrann

och förhoppningsvis lapa lite sol. 

Helt utan krav på traditionsenlighet, till skillnad

från julen.

I år skulle jag vilja virka några äggvärmare, använda mina randiga bordsdukar,

baka ett stort morotsbröd och göra en gul hummus till,

göra bakade ägg i små formar och kanske

svänga ihop en egen färskost á la Mandelmann.

Typ så.

I övrigt inspireras jag av det här:

Rachel Khoo's fantastiska miniserie av matlagningsfilmer

från 2012 på YouTube. Här bor hon fortfarande i sin lilla lägenhet i Paris,

lagar mat och bjuder in främlingar till middag i sitt vardagsrum.

Idag har hon släppt flera kokböcker och gift sig med

en svensk. Hur som helst: Väldigt fint, kul och inspirerande.

Astrid Lindgren. Alltid, alltid Astrid Lindgren.

Nu på våren inspireras jag särskilt av Barnen i Bullerbyn och

Lotta på Bråkmakargatan. Gummistövlar i fårhagar,

vetebullar i varm mjölk, rutiga gardiner och kulörta karameller

i glasskålar.

Utomhus.

Fantastiska Underbara Clara lade upp ett inlägg

med bilder från en utflykt hon gjort med vänner och familj -

och jag hade gärna följt med henne på den. 

Grilla pinnbröd över öppen eld,

åka längdskidor, 

(vilket jag aldrig gjort med tror att jag skulle kunna vara bra på)

dricka kaffe ur termos och sola näsan mot en trädstam. 

Det hade varit något.

Skira gardiner, såpade golv,

gula blommor i vas och ljus inomhus.

Det är finfint det också.

...

Ha en fin helg, och ta hand om varandra.

Laga något gott och sätt blommor

i vas, vet ja.

Kram!

(länkar till bilderna hittar ni på min Pinterest.)