Precis såhär jag vill att alla mina helger ska kännas livet ut.

Det är måndag och igår var det söndag. Dagen innan den var en lördag, och lördagen föregicks av en fredag. Veckan dessförinnan var inte min bästa - jag drogs ner i novembertröttmans träsk och kände mig ganska ensam om dagarna, när jag satt hemma och pluggade på distans. Tur då att helgen kom, och att den blev så himla fin, som den faktiskt blev. Igår kväll, innan jag skulle lägga mig, tänkte jag: “Precis såhär jag vill att alla mina helger ska kännas livet ut”. Och det är ju ett bra betyg.

I fredags inleddes helgen med en traditionsenlig frukost på café med min fina, kloka och snälla Madde. Vi började med utefrukostar under Corona, när vi båda behövde ta oss igenom vintern och hade valt varandra som en av de få kontakter vi hade med omvärlden. Och, vet ni? När man är två personer som tycker om att prata länge, dricka gott kaffe, äta surdegsbröd och har två, vitt skilda scheman så passar just frukostträffar väldigt bra. Man kan sitta en stund och samtala om allt som hänt sedan sist, har ofta caféet nästan för sig själv och får massor av energi som håller en på gott humör dagen ut. Tips!

Resten av fredagen gick åt till att plugga och fixa hemma. Jag handlade mat och kokade upp en soppa med kål, lök, timjan och kryddpeppar. Den skulle få stå och utveckla smak under natten, så att jag kunde bjuda på en god middag dagen efter. För på lördagen, efter jag jobbat inne i Malmö i några timmar, åkte jag hem och tog emot min övernattningsgäst; Emma! Jag kan inte ens komma ihåg när en vän sov över hos mig sist. Kanske har det inte ens hänt i den här lägenheten. Hur som helst: Emma skulle äta middag hos mig och jag tyckte inte det vore mer än rätt än att erbjuda en sovplats också. Att ta bussen hem mitt i den mörka natten är ju aldrig kul.

Jag hämtade en höstklädd Emma, i basker och rutig kjol, på busshållsplatsen och tog med henne hem till mig. Och vilken fin kväll det blev. Jag bjöd på varm äppelmust med nejlika, kanel och anis, värmde på soppan och tog fram tunnbröd ur frysen. Sedan åt vi, Emma fick smaka på messmör (och godkände!) och vi båda hade premiär för Svagdricka, som jag sett i matbutiken och tänkt att “varför inte?”. Svagdricka smakar som en blandning mellan svag, svag öl och julmust, och dracks nästan hela tiden i det gamla Sverige. Jag och Emma är ju historienördar, och håller ofta husmorsklubb med traditionell husman när vi bjuder varandra på mat. Så Svagdricka passade bra - och jag tyckte verkligen om den. Nu vet jag vad jag kan bidra med till julbordet när alla andra dricker mörk porter och är sådär vuxna som jag ännu inte är.

Efter middagen lade Emma sig på min lilla soffa och jag bäddade ner henne med gosedjur och min nya vinterkappa, som är så mjuk att det knappt går att förstå. Jag diskade upp i köket och hörde ett förnöjt “Vad är det för liv jag lever?” från soffan. <3

Mörkret utanför fönstret var ett faktum men i min lägenhet brann det ljus och samtalades om livet. Vi hade mini-quiz, åt pepparkakor och clementiner, drack te och spelade Wordfeud mot varandra. Sedan sov vi. 

Kanske finns det inget mysigare än att vakna upp på en grå söndag och ha en nyvaken vän i pyjamas vid sitt frukostbord. Det hade jag nästa morgon. Emma hade kokat sin goda risgrynsgröt med äpple och tagit med, och vi åt den tillsammans med smörgåsar och ganska kasst kaffe. 

Efter en liten promenad lämnade jag av min vän vid tåget inne i stan. Hejdå, hejdå, kom gärna snart igen! Sedan promenerade jag omkring på Lunds kullerstensgator och tog bilder av alla vackra fasader och brinnande träd. Lund är så otroligt vackert om hösten, och jag blir nästan lite stressad över att jag inte “hinner” ta in och uppleva allt innan vintern kommer. Men, men. 

Vid 14 begav jag mig till nästa anhalt: Min vän Toves fantastiska, stora sekelskiftesvåning mitt i stan. Eftersom de snart ska flytta hade de bjudit in släkt och vänner till en bokrensning, där man fritt fick botanisera och plocka med sig de utgallrade böcker som man ville ha. Tänk, vilken dröm! Jag hittade några små pärlor, fick träffa mina fina vänner, drack kaffe och klappade Toves katt. Det var en sådan där eftermiddag man inte glömmer i första taget, och som verkligen får en att känna tacksamhet över livet. 

Snart blev det åter kväll - det är ju nästan alltid kväll nu för tiden - och jag tog mig hemåt genom den disiga stadsparken. Jag diskade, tog en varm dusch, rådde om mina små sticklingar (där den nyaste är ett palettblad med namnet"duckfoot", som Emma gav mig!) och planerade den kommande veckan. Sedan åt jag kvällsmat, tittade jag på YouTube alldeles för länge och ställde klockan inför den stundande måndagen. Och här är vi nu.

Ha en fin, fin vecka, så hörs vi snart igen.

/H

Mörkläggning

Så kom november. Igen. Ännu hägrar värmen här i Skåne - med solstinna eftermiddagar och spegelblankt vatten under de rostfärgade kastanjerna längs kanalen. Det är tacksamt att slippa dubbla byxor och tumvantar ännu lite till, men samtidigt oroande. Om vintern inte kommer ens under årets elfte månad, kommer den då alls? 

Men trots att temperaturerna är milda och snälla är vintertidens stulna timme inte särskilt ödmjuk mot någon. Alla drabbas av mörkret, och mörkret drabbas inte av klimatförändringarna. Nu är det november, och solen dalar strax efter eftermiddagskaffet. Omställningen gör mig förvirrad; det känns som att dagen dunstar bort och jag hinner inte med det jag vill hinna med. Hur var det nu igen, hur funkar det där med vintertid? Hur gör man för att ta sig helskinnad igenom massan av timmar som är för mörka för att tillbringa utomhus men för många för att sova sig igenom? Att man alltid glömmer. Kanske förtränger man.

Jag försöker stänga det mörka ute - både det fysiska och psykiska. Att tända ljus är ett sätt, men lamporna får jag hålla släckta den här vintern. Att utesluta grumlande faktorer, som kan bidra till eventuellt inre mörker, är ett annat. Så jag gör det jag kan. Jag duschar varmt men snabbt, innan tankarna börjar snurra för mycket. Jag pluggar intensivt timme ut och in, lämnar in min hemtenta i tid och flyr tröttheten genom att umgås med vänner. Jag tackar ja när jag blir bjuden och bjuder in, hem till mig. Jag diskar noggrant och omsorgsfullt, rengör besticklådorna och tar hand om mina palettblad i brist på människor att rå om. Jag sover en extra natt hos mina föräldrar och åker tillbaka till dem några dagar senare. Jag äter stuvade makaroner i köket hos en ny, fin bekantskap. Jag börjar läsa Utvandrarna, som stått i min bokhylla sedan jag fick pocketserien i studentpresent, och anstränger mig för att fly in i berättelsen. Även i boken är det kristid i Sverige, men en värre slags kris. Man måste påminna som att vi i alla fall inte har potatisröta och missväxtår. 

Jag vet inte. Kanske borde jag ha valt en annan sorts bok; en ljusare verklighet att fly in i. 

Ja, så kom november, och ännu ett oktober är till ända. Mitt oktober har varit vackert, fyllt till bredden med sådana där varmt skimrande små stunder som man kanske inte kommer komma ihåg alla detaljer av men som lyft vardagen från just vardag till lite mer utav en var dags helgdag. Min stad är tacksamt nog som skapad för oktober; här finns kullerstensgator och tvåarmade gatlyktor, cykelavstånd mellan allt och alla jag känner, bibliotek med kvällsöppet och caféer som saknar wifi. Tidiga morgnar kommer alltid vara just tidiga, men i oktober sveps världen in i en morgondimma så mjuk och spöklik att jag inte kan göra annat än att tycka om dem. I oktober doftar det tryggt utav stekt kål och köttbullar i mitt trapphus, i oktober är morgongröten återigen legitim, i oktober vandrar jag genom rödeksskog och genom fårhagar, ser jag Tunna blå linjen alldeles för sent om natten, håller jag och Emma husmorsklubb tillsammans, återupptäcker jag punschrullens lilla storhet, har jag sprängande huvudvärk och pluggar barnkultur på distans. 

Tack oktober, och på återseende. November kommer kanske inte bli den bästa och ljusaste av månader, men det är helt okej, det med. För vem orkar egentligen hålla skenet uppe hela tiden?

Kramar,

H.

Lagat och ätit

Sedan jag kom tillbaka från min frankrikeresa har jag lagat ganska mycket mat. Dels för att jag sökt trygghet i det, dels för att jag har velat utmana mig med att använda det jag har i skafferiet, dels för att jag tar med mig matlådor varje dag, dels för att det är roligt. Ju. 

Husmanskost och barndomsmat passar så bra när mörkret sänker sig över Norden. Vindströmmarna som drar över de skördade fälten är isande, vinande, och jag kontrar med att köpa ett paket kroppkakor på extrapris. Värmen i elementen har ännu inte slagits på och jag kontrar med att koka soppa tillsammans med en vän. Man får göra sitt bästa för att vara snäll mot sig själv så här års - och även om jag just nu mår väldigt bra så är det väl dumt att bädda för enslighet, kyla och oro i onödan. Mat och matlagning kan inte lösa allt, men det kan kanske göra en del av tillvaron lite, lite finare.

Vad har jag då lagat och ätit? (Läs: mest ätit, samt värmt upp halvfabrikat.) Jo men till exempel det här: 

Soppa. Pumpasoppa med rågbröd som min vän H bakat på bageriet där hon jobbar och Keldas tomatsoppa med Lidls fluffiga Somunbröd.

En fika, från samma bageri som rågbrödet: Solbulle och ett experiment med croissantdeg. Samt fikon. Fikonen är så goda just nu.

Min fina Alice har ju flyttat till sta’n! Och även om vi inte alltid har tid att ses så känns det tryggt att veta att hon finns här, alldeles nära. En måndagskväll kom hon hem till mig och vispade ihop potatismos i mitt kök. Brunsås, lingon, köttbullar och hela baletten till det. Det godaste som finns, kanske.

Om man följer mig och bästa Emma på instagram kanske man har sett att vi firat grötens dag tillsammans, nördiga som vi är. Och om någon mat är just trygg och snäll så är det väl ändå gröt? Vi ansträngde oss och komponerade varsin rätt med goda tillbehör. Jag: En råggröt (På danska: øllebrødsgrød. Försök uttala det, om ni kan!) med skummad mjölk, kardemumma, kakako, en kompott med morot, äpple och apelsin, skyr och rostat rågbröd. Emma: En rostad havregrynsgröt med kardeumumma, créme fraiche, hasselnötter och en päron- och rosmarinshistoria. Allt var gott, dagen fin, hösten vacker och värmen i mitt bröst svallande. En sån där söndag som man kommer minnas länge, länge.

Jag räknade ut att jag har ätit cirka 120 chokladbollar det här året (Jag tar en varje dag efter lunchen på behandlingen där jag går). Helt plötsligt en dag så kändes den där chokladbollen inte jobbig längre, och vips kändes inte heller andra kondisbitar så läskiga. En dag i förra veckan gjorde jag mig själv en tjänst och investerade i ett paket med svensk matkultur i sin finaste form.

En (oväntat god) liten frysrätt. Funktionell, snäll och osensationell.

Och så en något mer sensationell måltid: Råbiff. Mitt livs första, närmare bestämt. Jag testade aldrig att äta råbiff när jag var i Frankrike, och vet egentligen inte heller om kött i en större - och rå - form är min grej. Men, just den här kvällen var det min systers tjugoårsdag och min familj hade ett bord bokat på en av Lunds finaste restauranger. Tillfället kändes festligt och jag tänkte, att är det någon gång jag ska beställa in en steak tartare så är det väl nu. Och jo, det var väl gott, men kanske var det kombinationen av senap, äggkräm, lök, kapris samt klirrande glas och vita kockrockar som gjorde det. Hemma i mitt eget kök hade jag nog mest känt “mähä.” Högre upplevelsepoäng än smakpoäng, alltså.

Ibland, när jag går omkring i mataffären, kan jag börja leta efter matvaror som jag åt som barn. Oftast köper jag ingenting, utan vill kanske bara försäkra mig om att de faktiskt står kvar där på hyllan, och finns för mig att tillgå ifall jag skulle vilja. Men för någon vecka sedan köpte jag faktiskt två saker som ingick i helgfrukosten när jag var barn. Yoghurten smakade som jag mindes den! Men Danonino är nog ändå godast, om jag tänker efter.

Den här lunchen gjorde mig glad. Och vill man förresten väcka uppståndelse på sin arbetsplats eller studieplats är det väldigt bra att ta med sig kroppkakor i matlådan. Oj vad det tindrar i folks ögon, och vad folk tittar avundsjukt på ens tallrik. Tänk vilka emotionella reaktioner de där små degknytena har kraften att väcka. Mat <3.

Jag har ätit frukost. Dels - hemma hos min familj. Dels - ensam, och ibland på café. Oftast vill jag ha gröt, men jag tilltalas av nästan all sorts frukostmat. Just på de här bilderna syns rågsmörgås med rökt skinka, senap och äpple samt overnight oats med rostade nötter och bär samt Malmös godaste cappuccino.

 

Avslutningsvis vill jag berätta om vad jag lagade och åt i helgen, tillsammans med min fina mamma. En kväll kokte vi mos på kålrot, morot, potatis och smör, skivade upp fläskkorv och åt det med senap, äpple och kål. Gott, i sin enkelhet. Dagen därefter bytte jag korven mot kalvfärs, men använde i övrigt nästan likadana ingredienser, när jag lagade färspanna. Och det var gott i sin enkelhet, det med.

Ja, hörni. Mat kan vara klurigt, jobbigt, svårt, känslostyrt, överväldigande, undermåligt, högt, lågt och allt däremellan. Men mat kan också bara vara mat. Jag vet inte riktigt vad jag ville poängtera med det här inlägget, men jag hoppas att ni lagar och äter något tryggt och snällt den här veckan. Det behöver vi, när världen är som den är.

 

Kramar,

H

En söndagshälsning

 

Det är mörkt utanför fönstret och regnet faller stilla över Lund. Det är söndag, ännu en helg har passerat, och jag har tillbringat den hemma i min lägenhet. För ett halvår sedan hade det varit svårt, så oerhört svårt, att vara ensam hemma ens några timmar. I våras minns jag att jag, i min ensamhet, planerade in ett biobesök mitt på en lördagsförmiddag bara för att få några av de långa timmarna att gå. Jag minns fjolårets oktober - att det tog tre försök för mig att faktiskt gå till ett bageri och köpa mig en kanelbulle. Jag minns att jag åt en, till slut, och att jag var helt utpumpad av psykisk ansträngning efteråt. 

Den här helgen har jag jag fyllt med fina kompisbesök, pluggtid, promenad i spöregn, tvätt och städ, skrivande, varm höstsol mot hjässan, att köpa mig nya byxor som sitter skönt, pumpasoppa, äppelgröt, slösurf och långa samtal. Jag är tacksam för allt, för alla, och för att jag för en gångs skull har lite tro på att saker och ting kanske blir bra, ändå. Jag mår inte alltid fantastiskt, men många stunder är ganska fantastiska. Och fler ska de bli.

Ha en fin höstvecka, och ät en kanelbulle på tisdag.

Det ska jag göra. Kanske två.

Kramar,  

H