Berlin - Prag

Alla jag känner som varit i Prag har sagt 

"Åk till Prag, det är fantastiskt", på ett ungefär.

Så vi åkte dit.

Efter en lång och oviss väntan på en försenad buss

i Berlin tog vi till slut avsked av Tove och åkte 

till Tjeckien. När vi kom fram var det kväll,

och solen gick ner över floden Vltava.

Vi slog oss ner på restaurangen Clear Head och

åt veganskt, delade på en cheesecake och en smulpaj

och tog igen oss en stund. 

Säga vad man vill om att resa,

men man kommer nog aldrig ifrån att

nya intryck, platser och människor

suger musten ur en ( i alla fall för en introvert som jag).

Till slut behöver man bara vila.

Prag är ganska fantastiskt. Vackert. 

Perfekt storleksmässigt. Mycket att upptäcka 

och väldigt billigt, om man jämför 

med svenska penga-mått.

Vi turistade en del, tjuvlyssnade på guider

vid kyrkklockorna på stora torget och

köpte grön-bruna matryoshkadockor till min mamma.

Vi vandrade över Karlsbron en dag, hamnade i en 

fin park med blommande kastanjer och påfåglar,

och jag gjorde en telefonintervju för utbildningen

jag ska börja läsa i höst. 

Alice väntade snällt på en bänk 

och plirade mot mig där jag stod i ett hörn

och nervöst babblade om mig själv och mina 

"förväntningar på kursen". 

Det gick bra, i alla fall. 

Jag kom in.

Vi åkte bergbanan upp på en höjd, vandrade omkring i 

skogen och gick ner igen. Åt gelato och sov någon timme

på hotellrummet, åt en av de godaste middagarna

jag ätit på en populär restaurang och 

blev h ä n f ö r d a över efterrätten som serverades: 

fryst chokladmousse, vit choklad- och mintganage, limekräm, tranbär och honeycomb. 

Den var fantastisk. Och kostade oss 56 kronor.

Vi gick ungefär 30 000 steg om dagen, men tog

Uber när vädret svek oss och vi stod frusna under

ett valv medan haglet forsade ner på gatan.

Vi beställde in absint som serverades ur en fontän

på Hemingway bar, gick på jazzklubb och 

drack varm apelsinjuice på anrika Café Louvre,

som såg ut att vara hämtat ur den tecknade serien Eloise.

Ja, Prag var fint och vår resa med.

Efter tre dagar drog vi vidare

till Budapest.

Díky, ahoj.

Nu.

koltrastar som sjunger i skymningen - vidöppna fönster - mammas pelargoner

Anne på Grönkulla - loppisfynd: snäckformade saltkar och engelska gräddkannor

ljusa nätter - kavring med västerbottenost - vita spetsblusar - pionknoppar - nybäddade sängar

matsäck & picknick - drömmar och förväntningar - Midsommar på Saltkråkan

Monicas jazz - kylskåpskallt vatten - tupplurar i skuggan

snart, sen, nu.

Helsingborg - Berlin

För några veckor sedan - en regnig morgon i början av maj -

satte jag mig på en buss tillsammans med Alice och

åkte till Berlin.

Vi hade funderat på att tågluffa, men bussbiljetterna var billigare.

Under 200-lappen kostade det, att åka ner till Berlin.

Vi stekte pannkakor och packade i folie,

som till skogsutflykten när man var liten,

och åt tillsammans med hallonsylt där,

i våra säten, medan gyllene åkrar swischade förbi utanför.

Och till slut hamnade vi i den tyska huvudstaden. 

Tog tunnelbanan till Tove som var snäll och lät oss

bo i hennes lägenhet under dagarna vi var där.

Genom ett lummigt Neukölln med tusen vattenpipe-caféer och lädersoffor 

längs trottoarkanterna spatserade vi,

och åt koreansk bibimbap med stark kimchi 

på ett fullsatt hak.

Första dagen gick åt till att turista på egen hand.

Jag och Alice satte oss på en typisk turistbuss och lät någon 

annan göra jobbet åt oss.

Vi såg allt man bör se,

och mer därtill.

Besökte Tove på caféet där hon jobbar,

åt finlunch på en hälsobar med en Sverige-fantast

till biträde, 

och avslutade med tysk öl på en kulle.

När Tove fått ledigt tog hon över rodret.

Vi tittade på Berlinmuren och lärde

oss mycket mycket bara genom Toves kunskaper.

Om människorna. Familjerna som splittrades. 

Om uppror och konst och om hur konstigt det är

att Öst och Väst var ett faktum

för inte alls länge sedan.

Så otroligt ofattbart.

Vi åt en fantastisk

brunch och gick på DDR-museum. 

Lärde oss ännu mer om det svårförståeliga. 

Beställde falafeltallrikar på ett stökigt Babel i Prenzlauer Berg

och vandrade genom den regnfuktiga

kvällen,

bläddrade i böcker i små bokaffärer och besökte

en park, som Tove brukade gå till som barn.

Vi tittade in i övergivna byggnader

på Alexanderplatz

och sov en sista natt i Neukölln,

innan det var dags att hoppa

på ännu en (försenad) buss,

till nästa stad.

T a c k fina Tove,

för att vi fick bo hos dig

& ha dig som vår privata guide!

Vi lärde oss massor.

Tschüss!

Alla känslorna på en och samma gång

Jag vet knappt hur jag ska formulera det här

inlägget. Det är så mycket som vill ut, så mycket som skett

och sker och som jag vill berätta om. 

Sedan sist har jag haft ett veckolångt besök av Rayne

från Amerika, som jag visat Skåne och lärt mig mycket av.

Jag har slutat arbeta på ett jobb och fått ett annat.

Jag har sagt hejdå till kollegor och bekantat mig med nya.

Jag har åkt buss genom Europa och upplevt 

Berlin, Prag och Budapest. 

Jag har stärkt mina relationer och vuxit som människa,

inte bara sedan jag sist skrev här på bloggen,

utan mycket, under de senaste månaderna.

Och så har jag ännu en gång vänt blad

och påbörjat ett nytt kapitel i livet.

Det verkar ske allt oftare nu. 

Den här gången gäller det vad som kommer

ske i höst. Allt är inte klart ännu så jag skriver inte mer än så,

just nu. Men förändringarnas vindar,

de blåser starkare och starkare. 

Jag kommer antagligen befinna mig någon annanstans,

och lämna mycket av den trygghet jag har idag

bakom mig. Ja, jag får återkomma till det där.

Men spännande är det, det kan jag säga.

Som jag tidigare skrivit, gav jag mig själv ett löfte

i julas. Att 2019 skulle bli det roligaste året i mitt liv.

Mycket eftersom jag länge lidit av ett duktig-flicka-syndrom,

som inte måste vara negativt (heja oss, duktiga kvinnor!),

men i mitt fall var det tyvärr just så.

Under tonåren tillbringade jag merparten av min tid

framför skolböckerna och uppsatser på en datorskärm.

Jag gick sällan ut och har väl inte riktigt haft k u l 

sedan jag var barn. Så i år, tänkte jag, skulle jag 

minsann unna mig det. 

Även som en slags utmaning för mig själv; 

en introvert ensamvarg som har svårt att slappna

av och inte vara strukturerad, ekonomisk, planerande 

och hälsosam hela tiden.

Och jo, jag tror att jag vågar konstatera, att jag lyckats.

Det är maj och rhododendronen blommar i slottsparken

där jag sommarjobbar. Koltrastarna sjunger i skymningen och ännu

en sommar väntar runt hörnet.

Fem månader har passerat, sedan den där nyårsnatten

då jag och Alice skrev ned våra löften

på randiga ark och stoppade i förseglade kuvert.

Fem månader av fantastiska händelser, resor, nya vänner,

många lärdomar, god mat, vackert väder, mycket 

spenderande av pengar och väldigt lite av det som är tråkigt.

Omvälvande och fantastiskt. 

Helt sjukt.

Och i söndags,

en dag efter hemkomsten från tio dagar i ett myllrande Östeuropa,

kom de över mig.

Starka, hettande, brännande känslor så

slagkraftiga att jag kände mig både lycklig och 

förtvivlad på samma gång. Lite yr och darrig.

Ofta känner jag inte så mycket. 

Jag har tusen tankar och funderingar över allt och inget,

men har svårt att fiska upp riktig lycka eller sorg till ytan.

Ingenting kommer ut.

Men just nu, 

när förändringens vindar blåser, och jag har så mycket

att vara tacksam för, att se fram emot, att förändra och förbättra,

då är de där, känslorna.

Jag stod i trädgårdslandet i mormors kolonilott

och påtade i jorden. Stugan och trädgården med äppelträd

 som vi älskar, men som vi inte hinner med

och därför ska sälja.

Jag rensade bort ogräs och borstade stenplattor

rena från jord och damm, 

medan mamma klippte gräsmattan några meter bort.

Jag fällde tårar över mitt och hennes band, tänkte

på hur starkt det är, och hur jag aldrig kommer

kunna göra för henne, allt det hon gjort för mig.

Tänkte på mig och på världen och livet i sig,

på alla vägar man kan gå och på vilka man bör gå.

På hösten. 

På att jag måste börja rensa ut och 

packa ner. Ge min syster mitt rum,

byta till ett annat. Köpa egna påslakan och rulla

ihop mormors trasmattor. Kalla dem mina egna.

Lära mig tvätta.

Ta ansvar. 

Ha kul.

Hitta balansen i livet 

(som kanske inte finns?).

Växa än mer.

Vara. Här och nu.

Det med.

Och Ni,

vad känner ni,

 just nu?

Puss.

Kan man ha det för bra?

Just så känns det nu.
Kan man ha det för bra?
Man ska vara försiktig med att ösa ut sig för mycket
f a n t a s t i s k a saker i ens sociala medier, tycker jag.
Det är viktigt att visa båda sidor, både det glassiga och vackra
och det stökiga och fula. Jag är en människa som alla andra och
mår ofta lite sisådär. Jag har problem och grå tankar, konstiga
symptom som kräver blodprov på vårdcentralen (muntorrhet, varför lider jag av det?),
en högst osäker framtid och beslutsångest kring det mesta.

Men. Som tidigare nämnt beslutade jag mig
i december för att nästa år, det ska bli det bästa året hittills.
Och ska jag vara helt ärlig, har jag det så otroligt bra att jag nästan blir rädd.
Det är vår och körsbärsträden har slagit ut på min gata.
Bakom mig ligger månader av fantastiska upplevelser,
och framför mig likaså. Här och nu varnar jag för en del av det som
kan benämnas som rent och skärt s k r y t, men jag kan inte låta bli.
Jag upplever fina saker, är tacksam över det - och vill så gärna dela med mig!
Så, ja. Här följer en del mobilbilder av ljusglimtar som helt enkelt är
för fina för att glömmas bort.

 Året började med att jag klippte av mig håret. Sedan satte jag mig
på ett flyg och reste så långt bort från Sverige som möjligt.
Och min månad i Nya Zealand, mina vänner, var
helt fantastisk. Helt och hållet fantastisk. Jag fick nya vänner från hela världen,
hoppade fallskärm, såg glaciärer och bodde i regnskog,
åt nya maträtter och sjöng karaoke, beundrade stjärnklara himlar,
paddlade kajak, träffade på sälar och så himla mycket mer.
Mmm. Det var så fint.

Efter min hemkost återvände jag till jobbet, 
åt många goda luncher i Helsingborg (den restaurangtätaste staden i landet!)
med fina vänner, gick på matvandring med mamma, bakade semlor och njöt av solen. 

Den 24:e mars fyllde jag år! 21 är jag nu. Det känns otroligt 
ovant och konstigt. 21. Vuxen. Mamma säger att jag nog är rädd
för att lämna barndomen bakom mig, och jag tror hon har rätt.
Jag hade en sådan fin och trygg barndom, och har svårt att bestämma
mig för vilken väg jag ska gå härifrån och framåt 
(just nu sitter jag med otaliga ansökningar till olika skolor och kurser). Ja.
I alla fall: Min födelsedag inföll praktiskt nog
på en söndag och jag blev firad så fint, så fint. 
På fredagskvällen åt jag och min fina Alice
pizza och banoffee-paj på mysiga Paolo's 
här i staden, och på min dag fick jag finfrukost,
loppisbesök, presenter (exempelvis drejning och teater!), 
goda pajer och glass med bär och grädde. 
På kvällen såg vi Unga Astrid och Alice höll 
oss sällskap.

Våren kom, och med den
eftermiddagar i solen på verandan,
nyckelpigor i massor, hyacinter längs vägkanten
och mellanmål i uterummet. Humörmässigt
påverkas jag mycket av vädret och ljuset, så
ni kan ju förstå att jag blir gladare när våren
anländer.

En vecka efter födelsedagen blev jag firad
ännu en gång, med brunch, våfflor och besök från
släktingar och busiga småkusiner. Och i lördags blev jag
minsann firad igen! Mina Lunda-vänner kom
och hälsade på och vi åt vegetarisk asiatisk mat
på nyöppnade Chay här i Helsingborg. 
Jag träffar dem så sällan, och när
jag satt på tåget hem kände jag mig så rörd och 
tacksam över att de är så fina.
Och över att min stad faktiskt är
himla vacker. Ibland behöver man se sina
omgivningar genom andras ögon
för att verkligen se var det är man har.

Förra söndagen åkte jag upp till Göteborg!
Under några soliga men k a l l a dagar
bodde jag hos min fina kusin och hennes
söta lilla bebis. Han fyller snart ett år
och är busig och full av energi.
Om kvällarna var vi trötta som tusan
men inte han, inte. 
Vi promenerade genom Haga,
Slottsskogen och Botaniska trädgården,
fikade i Haga och lekte en hel del på
parketten emellanåt. Fint, var det.

I lördags var det lördag och jag var ledig. 
Klockan tolv lade jag trehundranittioåtta kronor på
bruna plagg från H&M (brunt är en färg jag aldrig klätt
mig i förut, men tydligen passar bra i)
och på kvällen åt jag
min påse med naturgodis jag köpt på jobbet.
Jag har nog aldrig spenderat så mycket
pengar som jag gjort det här året.
I grunden är jag en sådan som sparar
och snålar men vill man ha roligt går det ofta
mycket pengar. Förra torsdagen bröt jag ihop, litegrann.
Jag har sagt upp mig från jobbet
och endast haft ett sommarjobb på 
en osäker procent att förlita mig på.
Men! I fredags var jag på intervju för ett annat,
på ett mycket fint slottscafé, och jag fick det!
Så i sommar ska jag arbeta heltid med att
göra mackor, baka kakor och förbereda sallader,
och då känns det lättare att rättfärdiga allt
det roliga och lyxiga som 
komma skall:

Idag åker jag till Stockholm
med mamma och systern min. 
Vi ska hälsa på släktingar på landet
och fira påsk i staden. Pom & Flora vill jag besöka,
och Skansen och kanske något trevligt museum.
Efter visiten i huvudstaden kommer Rayne 
på besök från Amerikatt! Hon var med mig på
roadtrippen runt Nya Zealand, och vi har hållit 
kontakten sedan dess. Nu kommer hon
på besök hos mig, och jag tänker visa henne 
nordvästra Skåne. Det blir fint.
Sedan blir det en tio-dagars-resa i Östeuropa
med Alice. Berlin, Prag och Budapest 
ska vi avverka, och det känns otroligt 
pirrigt. Och ja, sedan börjar jag 
sommarjobba och får vänta
på besked från kurserna jag sökt. 
Kanske flyttar jag till kolonistugan
i någon vecka, läser böcker (som jag lovat mig själv
att bli bättre på i år), och skriver lite noveller
och texter under tiden. 
Undrar just var jag hamnar i höst.

Så är det, hörni.
Aldrig förr har mitt schema varit så fullspäckat,
och aldrig förr har det hänt så mycket roligt.
Kan man ha det för bra? Så känns det nu.
Vad tror ni?

21 dagar på fyra minuter