Höststädning

Septembermorgon. Klar, hög himmel och susande, torra lövkronor. Ännu klarar man sig utan jacka, men bara nätt och jämnt. På 131:an mot Malmö ser jag skolbarn med nya ryggsäckar och äldre män med fingervantar. I matbutiken har julprodukterna börjat letat sig in på hyllorna. 

Jag byter buss på stadens smutsigaste torg och åker vidare söderut. Bostadsområdena står tätt, tätt och mellan dem ligger avstyckade, prunkande fruktträdgårdar och torrlagda fontäner. Ruttna äppelkadaver, getingsvärmar och förskoleklasser på utflykt. 

Jag stämplar in, jobbar framför en datorskärm i några timmar, dricker mitt kaffe och stämplar ut. Jag åker tillbaka, hemåt, handlar nödvändigheter på extrapris och tar tag i sådant som behövs ta tag i där hemma. Jag pluggar, diskar, städar, försöker boka tvättid, slösurfar, stretchar ut min stela kropp mot parkettgolvet, hör av mig till vänner och försöker stå ut med känslorna som ätstörningen framkallar då och då - känslorna som är farliga att lyssna på. De är starka, rätt så starka, just nu. Och trots att allt i mitt liv är så fruktansvärt fint, rikt och roligt, kan jag inte riktigt hindra dem från att sprida ut sig över allt det vackra och färga det svart. Eller, ja. Inte svart, kanske; Inte som i vintras. Men grått - och med hög risk för svärta.

Jag gick från att gå i behandling och vara sjukskriven på 100% till att arbeta, studera och försöka slutföra den där livsviktiga behandlingen inom loppet av två veckor. Nu är jag en sån där vanlig person, igen. En sån som pluggar och jobbar extra på kontor. Det känns fint, och bra. En trygg vardag är allt jag önskar mig efter det här året. Samtidigt är jag rädd att bli för överväldigad, att tappa fotfästet, prioritera fel och låta svärtan smutsa ner allt som jag byggt upp igen. Hösten och vintern skrämmer mig - minnena från den förra sitter kvar i väggarna hemma i min lägenhet. 

Jag måste städa bort dem, tror jag. Rensa bort och sudda ut.

 

Kramar, 

H