Paris T&R

Jag far till Paris. Efter flera år av icke-resande tar jag flyget från Kastrup och landar i Frankrike. Här är luften ljummen och september mild och snäll. I min väska finns både shorts, koftor och en regnjacka - väderleksrapporten är ambivalent och jag har svårt att minnas hur man bäst packar inför en resa. Allt som får plats packar jag ner.

Vid midnatt kliver jag av metron vid Port-Royal och letar mig upp till gatunuvå. Där står min vän Aleksa, som jag lärde känna förra hösten, och tar emot mig. Hon är från Lettland, bryter svagt på svenska men talar även en del franska samt en drös med andra språk. En van resenär - och en mycket bra guide för mig, som förstagångsbesökare i Paris. 

Jag sover två nätter på en luftmadrass i Aleksas pojkväns lilla studiolägenhet i utkanten av staden. Om dagarna vandrar vi från stadsdel till stadsdel, köper croissanter, betraktar staden från ovan från taket på gallerian La Fayette, äter en sen (i Frankrike: tidig) lunch på en bistro och vilar benen i parken Jardin de Luxembourg där franska barn leker med små båtar i den stora fontänen. Vi promenerar längs med Seine, köper frimärken till våra vykort på det lokala postkontoret, tittar på böcker inne på Shakespeare & Co, strosar genom lördagsmarknaden där fransmännen gör sina inköp till kvällens middag och säger Bonjour, merci, au revoir till alla vi stöter på. 

Aleksa beskriver hur vardagen ser ut här. Parisborna trängs på uteserveringarna morgon, middag och kväll. En fransk frukost innebär svart kaffe och två cigg med Le Monde uppslagen på bordet. Lunchrasten är två timmar lång och inkluderar allt som oftast ett litet glas vin, bröd, ost och mera bröd. Man köper med sig ännu mer bröd hem från Monoprix, hämtar sina kortklippta barn i klackskor från förskolan, äter en sen middag och tillbringar kanske kvällen på ytterligare en uteservering, med ännu några flera cigaretter och små glas vin. Mörkret faller men kvarterskrogarna förblir fullsatta. Här känner alla alla, här är alla stammisar och här är alla som folk mest är; Ensamma, stressade, trötta, glada, lyckliga och olyckliga. Nej, man ska väl inte inbilla sig att fransmän har helt andra sorts liv än de vi har hemma i Sverige. Men det känns annorlunda här - i alla fall vill jag gärna inbilla mig det. Här känns allt… lite mer franskt. 

 

Efter några dagar vinkar jag adjö till Aleksa, tackar för allt och lämnar henne en låda med efterlängtat, svenskt godis. Jag tar metron norrut, tackar tyst för att internet finns och att jag slipper virra runt på boulevarderna med en stor och ogripbar karta. Hur gjorde man egentligen förr i tiden?

Så hamnar jag med ens rätt. Jag ringer på porten och ut kommer Rayne - min vän från New York som jag lärde känna i Nya Zealand och inte har träffat sedan innan pandemin. Då: I Köpenhamn. Nu: I en annan huvudstad, med många nya erfarenheter och livshändelser i våra bagage. Men det känns som att ingen tid alls har passerat, och min inre, gnagande nervositet över att allt skulle vara stelt och ovant mellan oss försvinner direkt. Ett, tu, tre, så skrattar vi och pratar obehindrat igen. De gamla skämten och minnena kommer upp till ytan, vårt AirBnb är vackert och mysigt och Raynes flickvän Rachel är sådär amerikanskt genomtrevlig och trygg som man bara kan önska att någon kan vara. 

Mina två resekamerater är trötta efter sin resa över halva jorden, och våra dagar går i lugn takt. De sover länge om morgnarna och jag smiter ut till butiken på hörnet för att ordna frukost till oss. De vill ta dagen som den kommer och jag får hålla tillbaka min impuls att planera och ordna. De vill äta sena luncher ute och enklare middagar inne, och jag följer med i deras rytm. Vi pratar om allt som hänt under de tre senaste åren; Om sjukdom och pandemi, om kriser och familjeliv, om då och nu. Och vi upplever Paris tillsammans, promenerar och promenerar, äter god mat och tar många gruppbilder framför diverse bombastiska byggnader och bedårande vyer. Vi är turister, vi är vänner, vi är unga vuxna som passar på att njuta av att resa och uppleva världen medan vi faktiskt kan. För vem vet när nästa kris kommer?  

Att besöka Frankrike - för allra första gången - är precis sådär underbart fint, stämningsfullt och inspirerande som jag hoppades på. Jag läste spanska under många år men blev aldrig riktigt vän med det jag upplevde av den spanska kulturen; Sena nätter, mycket festande, klibbig värme, strandliv och köttfokus på restaurangerna. Även i Frankrike finns allt det där, jovisst, men jag uppskattar också fokuset på det traditionella, hur högt man värderar sin litteratur, musik och konst,  hur levande alla små städer och stadsdelar är, hur maten värderas utifrån de enkla råvarorna, att en två timmar lång lunch är en självklarhet och att alla små ting är så små och söta. Jag uppskattar fransmännens passion för den färska, äkta och goda maten - men blir även oerhört ledsen och rädd över att se så himla många sjukligt undernärda kvinnor vandra omkring på gatorna. Smala, sjuka och antagligen färgade av ett liv med alldeles för snäva ideal.

Jag reser hem igen efter nästan en vecka på fransk mark. Flygresan tar under två timmar och ytterligare en timme efter landning befinner jag mig åter i min egen lilla etta i Lund, Sverige. Jag tar en varm dusch och kryper ner under lakanet som jag bäddade rent med innan jag åkte hemifrån. Jag tackar mig själv för det, för att jag vågade resa och för att allt gått bra. Imorgon ska jag tillbaka till behandlingen i Malmö, återigen möta alla de där utmaningarna och vardagsrutinerna som jag ju kämpar med att få ordning på. Två olika världar, enbart två timmar bort från varandra. Två olika liv, fast ändå precis samma. Jag blundar och tänker att jag inte får glömma det här; Jag får inte glömma bort att jag är jag och att mina problem följer med mig vart än jag reser - men möjligheten finns att samtidigt uppleva nya kulturer, byta vardag och få andra perspektiv på saker och ting. Och man kan ju faktiskt lika gärna gå omkring i Paris med några bördor på sina axlar som att gå omkring i Lund med dem. Kalla mig naiv, om ni vill. Ibland får man lov att vara det.

Au revoir, och så vidare.

Kramar,

H