Hösten: En lista

Hej på er, där ute. Idag är det fredag och jag befinner mig i slutet av ännu en vecka av att existera i denna värld. En värld där födelsedagsfirande, tvättider, veckohandling och frukostgröt ska samsas med nyheter om gasläckor, krigsoffer och skenande elpriser. En konstig värld, en konstig tid. Men kanske är det alltid så, oavsett när eller var man befinner sig. 

Hur som helst: Det är september, och snart oktober. Oj. Årstidens första, välkomnande månad vinkar adjö och jag har knappt hunnit vika ihop sommarkläderna ännu. Och även om hösten redan är här, så är den ju väldigt lång - särskilt i Skåne, där vintern knappt ens kommer alls. Därför gör det då inte så mycket att min höstlista är lite försenad, den med:

I höst vill jag fokusera på: Att hitta, och hålla fast vid, en slags… balans. Förra hösten var min allra första i Lund, och jag minns att jag blev överväldigad av alla starka viljor inom mig. Jag ville klara av plugget, ville umgås med alla nya och gamla vänner, ville vara kreativ, få det fint i lägenheten, jobba extra, gå på körsång och en massa annat. Och även om jag älskade allt, var glad och tacksam för min nya vardag, blev det för mycket. Jag kände mig ständigt otillräcklig och misslyckad, och just de känslorna har jag försökt tackla under de senaste veckorna. Behandling, jobb, plugg, vänner, kreativitet och allt det där; Ja, det är helt enkelt lätt att bli överväldigad. Så. Jag vill hitta någon slags balans - och jag återkommer när jag kommit på hur jag ska bära mig åt. :)

 I höst vill jag ha mer av: Balans, då då. Känslan av att vara tillräcklig, att hinna med. Ro i kroppen, och bekräftelse på att jag gör rätt när jag går emot alla mina inre demoner. Vardagskvällar hemma, tillsammans med fina vänner; matlagning, tv-program och skymning utanför fönstret. Söndagar med min mamma; en fin frukost, en skogspromenad, ett loppisbesök och helstekt kyckling i ugn till söndagsmiddag. Mamma <3. 

 I höst vill jag ha mindre av: Dålig hy, för små byxor, ensamhet och att frysa. Lösningarna är väl att investera i en bra fuktkräm, att slänga ut alla kläder i för små storlekar, att planera in umgänge med nära och kära samt att fortsätta äta bra (Oj, vad man kan frysa när man är underviktig. Dit vill jag inte igen!).

I höst vill jag titta på: Hmm. Jag är sugen på att gå på bio en regnruskig kväll. Några premiärer som tilltalar mig är till exempel See how they run och Hilma. Utöver det ser jag fram emot att ägna söndagskvällarna till att följa Tunna blå linjen - vilket är extra intressant nu när jag faktiskt känner till de olika områdena i Malmö. Jag längtar även efter att åka hem till familjen en helg, laga en trevlig middag och sedan se en klassiker som When Harry met Sally eller Good Will Hunting. Fint. 

I höst vill jag lyssna på: I höst vill jag lyssna på regnsmatter mot fönsterrutan medan tekokaren pyser i köket. Nä. Eller jo. Faktiskt. Men jag lyssnar även gärna på poddar, till exempel Meny i P1 (Det varmaste och tryggaste man kan lyssna på.) och Lotta Lundgrens nya podd Jordkommisionen. Jag är ingen musikmänniska, och är ganska intolerant mot störande bakgrundsljud, men ifall andan faller på sätter jag gärna på min höstlista, Flora Wiströms skrivarlista eller butiken Søstrene Grenes klassiska lista. 

 I höst vill jag läsa: Just nu läser jag ganska mycket kurslitteratur, och trots att det kan vara tråkigt stundvis så är den faktiskt väldigt intressant och tilltalande. Jag läser en kurs om barnkultur och får därmed djupdyka ner i barnböcker, läsa om film för barn och lära mig om hur barn påverkas av sånt som vi vuxna anser att de bör tycka om. Väldigt rolig läsning - tro det eller ej. Utöver kurslitteraturen, då? Tja, jag önskar att jag hade tid och ro nog att ta mig an utvandrarserien, som står i min bokhylla. Men innan dess ska jag packa upp ett bokpaket med ett fint innehåll som jag köpt till mig själv men lämnat oöppnat. Kanske gör jag det nu till helgen!

I höst vill jag ha på mig: Egentligen hade jag planerat att hålla i pengarna hela hösten - allt känns ju så osäkert med ekonomin. Samtidigt har jag vuxit ur kläder som jag burit tidigare vintrar, och jag tror att det är en dålig idé att gå omkring med byxor som tidigare passat men som nu sitter åt, när man försöker bli frisk från en ätstörning. Faktiskt. Kanske får jag göra mig själv en tjänst och spendera några hundralappar på nya, mjuka och sköna plagg, helt enkelt. Till exempel ett par varma strumpbyxor och en stickad klänning, eller ett par nya manchesterbyxor.

I höst vill jag lära mig: Hmm. Kanske vill jag egentligen allra helst lära andra agera annorlunda. Jag har personer i min närhet som jag skulle önska kunde tänka om och ändra på vissa beteenden, för att både må bättre själva och i längden få mig att må bättre när jag umgås med dem. Åh, ni vet när man fått nya insikter om någonting och bara vill att alla andra ska inse samma sak? Den känslan. 

 I höst vill jag äta och dricka: Oj, oj oj. Aldrig är man väl så sugen på mat som när den värsta sensommarhettan lagt sig och varma måltider faktiskt känns tilltalande igen. På min lista över sådant jag vill laga och äta står trygga och snälla husmansrätter - kanske kålpudding, raggmunk och gulasch, scones med smör, limpmackor med prickig korv på en skogsutflykt, diverse grötskålar med äppelkompott, soppa, soppa, soppa och chaite. Dessutom: Att baka kanelbullar tillsammans med mamma vore en utmaning mot ätstörningen och därmed också en riktig vinst för Hanna.

Tack till Emma, min ständiga inspirationskänsla och husmorskompanjon, för listan. Läs om hennes höst här!

Höstliga kramar,

H

Paris T&R

Jag far till Paris. Efter flera år av icke-resande tar jag flyget från Kastrup och landar i Frankrike. Här är luften ljummen och september mild och snäll. I min väska finns både shorts, koftor och en regnjacka - väderleksrapporten är ambivalent och jag har svårt att minnas hur man bäst packar inför en resa. Allt som får plats packar jag ner.

Vid midnatt kliver jag av metron vid Port-Royal och letar mig upp till gatunuvå. Där står min vän Aleksa, som jag lärde känna förra hösten, och tar emot mig. Hon är från Lettland, bryter svagt på svenska men talar även en del franska samt en drös med andra språk. En van resenär - och en mycket bra guide för mig, som förstagångsbesökare i Paris. 

Jag sover två nätter på en luftmadrass i Aleksas pojkväns lilla studiolägenhet i utkanten av staden. Om dagarna vandrar vi från stadsdel till stadsdel, köper croissanter, betraktar staden från ovan från taket på gallerian La Fayette, äter en sen (i Frankrike: tidig) lunch på en bistro och vilar benen i parken Jardin de Luxembourg där franska barn leker med små båtar i den stora fontänen. Vi promenerar längs med Seine, köper frimärken till våra vykort på det lokala postkontoret, tittar på böcker inne på Shakespeare & Co, strosar genom lördagsmarknaden där fransmännen gör sina inköp till kvällens middag och säger Bonjour, merci, au revoir till alla vi stöter på. 

Aleksa beskriver hur vardagen ser ut här. Parisborna trängs på uteserveringarna morgon, middag och kväll. En fransk frukost innebär svart kaffe och två cigg med Le Monde uppslagen på bordet. Lunchrasten är två timmar lång och inkluderar allt som oftast ett litet glas vin, bröd, ost och mera bröd. Man köper med sig ännu mer bröd hem från Monoprix, hämtar sina kortklippta barn i klackskor från förskolan, äter en sen middag och tillbringar kanske kvällen på ytterligare en uteservering, med ännu några flera cigaretter och små glas vin. Mörkret faller men kvarterskrogarna förblir fullsatta. Här känner alla alla, här är alla stammisar och här är alla som folk mest är; Ensamma, stressade, trötta, glada, lyckliga och olyckliga. Nej, man ska väl inte inbilla sig att fransmän har helt andra sorts liv än de vi har hemma i Sverige. Men det känns annorlunda här - i alla fall vill jag gärna inbilla mig det. Här känns allt… lite mer franskt. 

 

Efter några dagar vinkar jag adjö till Aleksa, tackar för allt och lämnar henne en låda med efterlängtat, svenskt godis. Jag tar metron norrut, tackar tyst för att internet finns och att jag slipper virra runt på boulevarderna med en stor och ogripbar karta. Hur gjorde man egentligen förr i tiden?

Så hamnar jag med ens rätt. Jag ringer på porten och ut kommer Rayne - min vän från New York som jag lärde känna i Nya Zealand och inte har träffat sedan innan pandemin. Då: I Köpenhamn. Nu: I en annan huvudstad, med många nya erfarenheter och livshändelser i våra bagage. Men det känns som att ingen tid alls har passerat, och min inre, gnagande nervositet över att allt skulle vara stelt och ovant mellan oss försvinner direkt. Ett, tu, tre, så skrattar vi och pratar obehindrat igen. De gamla skämten och minnena kommer upp till ytan, vårt AirBnb är vackert och mysigt och Raynes flickvän Rachel är sådär amerikanskt genomtrevlig och trygg som man bara kan önska att någon kan vara. 

Mina två resekamerater är trötta efter sin resa över halva jorden, och våra dagar går i lugn takt. De sover länge om morgnarna och jag smiter ut till butiken på hörnet för att ordna frukost till oss. De vill ta dagen som den kommer och jag får hålla tillbaka min impuls att planera och ordna. De vill äta sena luncher ute och enklare middagar inne, och jag följer med i deras rytm. Vi pratar om allt som hänt under de tre senaste åren; Om sjukdom och pandemi, om kriser och familjeliv, om då och nu. Och vi upplever Paris tillsammans, promenerar och promenerar, äter god mat och tar många gruppbilder framför diverse bombastiska byggnader och bedårande vyer. Vi är turister, vi är vänner, vi är unga vuxna som passar på att njuta av att resa och uppleva världen medan vi faktiskt kan. För vem vet när nästa kris kommer?  

Att besöka Frankrike - för allra första gången - är precis sådär underbart fint, stämningsfullt och inspirerande som jag hoppades på. Jag läste spanska under många år men blev aldrig riktigt vän med det jag upplevde av den spanska kulturen; Sena nätter, mycket festande, klibbig värme, strandliv och köttfokus på restaurangerna. Även i Frankrike finns allt det där, jovisst, men jag uppskattar också fokuset på det traditionella, hur högt man värderar sin litteratur, musik och konst,  hur levande alla små städer och stadsdelar är, hur maten värderas utifrån de enkla råvarorna, att en två timmar lång lunch är en självklarhet och att alla små ting är så små och söta. Jag uppskattar fransmännens passion för den färska, äkta och goda maten - men blir även oerhört ledsen och rädd över att se så himla många sjukligt undernärda kvinnor vandra omkring på gatorna. Smala, sjuka och antagligen färgade av ett liv med alldeles för snäva ideal.

Jag reser hem igen efter nästan en vecka på fransk mark. Flygresan tar under två timmar och ytterligare en timme efter landning befinner jag mig åter i min egen lilla etta i Lund, Sverige. Jag tar en varm dusch och kryper ner under lakanet som jag bäddade rent med innan jag åkte hemifrån. Jag tackar mig själv för det, för att jag vågade resa och för att allt gått bra. Imorgon ska jag tillbaka till behandlingen i Malmö, återigen möta alla de där utmaningarna och vardagsrutinerna som jag ju kämpar med att få ordning på. Två olika världar, enbart två timmar bort från varandra. Två olika liv, fast ändå precis samma. Jag blundar och tänker att jag inte får glömma det här; Jag får inte glömma bort att jag är jag och att mina problem följer med mig vart än jag reser - men möjligheten finns att samtidigt uppleva nya kulturer, byta vardag och få andra perspektiv på saker och ting. Och man kan ju faktiskt lika gärna gå omkring i Paris med några bördor på sina axlar som att gå omkring i Lund med dem. Kalla mig naiv, om ni vill. Ibland får man lov att vara det.

Au revoir, och så vidare.

Kramar,

H

Höststädning

Septembermorgon. Klar, hög himmel och susande, torra lövkronor. Ännu klarar man sig utan jacka, men bara nätt och jämnt. På 131:an mot Malmö ser jag skolbarn med nya ryggsäckar och äldre män med fingervantar. I matbutiken har julprodukterna börjat letat sig in på hyllorna. 

Jag byter buss på stadens smutsigaste torg och åker vidare söderut. Bostadsområdena står tätt, tätt och mellan dem ligger avstyckade, prunkande fruktträdgårdar och torrlagda fontäner. Ruttna äppelkadaver, getingsvärmar och förskoleklasser på utflykt. 

Jag stämplar in, jobbar framför en datorskärm i några timmar, dricker mitt kaffe och stämplar ut. Jag åker tillbaka, hemåt, handlar nödvändigheter på extrapris och tar tag i sådant som behövs ta tag i där hemma. Jag pluggar, diskar, städar, försöker boka tvättid, slösurfar, stretchar ut min stela kropp mot parkettgolvet, hör av mig till vänner och försöker stå ut med känslorna som ätstörningen framkallar då och då - känslorna som är farliga att lyssna på. De är starka, rätt så starka, just nu. Och trots att allt i mitt liv är så fruktansvärt fint, rikt och roligt, kan jag inte riktigt hindra dem från att sprida ut sig över allt det vackra och färga det svart. Eller, ja. Inte svart, kanske; Inte som i vintras. Men grått - och med hög risk för svärta.

Jag gick från att gå i behandling och vara sjukskriven på 100% till att arbeta, studera och försöka slutföra den där livsviktiga behandlingen inom loppet av två veckor. Nu är jag en sån där vanlig person, igen. En sån som pluggar och jobbar extra på kontor. Det känns fint, och bra. En trygg vardag är allt jag önskar mig efter det här året. Samtidigt är jag rädd att bli för överväldigad, att tappa fotfästet, prioritera fel och låta svärtan smutsa ner allt som jag byggt upp igen. Hösten och vintern skrämmer mig - minnena från den förra sitter kvar i väggarna hemma i min lägenhet. 

Jag måste städa bort dem, tror jag. Rensa bort och sudda ut.

 

Kramar, 

H