I december

 I december vill jag...

Vakna

mer utvilad, utan påsar under ögonen.

I ett julpyntat hem - som nu börjat kännas som mitt.

Somna 

inom en lite mer rimlig tidsram än jag gjort

den här hösten. 

Pynta

med allt mitt vackra gamla julpynt som jag loppisfyndat

genom åren. Gamla flaggspel och änglaspel i mässing,

väggbonader och pappersrader. Röda äpplen, hängande,

gyllene korgar att stoppa karameller i, små kyrkoljus i trearmade

träljusstakar. Min adventsstjärna, som hängt i fönstret varje december

sedan jag var riktigt liten. Samt en liten julgran.

För gran ska jag ha.

Lyssna

till tonerna av den officiella, otroligt vackra luciakonserten

i Lunds Domkyrka, som jag lyckats knipa biljetter till. Till mina

favoriter bland julens spellistor och sånger. På podcasten

Alla kan äta julbord med Erik Haag och Lotta Lundgren

och på Meny i P1's årliga telefonväkteri, där lyssnarna

ringer in till redaktionen med diverse julmatsproblem.

Se

på julfilmer tillsammans med pappa, och skratta till 

Ensam hemma och Ett päron till Farsa trots att vi sett dem

miljontals gånger förut. Men i det intresset är vi lika.

På årets julkalender, förstås, och kanske litegrann av 

barndomsfavoriterna. Se Astrid Lindgrens jul, det måste barnet i mig göra.

(Och jag kan tipsa er om att den går att hitta på Cineasterna, där man

enkelt loggar in med sitt bibliotekskort.) 

Njuta

av allt som avnjutas kan. Av blotta faktumet att en av årets

finaste perioder faktiskt är här igen. Mest vill jag njuta av decembermorgnarna,

och jag har bestämt mig för att låta dem få spela ut sin roll.

Jag tänker fylla dem med tända ljus och tillåta mig att börja

dagarna analogt. Det vill säga: En stund tillägnad att läsa,

att skriva något, att lyssna på musik, att skapa eller bara sitta i soffan

en stund. Och först därefter påbörja alla bestyr och måsten.

Träffa

familjen. Mer än annars. Det är något med den här tiden på året

som gör att kvällarna känns ensligare och behovet av sällskap större.

Som gör tiden som tillbringas tillsammans mycket mer känslofylld, öm

och accepterande än under årets alla övriga månader. Man behöver varandra,

och höjer kanske sina trösklar för att medvetet förebygga gnat och tjat.

 

Bjuda

mina vänner på luciafrukost, med Adolf Fredriks musikklasser

på stereon och varm äppelmust på spisen. 

Bjuda mig själv på goda saker. Mycket viktigt.

Laga

mer mat än jag gjort i november. Ta mig tiden att göra det.

Laga husmanskost, laga något nytt som jag aldrig testat,

laga kål i många olika varianter, kryddiga köttbullar

och ett långkok av något slag. Kanske en ragú!

Baka

sådant jag längtat efter att baka. Jag vill våga mig på

mjuk pepparkaka, eller kanske skånepepparkakor. Jag vill

göra saffranspannkaka i ugn, steka tunnbröd, kavla senapskex

och kryddkoka frukt i nejlika och kardemumma.

Äta

gott, tillräckligt och bra. Det vill jag så himla gärna.

December, jag håller tummarna för oss!

Vila

trots att hjärnan säger åt mig att jag inte borde.

Skänka

en slant till Musikhjälpen. Det brukar jag alltid se till att göra.

Jag vill även skänka några tankar åt de familjemedlemmar

och vänner som bor långt ifrån mig - med ett sms eller kanske

ett och annat julkort. Och för de som saknar adress vill jag 

promenera till Domkyrkan och tända ett litet ljus.

Utnyttja

faktumet att jag ofta har möjligheten att plugga

var jag vill, och kan sitta på café om jag önskar.

Eller åka hem till familjen över dagen. Solljuset,

under dess korta visit mitt på dagen. C-vitamin, i form

av säsongens citrus.

Skriva

ner hur jag vill att mitt 2022 ska vara. Utvärdera nuet,

göra om och förhoppningsvis hitta rätt. Skriva rim, skriva 

om mina tankar och känslor, skriva strunt och skriva rent

kommer jag också ägna mig åt. Samt skriva tillräckligt

mycket på min uppsats så att julhelgen faktiskt

blir en tid av ledighet. 

Andas

på rätt sätt. Jag ska delta i en yoga-julkalender som hålls

online, och en del av den handlar om att lära sig andas.

Andas på rätt sätt. Med magen ut i inandningen, 

och in i utandningen.

Ja. Det ska jag öva på i december.

Läsa

mer. Men kanske framför allt de små böckerna

i min fina, stora adventskalender, som jag ju unnat mig i år!

Vara

tacksam, nöjd, rofylld. Vara i världens finaste stad, 

på Fredriksdals julmarknad 

(som jag längtat efter sedan innan pandemin) till helgen,

och i mitt eget lilla krypin. Tillsammans med nya och gamla

vänner och vara här och nu. Åtminstone försöka.

Och ni..? Vad önskar ni, utav årets sista,

skälvande, mörka, vindpinade, trygga, väldoftande

och välmenande månad?

Kramar,

H

Avslutning

Helg. Äntligen.

De senaste två veckorna har varit som att dra sig

igenom en tjock vägg av betong. Motigt, smärtsamt, jobbigt.

Plugg, jobb och ännu mer plugg. Svullna ögonlock och sena nätter

framför datorn. Trötthet. Men nu är jag igenom och se slutet

på den här perioden. November är till ända och nästa kapitel börjar:

Adventstiden. Och trots att min hjärna kan liknas vid ett virrvarr av

längtan, önskemål, måsten, planer och förhoppningar om hur

jag vill att mitt december ska se ut,

vill jag försöka förklara. Förklara allt jag tänker på,

såhär i avslutet av årets elfte kapitel. 

Jag tänker på hur allt var för ett år sedan. På hur min syster, och sedan

min mamma fick Corona och hela familjen satt isolerad

under samma tak i nästan en månads tid. Att man glömmer

så fort. Ogreppbart.

Jag längtar efter att bjuda hem Emma, julpyssla, äta skinksmörgåsar

och dricka kryddigt te.

Jag är sådär herregudsnartfalleralltihop-trött av plugget

och börjar, såklart, ifrågasätta mina livsval. Är utbildningen rätt?

Kan jag bli något inom design? Ska jag skriva? 

Eller ska jag ta tag i den vilande drömmen om att

starta ett litet café på en vacker plats?

Helst av allt vill jag bara skapa. Blogga, dela med mig.

Men att leva på det är ju få förunnat. 

Är det ens en idé att fortsätta drömma om 

kreatörslivet?

Jag hoppas att jag får tid att se Karl-Bertil Johnsson på bio.

Med popcorn till.

Jag ringer till vårdcentralen och bokar tid för undersökning.

Bussolyckan (liten, men jo - en olycka) jag var med om för tre år sedan

gör sig påmind allt oftare. Revbenet ömmar. Ryggen och bröstet

gör ont, så ont. Det är oklart om det ens finns något att göra åt

en illa tilltygad skelettdel såhär i efterhand, men det känns bra att 

i så fall låta ett tränat öga bedöma det - inte google.

Jag längtar efter Luciakonserten i Domkyrkan om några helger,

som jag ska gå på tillsammans med min fina Madde.

Jag skriver en lista på mat jag vill laga. På mat jag vill äta.

På mat jag saknat, längtar efter och hoppas att jag vågar mig på igen.

Stuvade makaroner, lasagne, pannkaka. 

En vanlig jävla hamburgare på ett stökigt

snabbmatställe. Sånt jag har svårt att tillåta mig själv - 

men vill vinna tillbaka in i livet. Måste.

Jag får en fråga: "Vill du fira nyår ihop?"

och det är det finaste jag någonsin hört.

<3

Jag ger mig ut på Black Friday-rean och blir lätt illamående

av stöket. Men mitt mål blir hursomhelst uppfyllt: 

Ett par vita manchesterbyxor och en rutig knytblus.

Något nytt till vinterns alla högtider. För att få känna mig

lite högtidlig, jag med.

Jag surfar in på Svt nyheter efter en hel dags 

studier, instängd i en bubbla tillsammans med kurslitteratur

och uppsatsskrivande. Tydligen har jag missat en hel del.

Till exempel att landet fått sin första kvinnliga statsminister

och förlorat henne igen. Att smittan ökar igen. Att vintervädret verkar

komma hit, i år igen.

Jag går på julgranständningen på Lunds stora torg

och måste nypa mig i armen: Att jag bor i den här stan.

Den är så otroligt fint.

Jag känner mig vilsen och förvirrad när helgens planer

ställs in. Men jag försöker andas igenom förvirringen,

och efter några timmar klarnar allt. Det inställda blir

omställt och lördagen resulterar i en träff

med min morfar och extramormor, gammeldags julmarknad

och fika på caféet där jag jobbar. Tända julgranar på torget,

en myllrande statskärna och skymning efter 16.

Och jag landar här, i soffan hemma hos föräldrarna.

Välkomnas av ett adventspyntat kök, en varm katt 

att klappa på och en TV att se På Spåret på imorgon.

Men först och främst ska det firas söndag med

saffransscones. För det har jag bestämt.

Lite sådär känns allt, är allt, blev allt,

så här i slutet av november.

Krama er själva. Och ha en fin helg.

H

Tentablubblan

November sluter in mig i en bubbla - en tenta, seminarie

och stressbubbla. I skolan är ämnet forskningsfältet, alltså

att förstå hur design kan forskas kring, rent teoretiskt.

Och jag har pluggat hårt förut, men aldrig på universitetsnivå.

Allt är nytt; seminarier, gruppresentationer över videolänk,

debatter och främmande begrepp. 

Examinationsuppgifterna löser av varandra och jag

 är så rädd att jag ska ha råkat missa något.

Råkat missförstå. Läst fel kurslitteratur. 

Jag får ta det hela en dag - eller snarare en timme i taget.

Föreläsning, eget arbete, läsa, läsa, läsa,

skriva, anteckna, organisera. 

Och så livet: det ska hinnas med, det också. 

Jag varvar fokuset på graphic design research

med att boka tvättid, dammsuga och moppa, 

handla toapapper och yoghurt, 

svara på mail, på sms och på frågor i huvudet,

gå på körrepetition, ha coachingsamtal, ringa mamma.

Min att-göra-lista tar aldrig slut, och på ett vis är det skönt.

Under den senaste veckan har jag haft 

noll procents utrymme till att känna efter. 

Samtidigt är det just det som får mig att 

känna mig otillräcklig.

Jag hinner inte umgås med mig själv.

Och när jag vaknar på fredagsmorgonen 

slår hjärtat hårt av nervositet.

Hemtentamen. Skrivs mellan nio och 15. 

Påsarna under mina ögon -

efter många timmars stirrande på en datorskärm - 

är så stora att jag måste föreviga dem.

Men tentan skrivs. 

Efteråt känner jag mig fri för en stund, 

men måste snart ta tag i allt det där

som plugget tvingat mig skjuta upp. 

Och sedan väntar en jobbhelg

på caféet från förmiddag till stängning.

Jag känner mig otillräcklig för att jag inte hinner tänka.

För att jag inte hinner höra av mig till alla jag känner. För att jag 

är rädd att en byggkloss i det lutande tornet ska tippa

över och få alltihop att rasa. 

Samtidigt vet jag att jag klarat av

stressiga perioder förut - och att den här snart är över.

Jag får väl trösta mig med det. 

Oxveckorna i november och tidiga december -

 de kommer ju alltid. 

Men det är också därför det är så skönt att fira jul därefter.

Och julen börjar sakta men säkert växa fram,

runt omkring och inuti mig. 

<3

Kram så länge,

H

En dag som jag tror jag kommer minnas

 Lördag.

Efter en vecka fylld av otillräcklighetskänslor, inre stress,

en ny, vetenskapligt inriktad och komplex kurs i skolan,

sena kvällar med kursböcker och inlämningsuppgifter, ensamhet,

frustration och trötta tankar kom lördagen. 12/11.

På agendan stod: Familjebesök med syftet att renovera klart

i mitt kök. Och jag visste inte ens om det var en bra idé.

Jag kände mig stressad, helt enkelt. Ingen ork för byggstök

eller sällskap.

Men så kom de ändå, min familj. Ring ring på ytterdörren,

färgburkar, påsar med mat, en bit saffranslängd som mamma

bakat. En pappa redo att foga och måla och en syster

som för allra första gången klev över tröskeln till mitt hem.

Ja, för allra första gången hade jag hela familjen samlad,

här hos mig.

Och det blev en dag som jag tror jag kommer minnas.

Länge. Mamma, min syster och jag promenerade genom

stadsparken, pulsade genom lövhögarna, andades in den kyliga

luften. In mot staden; mot helgfirande studenter och familjer,

mot juldekorerade gator, gatumusikanter och stånd

där det såldes brända mandlar och nybakade bullar.

Jag pekade ut alla mina smultronställen, ledde dem längs

smala kullerstensgator, berättade om historiska byggnader,

stötte på gamla skolkamrater och tog dem på besök

på mitt jobb - Patisseriet. Vi åt lunch tillsammans, drack finkaffe

tillsammans, doftade på teer tillsammans, beundrade allt det vackra

i konfektyrbutiken tillsammans, handlade mat tillsammans

och lyssnade på domkyrkans klockspel tillsammans.

Och vi tillagade en trygg, god lördagsmiddag i mitt lilla kök,

som under dagen blivit målat, fått knopplister och blivit så himla fint.

Vintersquash, sötpotatis och rödlök i ugnen. Brysselkål på spisen,

en helgrillad kyckling uppdelad i sina beståndsdelar på en skärbräda.

Must, öl, kaffe och te. Mjuk jazz och novent-musik i bakgrunden.

Och vi åt och drack och åt, och kvällen slutade i långa kramar, samtal

om relationer, julen, om livets höga och låga. Några tårar fälldes - 

kanske av både sorg och glädje - och när vinkat av de tre långt efter

skymningen fallit, återvände jag upp till en lägenhet

som kändes tom men inte tom på liv.

Idag fick jag en önskan som jag länge

 haft inom mig uppfylld. 

Jag fick lov att samla min familj hemma hos mig,

visa dem allt det fina jag själv är så tacksam för,

bjuda in dem till att delta i ett liv

 - mitt liv - som är skilt och nytt från det

jag levde för bara några månader sedan. 

Jag är samma Hanna, men en mer egen 

och självständig Hanna. 

Den personen fick min familj lära känna

idag. Och det känner jag mig stolt och tacksam för.

Lördagen den tolfte november:

En dag som bara blev, med blev så fin och bra den bara kunde

bli, trots att den var oplanerad, ostrukturerad och okontrollerad.

Kanske är det just så man måste ta sig an livet ibland.

Hoppas ni haft en fin lördag ni med.

Och om inte: Det kommer fler. Krama på er familj så länge.

H

Höstlovsveckan i backspegeln

Vi börjar måndagen med en söndag - igår eftermiddag.

Solen flyttade in i min lägenhet, (som mamma kommenterade så fint) 

och jag dukade upp eftermiddagskaffet på köksbordet.

Jag och Madde tillbringade några oplanerade timmar med

att promenera i Professorstaden här i Lund, titta på 

kråkslott och flådiga doktorsvillor, smyga in i Domkyrkan

och tända ljus, prata och ta igen oss.

Madde förespråkar att vila som en aktivitet i sig;

något att markera i kalendern, och jag försöker

lyssna på hennes råd. Tror vi alla behöver det.

Dagen dessförinnan var en lördag. En lång sådan.

Höstlovsvecka = staden kryllade av barnfamiljer, turister och 

helgfriare. Fint på ett sätt. Men det betydde också att mitt jobbpass

på caféet blev intensivt. Roligt, förstås, men tungt. Efter en sen stängning

blev jag skjutsad hem och lagade middag tillsammans med Alice.

Vi har varit nära vänner sedan lågstadiet och känner varandra utan och innan.

Tycker så mycket om henne. Dessvärre bor hon några timmar bort,

och vi ses inte ofta. Men när vi väl ses har vi det väldigt fint. 

❤

I torsdags gjorde jag något jag aldrig gjort förut.

Något jag velat göra länge, men inte berättat för någon.

Och eftersom min kära mamma läser den här bloggen väntar jag

lite med att berätta här. Inget stort, egentligen. Men fint. 

fredags.... vad gjorde jag då?

Just det. Jag åt en gröt med illröda äpplen,

hallon och pepparkakskrydda. Gott.

Sedan pluggade jag ifrån soffan och kämpade mot

ensamhetskänslorna och tröttheten. 

Promenerade till affären och köpte tre stycken

sharon/kaki/persimonfrukter på Hemköp.

De är så himla goda ju.

I onsdags sken solen över Helsingborg, dit jag rest 

över dagen. Min pappa firade sin femtionde födelsedag, och vi

åt långfrukost med pumpabröd som jag tagit med från jobbet.

Mycket annat gott också. 

Därefter åkte jag, mamma och pappa utomlands.

Knäppt. Jag har inte besökt Danmark sedan innan pandemin,

men nu är det ju faktiskt möjligt. Och ifrån Helsingborg går

båten till Helsingør på tjugo minuter. Hipp happ så var

gatorna täckta av kullersten, fasaderna putsade i pastell,

skyltfönstren fyllda med öl och ost

och luften fylld med ett annat språk.

På båten tillbaka åt jag två røde med tillbehör,

som sig bör. Det smakade barndom.

Och jag avslutar inlägget med en annan helg,

den förra, då hösten stod på sin spets och jag mådde 

väldigt bra. Var avslappnad, åkte hem till familjen,

promenerade på Fredriksdals friluftsmuseum, åt kastanjer

och klappade på katterna. Sådant själen behöver.

Och nu, idag, börjar allt samman om igen.

En ny vecka. Mitt i månaden, mitt i november,

mitt i vardagen och livet. 

Och det känns helt okej.

Hur mår ni? Berätta.

Kram,

H

❤