Väntan

Torsdag. 

Jag vaknar klockan tre på morgonen. Somnar nog om,

vaknar igen vid fem. Som vanligt. Springer på toa, undrar var katten sovit

i natt. Försöker somna om. En timme till.

Jag kokar gröt till frukost och saltar den rejält. Stora blåbär, banan, generöst

med kakao, snabbkaffe, en rostad skiva råglevain med leverpastej och gurka. 

Mätt. Trött. 

Att röra sig mellan två städer under en pandemi är som att spela en

omgång Super Mario men aldrig nå en högre nivå: Det finns inga särskilt höga poäng

att vinna. Målet är att ta sig helskinnad till din destination, och undvika att vidröra något.

Undvika att stöta ihop med någon. 

Och allra helst bör du hela tiden hålla ett rimligt säkerhetsavstånd

till allt som rör sig. Inte så lätt, alltid. 

Det är faktiskt lite, lite kyligt i luften idag. Fortfarande omkring tio plusgrader i Skåne.

Fortfarande ingen skymt av snö, varken i verkligheten eller i väderappen. 

Det verkar inte bättre än att barndomens vita kramsnöjular

är utrotade här.

Jag försöker desperat - och utan resultat - hitta en... ljuspunkt... längre fram i tiden,

att hålla glödande och kunna se fram emot. Jag tittar på hotellövernattningar, 

flygbiljetter och restaurangbokningar. 

Tänker: Kanske i februari, kanske vid påsk, kanske till sommaren.

Kanske skulle jag kunna bestämma något. Boka en liten resa och ha något 

att drömma om.

Jag vet att det är löjligt - jag har det ju faktiskt mycket bättre än de flesta - 

men omöjligheten i att veta när livet ska kunna levas igen gör mig

snart galen. Jag famlar i mörkret, lämnar tusen flikar öppna 

och olästa i webbläsaren.

Allt är osäkert, osagt och outforskat, vad det verkar. 

Man vet ju knappt vad som är tillåtet att göra

nästa vecka.

Jag tänker på våren 2020, på hur folk retade oss vädurar med födelsedag i mars.

Stackars satar. Att fira födelsedag i karantän, med en webbkamera som sällskap.

Tänk om vi vetat då, att även 2021 års marsbarn antagligen

kommer strunta i att blåsa ut ljusen på sina marsipantårtor.

Tänk att vi brukade blåsa på tårtorna.

Fredag.

Jag rostar bröd. Bränner en skiva kolsvart. Äter frukost framför en ny dansk serie och tänker

på att Danmark faktiskt är ett alternativ - särskilt för oss som bor tjugo minuter från

Helsingør och har det danska språket relativt nära till hands ändå. 

Hur hade det varit? Ett liv på cykel, med slarvig hårtofs på huvudet, en grøn och två røde

på solkiga torg, designväskor, rågbrød, saltstänkt avgasluft

 och supersmå lägenheter med låg standard.

Kanske inte något för mig. Men möjligheten finns där, och flertalet av mina klasskompisar

tänker satsa på att försöka komma in på arkitekthögskolan i Köpenhamn.

Kanske hälsar jag på dem istället.

Ute är det är minusgrader och frost för första gången den här vintern. 

Solen glöder svagt bakom dimman och jag måste stanna till för att fotografera

på vägen till skolan. 

Det luktar rökt skinka över hela centrala Lund den här morgonen.

Det gör det ibland. Liksom det doftar kaffe vid Zoégasfabriken

hemma i Helsingborg, och mint vid tuggumifabriken. 

Pepparkakor över hela Kungälv.

Vi har måleri i skolan just nu. Får varsin svartvit bild av ett

landskap och får tolka den fritt färgmässigt när vi målar av den. 

Mina tankar vandrar till utsikten åt väst från stranden i min stad om vintern: 

Ett blågrått och disigt Øresund med en blek sol 

någonstans ovanför Kronborg slott i fjärran.

Så därför väljer jag havets, himlens och dimmans färgpalett.

En ljuv sommardag blir november. Så konstigt

att hjärnan väljer att tolka något så.

Men kanske stämmer det överens lite med hur livet

är just nu: Grått, ovisst, udda, konstigt och svårt

att förstå sig på.

Man får följa magkänslan istället.

Hemma igen. Helg, igen. 

Den allra sista i november. 

Vi ser På Spåret och Så mycket bättre,  jag viker julkalendrar, 

hela familjen springer runt och städar,

 fejar, hänger upp stjärnor och fyller stakar

med ljus. Dofter av saffran, kardemumma, kaffe 

och mossa där det första ljuset brinner.

Frosten fastnar på trädens kala grenar

och på söndagsmorgonen - tro det eller ej - 

vaknar vi till ett stilla snöfall som fortsätter hela dagen lång(!).

Jag delar ut kalendrar jag köpt åt familjens medlemmar,

fyndar allmogeprydnader och keramik på loppis,

äter vörtbröd med sötstark senap

och låter Svt:s julspecial från Underbara Claras

fantastiska hem stå på i bakgrunden. Fyra timmars

slow-tv med pyssel, bak och gemenskap.

Fint.

Nästa vecka börjar december - den sista och avslutande

månaden på ett absurt och oförståeligt år.

Myndigheterna har lovat komma med besked kring hur vi bör

och inte bör umgås i jul. Tills dess: Väntan.

Kanske är 2020 året då vi väntat allra längst.

På besked. På lättnader. På ett slut på det konstiga.

Ovetandes, osäkra, oroliga. 

Vi har i alla fall varandra. 

Och hoppet.

Säg mig, 

vad fyller ni väntan med?

Kramar,

H

En spretig vecka, ett spretigt inlägg

Hej på er allihop.

Hur är det med er? Själv måste jag säga

att det är... både upp och ner. I ena stunden: Framtidstro, gott mod,

en varm känsla i magen. I den andra: Hopplöshet, utan poäng, oro.

Spretigt.

Oftast när jag känner av behovet att skriva av mig här inne

är jag centrerad kring en viss känsla, som jag försöker

förmedla utåt. Oftast är det hopp och pirr eller

den totala motsatsen. Idag är det varken eller.

Eller båda två. En gråzon. En suddig sådan.

Därför följer här ett spretigt litet inlägg. Fint och fult,

tankar kring min fysiska och

psykiska tillvaro blandat med länkar ut i det cyberspace jag rör mig i.

Ibland får det bli just så.

I våras tog jag pandemin och karantän-livet med fattning. 

Jag mådde inte så bra, och trivdes nog med att stänga 

in mig hemma, slippa alla

sociala tillställningar som våren annars för med sig,

 tillbringa tid med familjen och

studera på distans. Nu önskar jag ingenting hellre än att ordet på 

C skulle utraderas helt.

Försvinna, glömmas bort. Restriktionerna duggar tätt, tätt nu. 

Allt ställs in och

inte mycket kan planeras. 

Inget alls. Vi vet inte var vi kommer vara - vilka vi kommer vara -

om en månad eller ett år. 

Jag tänker på nyårsafton 2019. På hur ögon glimmade i kapp

när det talades om tjugotalets glädje, champagnetorn och bekymmerslöshet.

 Tänk om vi hade vetat, då,

vad vi drömmer om inför 2021. 

Vi drömmer inte främst om flådiga fester och högkonjunktur. 

Vi drömmer om att kunna krama våra föräldrar, ta i hand när vi hälsar, 

att kunna slå sig ner bredvid en främling på bussen 

och gå till gymmet utan skuldkänslor. 

Om att se en konsert. Ett luciatåg. Fira jul. 

Julen, ja. Samtidigt som det mesta är osäkert har jag 

större behov än någonsin av att skapa julstämning. 

Advent närmar sig. Igår kväll lyssnade vi på julmusik här hemma 

(samma CD som vi lyssnat på sedan jag och min syster var små) och 

diskuterade silluncher och vinterbad. Jag hoppas på julotta, släktträff

 och vinterfest med småkusinerna, men det jag kan göra på egen hand är exempelvis:

Pyssla ihop ett vackert pepparkakshus

Stiga upp i mörker, koka mig en skål gröt och se årets julkalender. Varje dag i december.

Skriva julkort och julrim

Skapa, baka och beställa fina klappar från små aktörer som behöver stöd just nu. 

Till exempel från museibutiker och gårdsbutiker.

Baka eget vörtbröd och rågsur med äpple och valnötter. 

Äta varmt med lagrad ost och stark senap.

Jag och Madde fortsätter träffas en gång i veckan klockan sju på morgonen. 

Hon, som lever i ensamhushåll, har valt in mig i sin sociala bubbla.

 Vi behöver varandra.

Lilla Lund sover fortfarande och vi är bland de allra

 första kunderna på stenugnsbageriet. Hon väntar på mig där, 

har tagit cykeln och paxat en fönsterplats. Sitter och läser - hon läser alltid - 

med en kopp varm choklad framför sig. Jag har sett fram emot vår

 frukostträff sedan den förra. Saknar Maddes trygghet och kloka ord

 när hon inte sitter mitt emot mig. 

Vi pratar om högt och lågt, 

livet nu och då, framtiden, vardagslunken, oron och allt det där andra 

som ryms mitt emellan. 08:30 lämnar vi caféet. 

Hon följer mig till skolan genom en julpyntad stad och 

vi tar farväl i korsningen under äppelträden där områdets alla

 småhundar brukar leka. Och jag längtar redan till nästa vecka.

Mina föräldrar har följt pandemitrenden och köpt en husvagn.

 Nu står den på vår uppfart och väntar på ljuset och värmen. 

Den är liten, men en extra person kan sova i den om man fäller ner matbordet.

 Kanske blir nästa sommar en sommar fylld av campingliv, 

morgonkaffe på bryggkanter, limpmackor med räkost 

och trätofflor bort till glasskiosken. Jag, som alltid längtat bort och iväg, 

kanske måste inse att en Svensson-Svenssonsemester är precis i min smak ändå.

I skolan håller vi just nu på med produktdesign,

 logotyper, reklamposters och varumärkesidentiteter.

 Och jag tycker det är så himla roligt. 

Kanske är det visuell kommunikation jag ska studera till hösten? 

Eller något helt annat.

Snart, snart, snart, kanske jag blir med lägenhet. Hoppas.

Hur har ni det? Hur tar ni hand om er nu,

när november är över oss

och ett nytt år stundar?

Kramar,

H

Är det nu allt vänder?

 Söndag. 

Idag skiner solen och det är knappt ens kyligt utomhus.

Jag har rensat, sorterat och druckit några koppar te. Strax ska jag baka ut

ett bananbröd med choklad, kaffe och mandlar.

 Det får bli kvällsfika när mörkret lagt sig.

Veckan som passerat har varit... intensiv. I skolan har

en arkitekturuppgift med text, modellbygge, analys, ritningar

och presentation tagit all min tid. Och energi, vad det verkar.

Många kvällar har jag varit så trött att jag knappt

orkat hålla mig vaken till klockan tio,

och i fredags eftermiddag kunde man riktigt se på alla

mina klasskompisar hur utmattade de var.

Men roligt har det varit, och nästa vecka 

börjar kursen i design där vi ska få ta fram

förpackningar till olika produkter.

Ja.

Jag har varit trött. Drömt mycket, vaknat orimligt tidigt

och nickat till på tåget till skolan.

Och med tröttheten kom även

ledsamheten. De senaste veckorna har jag känt mig ganska

tom, och med införandet av de nya restriktionerna,

inställda planer och novembermörker har jag nästan helt tappat

hoppet om... ja, vadå?

En jul tillsammans, snö, energi och avsaknad av oro,

kanske.

Men så igår, när min amerikanska vän

Rayne plötsligt skickade en skakig video

direkt från ett hustak i New York,

där tusentals människor högljutt firade Bidens

valseger i kör,

och när nyhetsuppläsaren på TV berättade

att ett vaccin kan bli tillgängligt redan innan nyår,

då var det som att en gnista sprakade

till i magen.

En känsla av hopp, igen. Kanske, kanske, kanske

är det nu allt äntligen vänder?

Kanske behövde allt bara skakas om för att sedan

kunna utvecklas till något bra - något ännu bättre än förut?

Jag hoppas det, så innerligt mycket. 

Nu går vi in i vecka 46.

Jag går genom ett gul-och rödfärgat Lund

 med öppen kappa,

dricker kaffe med nymornad kardemumma,

lyssnar på Ane Brun och Melissa Horn,

pysslar och pyntar och försöker hålla hårt

i inspirationen när den väl infinner sig.

Det är mörkt nu, kan tyckas.

Men som sagt: Kanske är det nu allt äntligen vänder?

Kram,

H

♥

Vad vill ni läsa om härinne framöver förresten?

Jag blir så glad när ni lämnar personliga hälsningar

i kommentarsfältet nedan.