Små stunder i september.

Det är lördag eftermiddag och det är stekhett i Lund. Jag jobbar till stängning, handlar yoghurt i en helg-rörig butik och vandrar sedan långsamt hemåt. Halvvägs hemma stannar jag till inne i stadsparken; en svalkande oas mitt bland kullersten och asfalt. I ena änden av parken härjar overallklädda novischer med sina dunkande bergsprängare och kundvagnar med öl. I andra änden, där jag söker skydd en stund, är det tyst och stilla. Det är jag, ekorrarna och par på picknickfiltar. Jag läser i min kursbok tills sensommarsolen sjunkit så pass mycket att jag orkar gå den sista biten hem. 

Jag ställer mig på tå och kramar om Alice. På måndag tar hon en buss till Paris och ingen vet riktigt när hon återvänder hem igen.

Jag rör mig mot Lilla torg efter veckans första föreläsning i skolan. Inne på den brittiska lilla specialbutiken plockar jag på mig kardemummate, short breads och choklad med konstiga smaker. Damen i kassan ler och säger: "Tea and biscuits - such a lovely way to start the week!"

 

 

Jag skriver ett långt meddelande och försöker förklara läget; vill försäkra mig om att mitt mående inte smittar av sig och gör någon illa. I svaret som kommer en stund senare finns, såklart, bara en massa kärlek. Mina vänner, såklart. De är bara... kärlek.

Efter fem dagar med sol kommer dimman inrullande från Öresund. Klockan är halv elva på kvällen och jag tar mig de fyra våningarna ner för att slänga sopor. Under gatlyktorna ser jag fukten stilla regna ner mot marken och göra världen sådär spöklikt vacker som den bara kan bli i september.

Jag klickar på boka och plötsligt har jag och mamma en resa bokad. Vi ska hälsa på Alice. Och vi ska äta croissanter vid Sacre Coeur. 

Inne på ICA ringer mobilen. Inget upprings-ID kan bara betyda vården eller en försäljare. Det är vården, och det är ett välkommet samtal. Den andre oktober börjar något nytt.

 

Jag köper med mig en årskalender som vi säljer ut för halva priset på mitt jobb. Året 2023 är snart förbi, det med. Jag river av åtta ark papper och stryker sedan ett streck över de nio första dagarna på det nionde arket. Jag ser redan fram emot morgondagen, då jag får dra ännu ett tjockt, svart streck över den tionde.

Han som jobbar i kassan på 7Eleven vid universitetet har lärt sig min dagliga beställning utantill ("En mellan-studentkaffe tack, och jag har stämpelkort").

Jag bokar in en klipptid och kan plötsligt knappt stå ut med att ha långt hår ens en dag till. Det ska bli så skönt är allt jag känner. En höst utan halsdukstovor i nacken och toppar så torra att de bryts av sig själva. Så. Skönt.

Jag bjuder på ärtor, riven morot, räkor och fiskgratäng från frysdisken. Det går hem.

Efter att det stått på min att göra-lista sommaren igenom lyckas jag äntligen ta tag i den där omplanteringen av mina gullrankor, palettblad och den stora monsteran. De verkar bli glada, för de växer plötsligt snabbare än någonsin. Snart tar de väl över helt och hållet och slänger ut mig ur lägenheten. 

Mamma berättar om en dröm hon drömt. En dröm med dominans av färgen gul. Och gult, förklarar hon, symboliserar faktiskt hopp.

Ännu en kväll som går mot natt. Ännu ett svart streck i kalendern.

"Är du helt, helt säker?" frågar frisören, och jag anar en osäkerhet i henne. Ja, helt säker, svarar jag. Så tar hon tag om rufset och klipper strax ovanför mina axlar. Till golvet faller tre decimeter hårsvall.

När jag småspringer mot tågstationen hamnar jag bakom en far och hans lille son. "Hur stavas sabeltandad tiger?", undrar sonen. "Vi kan väl börja med tiger", svarar pappan. Jag ler för mig själv, skyndar förbi och hoppas att det dröjer innan den där pojken måste möta större problem än att inte kunna stava till ett långt, krångligt ord.

Grundmåendet är svajigt. Ibland helt och hållet uselt. Så är det, just nu. Men, i vissa stunder av klarhet; som när min syster kramar mig hejdå eller när septembersolen värmer en husfasad eller när jag råkar skratta till av ett videoklipp på mobilen eller när en hund tittar nyfiket på mig på bussen - då känns allt plötsligt fint. Och jag tillåter mig själv att suga upp den känslan; hålla den vid liv inuti bröstet, om än så bara för ett ögonblick.

Kramar,

H