Kulörskifte

Måndag. Jag har tillbringat helgen hemma hos familjen. Varit på stranden med mamma, doppat tårna i Öresund, pratat och lyssnat. Det är varmt i Skåne - alldeles för varmt. Vi stannar inomhus resten av dagen, drar ner persiennerna och stänger ute den heta luften. Går i ide inomhus. På våning sju i kontorshuset där jag går i behandling har fläktsystemet gett upp. Det är svårt att ta beslut, att stå ut med det som ska göras, att äta varm mat. Att vara sig själv. Blickarna är simmiga och munnarna öppna. Vi kippar efter luft.

Tågen ställs in på grund av en olycka mellan Malmö och Lund. Överallt står grupper av semesterfirare, kontorsarbetare, turister och backpackers - strandade och förvirrade. Ingen vet om, när och hur. Jag vet att jag måste inse faktum och vandrar tillbaka genom den glödande staden, genom festivalstråk och tivoliområden, sätter mig på 131:an och kommer på något vis hem igen. Hem till Lund.

Jag dricker iskaffe på en uteservering på torget mitt i centrum. Mina vänner är där. Våra ryggar är klibbiga men humören goda. Vi pratar om hösten, om jobb och skola och allt det där som väntar kring hörnet. Jag berättar om mitt nya administratörsjobb på deltid, om min distanskurs som snart börjar, om resan till Frankrike jag ska göra i september, om behandlingen och om vad som händer i min familj; Min syster flyttar hemifrån och mamma vill gå på husvisning. Snart har jag en lillasyster med eget hyreskontrakt och kanske ett par föräldrar med glasveranda och vetefält utanför fönstret. Det känns som att de flesta i min närhet längtar efter något nytt, något annat - och det nu.  Inte snart, utan nu. Just nu tas beslut som mer och mer suddar ut det gamla, trygga och vanliga. Just nu söker sig alla jag känner vidare, bort, och rör om i en gryta som stått på spisen alldeles för länge. Kanske beror alla dessa livsförändringar på ålder. Man blir äldre och de man umgås med blir äldre de med. Livets olika skiften går på autopilot, och förr eller senare är alla delar av det där ursprungliga livet - det som man haft som barn - helt och hållet utbytt. 

Jag har inte särskilt svårt för skiften och förändringar, så länge jag får tid att processa och acceptera dem. Skiljelinjen mellan kontrollförlust och spontanitet är väldigt, väldigt tunn. Men just nu, i alla fall, känner jag mig redo för nya omständigheter och sammanhang, tror jag. Kanske har pandemin och sjukdomens begränsningar satt avtryck i mig. Något gammalt måste ryka, och något nytt täcka över de fula gamla hålen på mina sargade stenväggar. Jag behöver måla om och använda en ny slags kulör.

Tisdag. Behandlingen stänger efter lunch eftersom det är 32 grader i lokalerna och reparatören verkar ha semester. Jag sitter på Stadsbiblioteket och skriver den här texten. I parken utanför skiftar ekarnas kronor färg. En ny slags kulör, där med.

Kramar till er,

H