Ambivalens och känslominnen

Våren är ambivalent. Den tvekar alltid, ångrar sig

och struntar i att dyka upp. 

Utan förvarning lämnar den en sjukanmälan,

drar täcket över huvudet och låter vintern vara vikarie

ett tag till. Och även om det brukar lösa sig till slut,

blir de där plötsliga ändringarna i personalschemat

alltid lite... besvärliga. 

Oengagerade vikarier kan vara riktiga mood killers

- och även om Vintern borde ha pensionerat sig 

för länge sedan

finns det tyvärr ingen annan att ringa.

Men just nu,

sedan den tredje månadens intåg,

verkar Våren vilja arbeta på heltid.

Om morgnarna sveper tunga dimslöjor

över åkrarna, och den råa nattluften borrar sig in

i benmärgen när jag väntar på bussen. 

Men lagom till förmiddagsfikat

är himlen klarblå och husväggarna varma nog

att luta sig mot en stund. Och det gör jag,

efter skålen med yoghurt och koppen med kaffe.

Jag tar hissen

ner till markplan, promenerar en stund längs

den glittrande kanalen, vilar mot varmt tegel

och betraktar Malmöbornas morgonbestyr.

Andas.

Idag är det söndag och veckan är 11.

För en vecka sedan påbörjade jag en tre månader

lång (om allt går som planerat) dagvårdsbehandling

mot min ätstörning. Jag bytte sjukhus mot kontorslokaler

mitt I city; instängdhet, blodprover och delat rum

mot att få sova hemma igen, att få gå ut när jag vill

och att få röra mig... framåt.

Dagarna går ut på att äta,

på att känna, planera, utvärdera och lära sig förstå

hur den egentligen fungerar - 

den där psykiska sjukdomen som faktiskt är

den mest dödliga men minst forskade kring.

Det hålls föreläsningar om hälsa och mående, 

om mat och vikt, om mindfullness, kroppskännedom

och livet i sig.

Ibland ägnas eftermiddagen åt att se på animerad film,

ibland åt att prata med sin personliga behandlare.

KBT i att vila och att växa, 

med andra ord.

Liksom själva årstidens skiftningar

är min inställning till våren

ambivalent, den med.

Jag känner mig orolig och obekväm

i kroppen, tycker att det skarpa ljuset exponerar

min bleka hy på ett orättvist sätt

och får flashbacks till tidigare år.

Våren har länge betytt 

hårt arbete, trötthet, frusna fingrar och oro

inför sommaren. Kommer jag få tillräckligt

med pass på jobbet? Kommer jag orka?

Kommer jag må sådär dåligt,

i år igen?

På behandlingen har jag lärt mig om känslominnen.

De kan vara negativa eller positiva,

och skapas i samband med att man kopplar

en situation, händelse, tidsperiod, miljö

eller ja - maträtt - till ett visst minne.

Kanske är din rädsla för hundar

baserad på den där gången då 

du blev biten av en schäfer?

Eller den plötsliga ångestvågen som

sköljer över dig varje söndag

baserad på att många söndagar innan dess

varit just ångestfyllda?

För att radera ett negativt känslominne,

 har jag förstått, krävs att du utsätter dig

för den där situationen, händelsen

eller vad det än må vara,

igen,

och åter igen.

Och när hjärnan samlat in tillräckligt många

positiva känslor kopplade till det där som 

tidigare känts farligt, 

börjar den sakta lita på att faran är över.

En tillräcklig dos av fina stunder med hundar,

många glada söndagar eller

x antal chokladbollar som du inte

dog utav att äta,

bildar ett positivt känslominne.

Och ja,

det är väl just det som hela den här behandlingen

går ut på:

Jag måste bli vän med maten och livet,

och göra det genom att gång på gång utsätta mig för

allt det där obehagliga och farliga.

Det är en process som tar tid, kräver energi och tålamod. 

Men än så länge känns allt hoppfullt, 

och ifall jag lyckas bli frisk och fri från den här

skitsjukdomen, så kanske jag till och med

kan bilda mig ett positivt känslominne 

kring våren, på köpet.

Ha en fin vecka, så hörs vi snart.

Kramar på er, alla ni som läser.

H

En ny address

 Det är måndag och veckan är tio. Skåne har prisats med en hel

veckas strålande och hoppingivande solsken.

Klar vinterluft, varma husväggar, stadsbor utplacerade på bänkar

och gräsplättar eftermiddagen ut.

Det är först när solen sjunker ner i Öresund igen

som världen åter blir iskall och grå, och man påminns om

att det inte är sommar riktigt ännu. 

Jag stiger upp klockan 06:00 och tar mig an dagens

första uppgift - liksom varje måndagsmorgon under de senaste

elva veckorna. Ett kort samtal med en sjuksköterska i vit klädsel.

Lysrörsljus. Pip ifrån våg och blodtrycksmätare.

Och en siffra noggrant antecknad i ett diagram

med mitt namn som rubrik.

Jag får ett halsband och en rad lyckohälsningar

innan jag sätter mig i en taxi

med destination Malmö.

En ny address - en att återvända till, varje vardag

vecka ut och in, så länge det är nödvändigt och

tills det inte är det längre.

Ett flervåningshus mitt i centrum, är det.

Våning sju. En lång korridor som mynnar ut i 

stora, ljusa salar med utsikt över halva staden.

Bländande morgonljus och trötta ansikten.

Jag blir serverad frukost samt en generös mängd

information. 

Ord som regler, riktlinjer, faser, mål, utvärderingar 

och utmaningar flyger runt inne på kontoret där jag träffar

min behandlare. Efter vårt 45 minuter långa samtal

säger hon "Det ska bli bra det här"

och jag försöker intala mig att hennes ord

är fakta snarare än förhoppningar.

Dagen är lugn, lång och annorlunda.

Nya bekantskaper, nya förhållningsregler. 

En ny smak på kranvattnet, nya lokaler att hitta rätt i,

ett nytt schema och en ny sorts mat.

Jag äter turkisk yoghurt och granola, en lyxig pastarätt

med örtsås och parmesan, flera glas juice, 

salta nötter och en delicatoboll till kaffet.

Dötiden mellan målen blir tid för måltidsplanering, 

för grubbleri och för att läsa böcker.

Vila - och vila lite till.

Klockan 15:30 släpps jag återigen ut 

i solskenet utanför byggnaden. 

Jag handlar toapapper och flingor inne på ICA

men har tankarna kvar i matsalen,

däruppe på våning sju.

Jag tar regionbussen hem till Lund

men lämnar huvudet i Malmö. 

Lyssnar på en podcast men har nog glömt hörselsinnet

inne i föreläsningssalen där jag satt hela förmiddagen.

Och så är det väl, när man påbörjar något nytt,

byter miljö och kastas in i ett nytt sätt att ta sig an

vardagen; Man lämnar bort en del av sig själv

till den hemvist där tankarna, huvudet och alla ens sinnen

för tillfället flyttar in och slår sig ned - 

på en ny address,

 så länge det är nödvändigt och

tills det inte är det längre.

Kramar,

H

Första mars

 Första mars.

Jag promenerar runt i Lund. Och det känns som att

våren är ett faktum; inte bara något man inbillar sig 

ska komma någon gång.

Jag ser en ekorre springa över vägen och känner solen

mot kinden. Det krasar under kängorna för sopbilen har

ännu inte borstat bort allt grus. Men i dikeskanten brer vintergäck

och snödroppar ut sig som kulörta mattor mitt i allt det brungrå,

och det får gruset att verka oviktigt.

Blommor vinner alltid över grus.

Det är mars och ljuset är gräddigt. Vitt som semmelbullarna

i skyltfönstren, i händerna på förbipasserande tanter och farbröder

och i kyldisken på ICA. Kaffesemlor, vaniljsemlor, kremlor,

Helsingborgssemlor, semmelgröt och semmelburgare. Herregud,

vad mycket tid och tanke som läggs på dessa semlor.

Och egentligen finns det ju viktigare saker - mer drabbande och

hemska och fruktansvärda saker.

Är bakelser värda så mycket av vår uppmärksamhet?

Det funderar jag på.

Och jag kommer fram till att jo, visst får vi ägna oss

åt det förgängliga, goda, finurliga och roliga, 

fastän det finns så mycket

skit och elände alldeles, alldeles nära. Farligt nära.

Hur hade vi annars orkat med att stå givakt

och försvara rättvisan när det verkligen gäller?

Hur hade vi lyckats normalisera det

trevliga och mjuka, ifall det betraktades som totalt

oviktigt?

Jo. Jag tror nog att 

semlorna har ett visst mått av betydelse ändå.

Kanske inte själva bullarna i sig.

Men själva faktumet att de existerar,

delas, ges bort och gör oss lite glada.

I alla fall för en stund.

Kramar,

H