❅
Det är november och snön har lagt sig över Skåne.
Med stormen kom presidentvalet, och med presidentvalet kom oron.
Vad ska hända med människorna, med klimatet och med världen?
Om ett av världens mest maktfulla länder inte tar ansvar
över sin trehundramiljoner stora befolkning, eller sin massiva påverkan på vår miljö
- vad händer då?
Jag vet inte säkert, men jag är säker på att jag inte vill veta.
Det är november och jag känner mig skör. Jag har ett timslångt telefonsamtal
med en saknad vän - en klok och fin en, som bor långt bort -
och hon undrar hur jag mår.
"Bra", säger jag. "Jag brukar alltid må dåligt vid den här tiden på året,
men inte nu. Inte i år. Den här gången kanske jag slipper".
Men så lägger sig mörkret och kylan över världen och
så är den plötsligt där igen -
känslan av hopplöshet, tristess, tomhet.
Ingenting är fel, inte egentligen. Och jag vet ju att så snart det blir vår igen, då mår jag bra.
Nästa år är det ju dessutom slut med skolan - jag tar studenten
och blir 'fri' för en stund. Vetskapen om vad som komma skall borde räcka,
tycker man. Det borde muntra upp mig under de
svarta himlarna när jag skyndar hem från skolan
klockan sex en torsdagskväll.
Men vintern är lång och våren långt bort.
Det är svårt det där, att hålla ut. Att komma ihåg att allt kunde varit
så himla mycket värre.
Än så länge skrapar den bara på ytan, den där olustiga känslan
som talar om att något är fel.
Jag mår inte dåligt - bara lite sämre än jag gjort.
Kanske märks det bara för att jag varit ovanligt glad på sistone.
Kanske är det bara kontraster som spökar och inbillar mig saker.
Jag vet inte säkert. Jag vet bara att det kommer vara så här ett litet tag,
och att det inte är så farligt egentligen.
Inte lika farligt som klimathot och snöstormar.
Kramar
❅
