om ett vimpelspel

Det har saknats något här, på väggen ovanför soffan

och bänken med alla mina färger, objektiv och brev. 

För några veckor sedan drog jag fram lådan med tyger och 

köpte gamla spetsar på loppis.

Sedan måttade jag ut en himla massa trianglar

och klippte, klippte, klippte.

Trianglarna syddes ihop på avigsidan,

två och två,

och sedan fästes de på spetsbandet. 

En enkelt raksöm är allt som behövs.

Och efter en del tålamodsprövningar och 

några nålstick i fingrarna hänger det nu där, vimpelspelet,

och vajar till när någon går förbi. 

Kram på er!

Mässing & stearin

Vi har en stor loppis i vår stad.

Jätte, jättestor är den. Och priserna är nästan

obefintliga. Många gånger förut har jag fyndat fina saker - som

en druvsax från 20-talet, Kockums emalj, glasassietter och små silverbestick.

I torsdags hade de julmarknad, där på loppisen, och jag tog cykeln

i motvinden och cyklade dit. Redan en kvart innan öppning var

det kö in i lokalerna, och det utbröt bråk mellan två män om

vem som varit först på en julservis. 

Jag försökte att inte stressa upp mig, och letade igenom

de otaliga borden och högarna med krimskrams

efter något fint. Och jo, en del hittade jag faktiskt.

Mina första fynd var dessa anspråkslösa små 

ljushållare i mässing. Jag fick också tag på ett

paket smala julgransljus.

Tolv sådana här fann jag också. Jag tror att de

är till för att sätta på elektriska julgransljus,

men jag använder dem

nog som servetthållare...

Fina julkort kan man inte ha för många av. Särskilt

inte när de är såhär fina och kostar en krona stycket.

Finast är kanske de små, danska julkorgarna

att fylla med karameller och hänga

högst upp i julgranens grenverk.

Och så julkulorna, förstås. Sköra som 

tunn novemberis är de, men lyckligtvis klarade de

hela cykelturen hem igen. 

Kram på er. 

Big city.

Nästan två månader har passerat nu,

sedan jag var i Toronto.

Idag åker även min vän Madde hem från sitt långa

äventyr. Så mycket hon upplevt, alltså.

Fotografierna ligger där i sin mapp

och skriker om att få bli redigerade, tittade på,

givna den uppmärksamhet de förtjänar. 

Men av någon anledning är det svårt.

Jag tror att resan var för bra, minnena

för positiva. Det blir nästan jobbigt att titta 

tillbaka. Speciellt när

utsikten utanför fönstret visar en

svart, tom gata, fylld med vattenpölar som

dansar i hällregnet.

Men här har ni några bilder att se på,

i alla fall. Några bilder från

kontrasternas stad, där borta 

på andra sidan jordklotet. 

Kramar.

Toronto.

Ur "Anteckningar":

2017-10-08, 05:56

Det känns vemodigt - väldigt vemodigt. Jag älskar den här staden.

Den har allt - allt som Helsingborg inte har; Skyskrapor,

stora butiker, mångkultur, god mat, vackra museer, musik, tystnad,

renhet, klar luft och tryckande värme. Vi kramas och skiljs åt.

Jag passerar passkontrollen och köper en illgrön juice för mina

sista silvermynt. Väntar på boarding. På planet ser jag på

film och äter god flygplansmat. Natten faller. Det är klar sikt, och snart

visar sig det mörka himlavalvet utanför fönstret som jag betalat

extra för att sitta vid. Jag krånglar mig ut, går på toa

och återvänder till min plats. Kastar ännu en blick ut genom rutan. 

Jag flämtar till. Utanför flygplanskroppen, under de utströsslade

stjärnorna, ser jag norrskenet. Det är svagt - inte sådär intensivt som på

film - men det är där. Det leker sig fram över horisonten som ett

vildsint djur som springer i galopp. Länge, länge stirrar jag på undret, 

innan det tillslut bleknar bort någonstans över Kanadas västkust. 

Jag fäller en tår. Det här hade jag velat dela med någon. Men.

Jag är glad i alla fall. Jag ser norrskenet som ett tecken på

att allt blir bra - så länge man tar sig utanför huset och kanske 

även landet man bor i. Så länge man upplever saker. 

Jag ska bli stark, fri och modig. Jag vill ha en Karlavagn

på armen (just en sådan som jag just nu ser 

utanför fönstret) och jag vill bli bra. 

.

Jag har tillbringat en fantastisk vecka i Toronto, Kanada,

hos min vän Madde. Här är en film om den veckan.

september blues

Luften blir kyligare. Bakom husknuten mognar björnbären långsamt; 

de flesta blir sura av regnet och det uteblivna solskenet. 

Men så plötsligt, en eftermiddag i slutet av månaden, spricker det

upp och asfalten under mina fötter värms upp igen. 

Jag märker att jag ibland sluter ögonen, blundar och försöker insupa 

den allra sista solenergin - sådär som man gör under vinterhalvåret - och jag njuter.

Hemma i villan firar vi lillasysters 15:onde födelsedag. Vi bakar ut

en pizza, värmer bröd och skär grönsaker i stavar. 

Tomat (som tyvärr redan börjat smaka vatten) varvas med tjocka 

skivor mozzarella. Vi äter och ger henne saker till rummet. 

En egengjord poster i svart ram, en lampa och en monstera.

Och så den vita, mjuka morgonrocken, förstås. 

Solen sänker sig över byn redan vid sextiden. 

Jag plockar några av de få äpplen som kommit i år och pressar

juice. Juice med ingefära. I magen vilar en liten oro

- men också glädje - för snart lyfter flyget mot Kanada. 

Vi ses snart.

Kramar,

Hanna

Mellan regnen

Det är måndag. Igen. Helgen delvis regnade bort,

delvis glödde i septembersolen. Jag och mamma har varit i kolonistugan

och skördat äpplen, sallat och gul zucchini. Söndagen

spenderades med att pressa juice och baka paj. Smulpaj med vaniljglass

är nog något av det godaste man kan äta här i livet, tycker ni inte?

Ja, nu är det måndag igen. Och det regnar. Igen. Jag jagar efter bortsprungna katter, 

provar på att göra lite yoga och pluggar till ett stundade högskoleprov... 

Imorgon måste jag nog försöka ta mig ur huset för lite miljöombyte -

om inte mammas & pappas förkylning drabbar även mig. 

Men det ska den väl inte göra.

Kramar,

Hanna.