Cykelskifte

Juni spiller över i juli. Plötsligt är det farligt varmt överallt. I Europas medelhavsländer brinner olivlundar och folk uppmanas att hålla sig inomhus. Jag åker till villan, från en stekhet stadskärna till en något svalare trädgård. Jag äter jordgubbar och vita smultron från landet i min frukostyoghurt och läser några kapitel i taget i en tegelsten till bok. Har fruktansvärt ont i nacken, blir yr av minsta rörelse men får massage av mamma. Kramar mamma. Tittar på bilder av Tintin tillsammans. Katten, som blev sjuk hastigt och som efter elva år plötsligt inte finns mer. En måndagsmorgon lägger han sig under mammas och pappas säng, hostar till och slutar vifta på svansen. När jag tagit mig till Helsingborg och får klappa den mjuka pälsen en sista gång någon timme senare är den lilla kroppen redan stel och kall. Och när vi lämnat flyttkartongen hos veterinären och återvänder hem är huset konstigt tyst. Från en dag till en annan, efter elva år. 

Man brukar väl säga att livet går i cykler. Är det tre, fem eller kanske sju år en cykel består av? Jag vet inte. Men om det är sju år som gäller, har det gått sju år sedan jag var tjugo. Tjugo, med en enorm lust att komma bort, och med en biljett till Nya Zealand i min hand. För sju år sedan åkte jag så långt bort från vardagen jag bara kunde komma, och såhär sju år senare, har jag kanske också en hel del nya ting framför mig. 27 år och förhoppningsvis med ett fint och spännande jobb runt hörnet. 27 år och utan min Tintin.

Med studietiden bakom mig, med ständiga försök till att finna balans i mellantinget mellan att vila, live:a semester och vara arbetssökande på halvtid. Jag packar ner saker i lådor och skriver ett avtal för andrahandsuthyrning. Hos J krymper utrymmet i min del av garderoben i takt med att jag flyttar över alla kläder dit. Vi diskuterar gemensamma matkonton och hur ofta man borde våttorka golven. Och jag måste påminna mig om hur fantastiskt det är att ens kunna diskutera sådana, vardagliga ting. För ett år sedan hade jag blivit oerhört glad och stolt över mig själv om jag vetat om vart livet varit påväg. En gemensam vardag. Tvåsamhet. Något nytt; en del av det som förändras i det här cykelskiftet. Mitt sjuårsskifte. 

Och om sju år, när nästa cykel tagit vid, kanske den jag varit fram tills nu känns lika svindlande långt bort som en resa till andra sidan jordklotet.

Var befinner ni er i livscykleriet? 
Kram, H.