Lagat och ätit

Sedan jag kom tillbaka från min frankrikeresa har jag lagat ganska mycket mat. Dels för att jag sökt trygghet i det, dels för att jag har velat utmana mig med att använda det jag har i skafferiet, dels för att jag tar med mig matlådor varje dag, dels för att det är roligt. Ju. 

Husmanskost och barndomsmat passar så bra när mörkret sänker sig över Norden. Vindströmmarna som drar över de skördade fälten är isande, vinande, och jag kontrar med att köpa ett paket kroppkakor på extrapris. Värmen i elementen har ännu inte slagits på och jag kontrar med att koka soppa tillsammans med en vän. Man får göra sitt bästa för att vara snäll mot sig själv så här års - och även om jag just nu mår väldigt bra så är det väl dumt att bädda för enslighet, kyla och oro i onödan. Mat och matlagning kan inte lösa allt, men det kan kanske göra en del av tillvaron lite, lite finare.

Vad har jag då lagat och ätit? (Läs: mest ätit, samt värmt upp halvfabrikat.) Jo men till exempel det här: 

Soppa. Pumpasoppa med rågbröd som min vän H bakat på bageriet där hon jobbar och Keldas tomatsoppa med Lidls fluffiga Somunbröd.

En fika, från samma bageri som rågbrödet: Solbulle och ett experiment med croissantdeg. Samt fikon. Fikonen är så goda just nu.

Min fina Alice har ju flyttat till sta’n! Och även om vi inte alltid har tid att ses så känns det tryggt att veta att hon finns här, alldeles nära. En måndagskväll kom hon hem till mig och vispade ihop potatismos i mitt kök. Brunsås, lingon, köttbullar och hela baletten till det. Det godaste som finns, kanske.

Om man följer mig och bästa Emma på instagram kanske man har sett att vi firat grötens dag tillsammans, nördiga som vi är. Och om någon mat är just trygg och snäll så är det väl ändå gröt? Vi ansträngde oss och komponerade varsin rätt med goda tillbehör. Jag: En råggröt (På danska: øllebrødsgrød. Försök uttala det, om ni kan!) med skummad mjölk, kardemumma, kakako, en kompott med morot, äpple och apelsin, skyr och rostat rågbröd. Emma: En rostad havregrynsgröt med kardeumumma, créme fraiche, hasselnötter och en päron- och rosmarinshistoria. Allt var gott, dagen fin, hösten vacker och värmen i mitt bröst svallande. En sån där söndag som man kommer minnas länge, länge.

Jag räknade ut att jag har ätit cirka 120 chokladbollar det här året (Jag tar en varje dag efter lunchen på behandlingen där jag går). Helt plötsligt en dag så kändes den där chokladbollen inte jobbig längre, och vips kändes inte heller andra kondisbitar så läskiga. En dag i förra veckan gjorde jag mig själv en tjänst och investerade i ett paket med svensk matkultur i sin finaste form.

En (oväntat god) liten frysrätt. Funktionell, snäll och osensationell.

Och så en något mer sensationell måltid: Råbiff. Mitt livs första, närmare bestämt. Jag testade aldrig att äta råbiff när jag var i Frankrike, och vet egentligen inte heller om kött i en större - och rå - form är min grej. Men, just den här kvällen var det min systers tjugoårsdag och min familj hade ett bord bokat på en av Lunds finaste restauranger. Tillfället kändes festligt och jag tänkte, att är det någon gång jag ska beställa in en steak tartare så är det väl nu. Och jo, det var väl gott, men kanske var det kombinationen av senap, äggkräm, lök, kapris samt klirrande glas och vita kockrockar som gjorde det. Hemma i mitt eget kök hade jag nog mest känt “mähä.” Högre upplevelsepoäng än smakpoäng, alltså.

Ibland, när jag går omkring i mataffären, kan jag börja leta efter matvaror som jag åt som barn. Oftast köper jag ingenting, utan vill kanske bara försäkra mig om att de faktiskt står kvar där på hyllan, och finns för mig att tillgå ifall jag skulle vilja. Men för någon vecka sedan köpte jag faktiskt två saker som ingick i helgfrukosten när jag var barn. Yoghurten smakade som jag mindes den! Men Danonino är nog ändå godast, om jag tänker efter.

Den här lunchen gjorde mig glad. Och vill man förresten väcka uppståndelse på sin arbetsplats eller studieplats är det väldigt bra att ta med sig kroppkakor i matlådan. Oj vad det tindrar i folks ögon, och vad folk tittar avundsjukt på ens tallrik. Tänk vilka emotionella reaktioner de där små degknytena har kraften att väcka. Mat <3.

Jag har ätit frukost. Dels - hemma hos min familj. Dels - ensam, och ibland på café. Oftast vill jag ha gröt, men jag tilltalas av nästan all sorts frukostmat. Just på de här bilderna syns rågsmörgås med rökt skinka, senap och äpple samt overnight oats med rostade nötter och bär samt Malmös godaste cappuccino.

 

Avslutningsvis vill jag berätta om vad jag lagade och åt i helgen, tillsammans med min fina mamma. En kväll kokte vi mos på kålrot, morot, potatis och smör, skivade upp fläskkorv och åt det med senap, äpple och kål. Gott, i sin enkelhet. Dagen därefter bytte jag korven mot kalvfärs, men använde i övrigt nästan likadana ingredienser, när jag lagade färspanna. Och det var gott i sin enkelhet, det med.

Ja, hörni. Mat kan vara klurigt, jobbigt, svårt, känslostyrt, överväldigande, undermåligt, högt, lågt och allt däremellan. Men mat kan också bara vara mat. Jag vet inte riktigt vad jag ville poängtera med det här inlägget, men jag hoppas att ni lagar och äter något tryggt och snällt den här veckan. Det behöver vi, när världen är som den är.

 

Kramar,

H

En söndagshälsning

 

Det är mörkt utanför fönstret och regnet faller stilla över Lund. Det är söndag, ännu en helg har passerat, och jag har tillbringat den hemma i min lägenhet. För ett halvår sedan hade det varit svårt, så oerhört svårt, att vara ensam hemma ens några timmar. I våras minns jag att jag, i min ensamhet, planerade in ett biobesök mitt på en lördagsförmiddag bara för att få några av de långa timmarna att gå. Jag minns fjolårets oktober - att det tog tre försök för mig att faktiskt gå till ett bageri och köpa mig en kanelbulle. Jag minns att jag åt en, till slut, och att jag var helt utpumpad av psykisk ansträngning efteråt. 

Den här helgen har jag jag fyllt med fina kompisbesök, pluggtid, promenad i spöregn, tvätt och städ, skrivande, varm höstsol mot hjässan, att köpa mig nya byxor som sitter skönt, pumpasoppa, äppelgröt, slösurf och långa samtal. Jag är tacksam för allt, för alla, och för att jag för en gångs skull har lite tro på att saker och ting kanske blir bra, ändå. Jag mår inte alltid fantastiskt, men många stunder är ganska fantastiska. Och fler ska de bli.

Ha en fin höstvecka, och ät en kanelbulle på tisdag.

Det ska jag göra. Kanske två.

Kramar,  

H