Höstlovsveckan

 30 oktober

Jag stiger upp i sammetsblått mörker och tänder tre ljus. 

Tändstickan bryts av och fingertopparna sveds. 

Dimma ute. 

Hösten nådde sin kulmen för några dagar sedan, och nu 

ligger nästan allt det guldgula och rödvinsfärgade på den fuktiga asfalten istället. 

Snart är oktober till ändå.

Jag vaknar alltid vid fyra-femtiden numera.

 Måste gå på toaletten. Även idag vaknar jag för tidigt, 

och kommer på mig själv med att tänka: 

”Vad skönt att det bara är fredag och inte lördag. Jag ska till skolan.”

För första gången i livet är jag glad

över att jag inte får något höstlov.

Jag är oerhört tacksam för att jag studerar vid en liten skola

 - en skola som fått dispans och där det mesta är som vanligt. 

Vid praktiska övningar delas vi elever upp i mindre grupper, 

och handsprit finns i alla salar. 

Men annars så. 

Jag slipper sitta hemma framför en datorskärm. 

Tågen jag tar till och från Lund brukar vara packade till bredden, 

men på bara några dagar tunnas mängden resenärer ut ordentligt. 

Tågvagnarna blir plötsligt nästan spöklikt tomma. 

Och visst, det är skönt för min del. Lite mindre oro, lite mer utrymme. 

Men. Hur länge ska den här skiten pågå, egentligen? 

Kommer jag tillhöra den sista generationen som minns hur 

man brukade hälsa med en kram, gå på stora konserter, 

sätta sig bredvid främlingar på en parkbänk 

och resa utan munskydd? 

Kommer det ”svenska sättet att vänta på bussen” 

bli allmängiltigt för alla på planeten? Är isolering det nya svarta?

Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med den här texten. 

Kanske att jag känt mig ganska trött den här veckan. 

Samtidigt som jag i övrigt har ett roligt, tryggt, kreativt och fint liv - 

och påminner mig om det varje dag - vore det liksom... 

trevligt att veta, bara veta, att jag visst kan bjuda hem släkten till jul. 

Hur är det med er? 

Hur har höstlovsveckan känts i er?

Berätta, så lyssnar jag.

Kramar,

H

Att dricka chai, koka gröt, klappa katter och få brev

Hej på er fina, fina ni. Hur mår ni? 

Idag var det becksvart utanför tågfönstret när jag kom hem från skolan.

Vintern är i antågande, och det är viktigare än någonsin att hålla

hårt i det varma, trygga och vackra i vardagen.

Jag läste ett så himla fint inlägg hos Emma, 

där hon listar sådant som är fint med årets kanske annars gråaste månad.

Och jag började tänka i samma banor - på saker som får mig att

må bra, känna hopp och glädje 

i novembermörkret.

Det här är vad jag kom fram till. 

Att gå omkring med ett kuvert saffran i plånboken. Varje gång jag öppnar väskan doftar det vinter.

Att koka saffransgröt med steel cut oats, apelsin, kanel och kardemumma.

Att träden brinner nu.

Att dricka chai och äta krispiga scones på tesalong efter skolan, medan regnet öser över Lunds kullersten.

Att jag längtar efter att skriva igen.

Att vakna tidigt, göra i ordning frukost på en bricka, stryka eld på en tändsticka och tända ett ljus. Att sitta i sängen, att den fortfarande är varm, och äta framför morgonläsningen.

Att bjuda hem sin bästa vän samma regniga lördag, äta indisk blomkålsgryta med mathavre och söta tomater, karva varsin pumpa för första gången på flera år, se Så mycket bättre och dricka kaffe med skummad mjölk.

Att alla i min klass är så duktiga, inspirerande, olika och drivna. Att alla är så snälla.

Att få brev från sin brevkamrat.

Att vakna upp en ruggig söndagsmorgon och lägga en värmekudde i sängen. Att mamma kommer in och lägger sig bredvid en stund.

Att komma till jobbet en regnig lördag och komma på sig själv med att gå runt och le för att man trivs där så himla bra.

Att inte kunna motstå frestelsen att plocka upp sammetslena kastanjer från gatan och stoppa dem i fickorna.

Att ha mönstrad kappa, plocka fram mammas tjugo år gamla halsduk och köpa nya kängor inför vintern. Att känna sig fin i det.

Att klappa sina katter. Bära dem i famnen och ge dem några extra bitar godis fast de redan fått.

Att lyssna på en musiklista man satt ihop själv.

Att andas in höstmorgnarnas höga, klara och fuktiga luft. 

Att hitta nya, intressanta och trygga bloggar att följa. Nya, kreativa och inspirerande personer att lära känna - kanske även utanför internet.

Att inte ens skämmas för att jullängtan infunnit sig. Jo, det är sant.

Att boka in ännu en traditionsenlig frukost-träff mellan 07:05 och 08:30. Att prata om livet här, då och sen, sörpla finkaffe och njuta av Gateaus valnötsbröd med dijon, lagrad ost, krispig sallad och nymald svartpeppar. Att kramas hejdå och känna sig rörd av tacksamhet redan innan nio på morgonen.

Att drömma och planera inför en alldeles egen lägenhet.

Att jobba med en skoluppgift till långt inpå småtimmarna - men hinna klart i tid. Att resultatet faktiskt blev över förväntan och att få komplimanger för sin insats.

Att vintertiden förvirrar men händer. Att himlen blir mörkare men att inomhus - där skiner ljusen.

Att böcker finns. Att vänta på en beställning med ett signerat exemplar av en alldeles extra fin sådan.

Att göra kvällsyoga bredvid sin mamma en söndagskväll.

Att få fina kommentarer här inne, och vilja dela med sig av mer.

Ha en fin höstlovsvecka, oavsett om ni

är lediga eller jobbar, kämpar med tentor

eller är ute på äventyr.

Kram,

H

Om att må bra men vara rädd för att må dåligt

 Hej på er. Har ni det bra? Vilka är ni? Hur hittade ni hit?

Snälla berätta - det vore så fint att läsa. Prata med er.

Det är oktober och träden går i gul-orange. Morgnarna är fuktiga och jag kan lämna

kappan öppen när jag promenerar från tågstationen till skolan tillsammans med Astrid. 

Astrid. Ännu en helsingborgare som råkat börja i min klass och som är så fin och rolig.

I onsdags eftermiddag gick vi på tesalong, drack masala chai ur kanna 

och åt scones medan det första

höstregnet föll över Lunds kullerstenar. 

På söndag går vi över i vintertid. Och snart är november här.

Missförstå mig inte,

jag trivs bättre i höst än sommar. Trivs i den höga, klara luften,

i vardag, känslan av nystart, att få ägna mig att att producera och skapa,

att vara inomhus och se solen krypa över horisonten från tågfönstret.

Men plötsligt får jag oftare och oftare flashbacks från förra hösten och vintern.

En tid av mycket ensamhet, oro och ångest för min del. 

En tid på fel plats som jag kanske egentligen skulle ha lämnat, för att undvika

den period av ganska dåligt mående som jag gått igenom det senaste året.

Som jag tack och lov tror att jag lyckats skaka av mig nu.

För just nu är livet faktiskt ganska fantastiskt. 

Och även om viruset sprids snabbt i Skåne, regeringen varnar för skärpta

restriktioner och vi i skolan inte kan åka på våra studieresor,

har jag så himla mycket fint och himla många fina människor

runt omkring mig att jag blir helt varm.

Och jag ser fram emot så mycket, inte bara sen utan också

nu, imorgon, i helgen. 

Varje morgon vaknar jag och ser fram emot dagen som stundar.

Och det är jag glad för.

Men, som sagt.

Mörkret kryper tätt inpå oss. Snabbt.

Och jag kan inte låta bli att bli lite rädd - rädd för att falla tillbaka,

att trötthet och grubblerier ska resultera i vinterdepp ännu en gång.

Nä. 

Så ska det inte bli. Inte den här gången.

För sån skit har vi inte tid med. 

Jag vägrar. Jag har ett liv att fira.

Höstdagar i huvudstaden

Hej på er alla fina. Det är oktober, vinden är rå om mornarna, 

våra björnbär har slutat mogna och den tjocka kappan med hundtandsmönster 

i burgundy har åkt fram. 

Vecka 43 väntar runt hörnet. Jag har inget höstlov att se fram emot i år,

men det gör inte så mycket. Skolan är rolig att gå till, så inspirerande

och fylld med varma, fina människor & kloka samtal. Jag njuter av

att få tid och rum att skapa, att få lära mig mer om konst och design

- och att få bli tagen på allvar med mina drömmar.

Plötsligt känns allt möjligt. Och hösten känns snäll i år.

För en helg sedan kom jag hem med 21:30 tåget och

dåsade u t m a t t a d ner i sängen efter en intensiv helg i huvudstaden.

En fantastiskt fin helg. 

Det är sällan jag kommer iväg till Stockholm, men vid varje besök

slås jag av hur bra jag trivs där. Jag känner mig hemma, på något vis.

Och jag blir glad i livet. Kanske beror det på

att staden är överfylld av god mat, fina museer,

annorlunda butiker, vatten, vatten, vatten,

en helt annan lunk (läs:tempo), och helt andra möjligheter.

Friare, på något sätt. Allt det man som skåning

kan gå omkring och längta efter; bara kunna läsa om,

finns plötsligt mitt framför ögonen på en.

Mycket fint.

Jag spenderade en helg i Stockholm med Alice,

min allra bästa vän,

och hann med att träffa flera andra, fina människor också.

Solen värmde oss gott när vi promenerade längs Söders gator,

och när det plötsligt störtregnade tog vi flykten till

Nordiska museet och ett sorligt café. Så det löste sig fint,

det med.

Här följer en bildkavalkad från mitt femte huvudstadsbesök.

Kanske återkommer jag inom kort med en liten guide

till mina pärlor. 

Efter fem timmars tågresa genom småländska skogar,

med bistrokaffe och designarbete vid datorn - i munskydd - 

anlände jag till T-centralen och lyckades till slut leta reda på Alice.

Vi åkte till Söder och checkade in på hotell. 

Sedan beställde vi en ljuvlig lunch på Pom & Flora.

Jag drömmer dagligen om höstgröten med steel cut oats, 

kardemumma, skummad havremjölk,

bakade äpplen, hasselnötssmör & vispad yoghurt som jag åt.

Som ett moln.

Alice blev också mycket nöjd,

med sin gröt med aprikoskompott & skyr,

och stora kopp med chai.

Vi kikade runt i butiker i ett fredagsfestligt city. 

Här: Ett stopp på Söderhallarna och

Sebastién på Söder, där Sebastién själv stod och

vek surdegar bakom disken. 

Vi köpte med oss nyrostad müsli och hemgjort 

hasselnötssmör. På

A la carte antik fanns fantastiska, antika skärbrädor,

bestickset för dockor, franska bakformar i koppar och en och annan dyrgrip.

Mycket fint. 

Några timmar senare, när solen sänkte sig i Riddarfjärden och blå timmen kommit och gått,

tog vi t-banan till Solna där Linnea - min och Alices fina, varma, barndomsvän, numera bor

med sin sambo (och trolovade!) Esbjörn. 

Hon bjöd på hembakad pizza, rödvin & cheesecake och vi pratade

om allt som hänt sen sist. 

Tove, som egentligen bor i Berlin men var i Stockholm samma helg

av en ren slump, kom också och gjorde oss sällskap.

Tack fina, fina Linnea för att vi fick komma och tack alla fina personer

i min närhet för att ni finns. Er ska jag hålla hårt i.

Så var det snart lördag.

Dimman låg tät och rå över slussen när vi passerade, 

för att ta färjan över till Djurgården.

Ett nästan alldeles öde sådant,

sånär som på en grupp förvirrade, franska turister

& några pigga joggare. 

Hade jag bott i Stockholm hade jag kanske

valt att inleda helgen just här.

Vi promenerade till Nordiska museet, 

som är en av de platser jag håller som kärast

i staden. Här ligger fokus på svensk folklivshistoria, på

rum, hem, kläder och dräkter, mat, 

livsstil och minnen. 

De finaste avdelningarna är folkhemslägenheten,

med rostfri bänkskiva, kryddhylla och välfyllda skåp,

rummet med dukade jul- och midsommarbord

samt

hörnet med otroliga gamla dockskåp.

Gå hit, om ni är i krokarna

och vädret tyvärr inte riktigt passar

för en dag på Skansen.

(Nästa gång!)

Efter några timmars vandrande mellan

våningar och salar

kikade vi i den fina museibutiken,

köpte en julklapp 

och tog oss ut i duggregnet. Vi tog bussen hela vägen

tillbaka till Söder och återförenades med Linnea

för lunch på Pom & Flora Bondegatan.

Det var grötens dag,

och vi hade sett fram emot att prova på semmelgröt & saffransgröt,

med kardemumma, mandelsmör, russin och skummad mjölk.

Tji fick vi.

All gröt var slut.

Men, vi beställde in acaibowl med kanelrostat bovete,

cappuccinos och äggtoasts. Så vi blev nöjda i vilket fall som helst.

Efter lunchen förundrades vi över vackra omslag

i överfyllda bokhandlar,

och skildes sedan åt.

När kvällen kom gjorde jag och Alice oss i ordning

och tog oss till Berns asiatiska för middag.

Det var gott och fint. Jag åt aubergine- och tofugryta,

picklade svamp och fermenterade sojabönor. 

Alice testade laxsashimin och den panerade kycklingen. 

Ja, vi blev nöjda.

Fina, kloka, roliga, trygga Alice.

Söndag! Sista dagen på Stockholmsvisiten.

Solen sken och himlen var isblå när vi vandrade i Katarinakvarteren och hörde

kyrkklockorna slå. En avstängd trappa ledde till en halvtimmes extra promenad

runt Slussen, men vi lyckades faktiskt beta av alla utställningar och lite shopping

på Fotografiska. Sedan var det dags för utcheckning och vi skildes åt.

Jag hade stämt träff med fina Anna-Clara, som jag haft kontakt med via Instagram. 

Hon är en loppisfantast, vintageälskare och kreativ själ, precis som jag. 

Vi fikade på trettiotalscaféet Ritorno, och därefter tog hon mig

på visning i hennes lägenhet, med högt i tak, spröjs på fönstren, kokvrå och knarrigt golv. 

Det var så himla fint, och hemmet fångade Anna-Claras personlighet precis.

Hon är så duktig på urval och detaljer.

När det blev dags att åka hem till Skåne igen,

visade hon mig några guldkorn i Vasastan - 

bland annat en kryddbutik där Strindberg brukade handla.

Vi kramades hejdå

på stationen

och jag begav mig hem.

Det var en helg i guld och brinnande orange.

Sol på kind, salt bris i håret, trötta fötter

och värme i hjärtat.

Hoppas vi ses snart igen, Stockholm!

Ha en fin vecka,

Hanna