Jag vet knappt hur jag ska formulera det här
inlägget. Det är så mycket som vill ut, så mycket som skett
och sker och som jag vill berätta om.
Sedan sist har jag haft ett veckolångt besök av Rayne
från Amerika, som jag visat Skåne och lärt mig mycket av.
Jag har slutat arbeta på ett jobb och fått ett annat.
Jag har sagt hejdå till kollegor och bekantat mig med nya.
Jag har åkt buss genom Europa och upplevt
Berlin, Prag och Budapest.
Jag har stärkt mina relationer och vuxit som människa,
inte bara sedan jag sist skrev här på bloggen,
utan mycket, under de senaste månaderna.
Och så har jag ännu en gång vänt blad
och påbörjat ett nytt kapitel i livet.
Det verkar ske allt oftare nu.
Den här gången gäller det vad som kommer
ske i höst. Allt är inte klart ännu så jag skriver inte mer än så,
just nu. Men förändringarnas vindar,
de blåser starkare och starkare.
Jag kommer antagligen befinna mig någon annanstans,
och lämna mycket av den trygghet jag har idag
bakom mig. Ja, jag får återkomma till det där.
Men spännande är det, det kan jag säga.
Som jag tidigare skrivit, gav jag mig själv ett löfte
i julas. Att 2019 skulle bli det roligaste året i mitt liv.
Mycket eftersom jag länge lidit av ett duktig-flicka-syndrom,
som inte måste vara negativt (heja oss, duktiga kvinnor!),
men i mitt fall var det tyvärr just så.
Under tonåren tillbringade jag merparten av min tid
framför skolböckerna och uppsatser på en datorskärm.
Jag gick sällan ut och har väl inte riktigt haft k u l
sedan jag var barn. Så i år, tänkte jag, skulle jag
minsann unna mig det.
Även som en slags utmaning för mig själv;
en introvert ensamvarg som har svårt att slappna
av och inte vara strukturerad, ekonomisk, planerande
och hälsosam hela tiden.
Och jo, jag tror att jag vågar konstatera, att jag lyckats.
Det är maj och rhododendronen blommar i slottsparken
där jag sommarjobbar. Koltrastarna sjunger i skymningen och ännu
en sommar väntar runt hörnet.
Fem månader har passerat, sedan den där nyårsnatten
då jag och Alice skrev ned våra löften
på randiga ark och stoppade i förseglade kuvert.
Fem månader av fantastiska händelser, resor, nya vänner,
många lärdomar, god mat, vackert väder, mycket
spenderande av pengar och väldigt lite av det som är tråkigt.
Omvälvande och fantastiskt.
Helt sjukt.
Och i söndags,
en dag efter hemkomsten från tio dagar i ett myllrande Östeuropa,
kom de över mig.
Starka, hettande, brännande känslor så
slagkraftiga att jag kände mig både lycklig och
förtvivlad på samma gång. Lite yr och darrig.
Ofta känner jag inte så mycket.
Jag har tusen tankar och funderingar över allt och inget,
men har svårt att fiska upp riktig lycka eller sorg till ytan.
Ingenting kommer ut.
Men just nu,
när förändringens vindar blåser, och jag har så mycket
att vara tacksam för, att se fram emot, att förändra och förbättra,
då är de där, känslorna.
Jag stod i trädgårdslandet i mormors kolonilott
och påtade i jorden. Stugan och trädgården med äppelträd
som vi älskar, men som vi inte hinner med
och därför ska sälja.
Jag rensade bort ogräs och borstade stenplattor
rena från jord och damm,
medan mamma klippte gräsmattan några meter bort.
Jag fällde tårar över mitt och hennes band, tänkte
på hur starkt det är, och hur jag aldrig kommer
kunna göra för henne, allt det hon gjort för mig.
Tänkte på mig och på världen och livet i sig,
på alla vägar man kan gå och på vilka man bör gå.
På hösten.
På att jag måste börja rensa ut och
packa ner. Ge min syster mitt rum,
byta till ett annat. Köpa egna påslakan och rulla
ihop mormors trasmattor. Kalla dem mina egna.
Lära mig tvätta.
Ta ansvar.
Ha kul.
Hitta balansen i livet
(som kanske inte finns?).
Växa än mer.
Vara. Här och nu.
Det med.
Och Ni,
vad känner ni,
just nu?
Puss.