Tänka sig - jag hittade hit igen.
Jag befinner mig på ett SJ-tåg med slutstation Stockholm central. I min röda kåken finns packning för tre dagar i huvudstaden; några nya julklappsplagg och några mellandagsmjuka. Jag har tagit med mig gåvor från Skåne att ge bort till de jag ska övernatta hos och bokat bord på en japansk restaurang med avsmakningsmeny. På centralen kommer J vänta, och ta emot mig.
I bakspegeln skymtar, allra närmast, några dygn av jul och familj, trötta katter i en soffa med Karl Bertil Johnson och Grease på TV:n. Svensk julmat i omgångar hemma och sedan turkey & trimmings hos kusinerna på juldagen. Tänk att Christmas pudding faktiskt smakar riktigt gott.
Det var jobbigt att lämna mamma, pappa och syster i fredags morse. De i pyjamas och utan måsten. Jag, med tung ryggsäck hastande till ett pågatåg för att åka tillbaka till Lund och jobba extra. Folkhav av rea-sugna, en hel del återköp och huvudvärk från höger sida av nacken. Men helt okej, ändå. Jag tycker ju om mitt jobb.
Och nu befinner jag mig, som sagt, här: påväg till julens nästa anhalt. Och i det lilla representerar den här resan också det stora - det som till största del färgat året som nu snart är till ändå. Jag reser till huvudstaden för att hälsa på min kille och 2024 kommer jag antagligen alltid förknippa med just honom. Jag kommer minnas hur spännande, ansträngande men också härligt pirrig våren var, hur lycklig och fri jag fick känna mig under sommaren (som annars brukar vara den tid då jag mår som sämst) och hur hösten och vintern färgats av trygghet, att forma om vardagen och att kombinera den med arbetslivet (som i mitt fall inneburit praktik på en tidningsredaktion - en dröm för en kreativ själ, och något jag är stolt över).
Swish, swish så var året till ända. Igen. Lika fort som landskapet förändras utanför tågets solkiga fönster förändras tiden vi lever i. Jag hittar då och då grå hårstrån allra närmast hårbotten och tänker en hel del på mitt åldrande; hur främmande det känns när jag samtidigt inte ens har gått klart skolan ännu. 2024 har i alla fall fört med sig en hel del nya kunskaper och erfarenheter om det där med relationer - något som jag tror kan räknas som valuta värdig att läggas på vuxen-kontot. Helt plötsligt fattar jag vad folk snackar om när de framställer relationer som något att diskutera i det oändliga; något outgrundligt svårt och intressant, och jag tror att den förståelsen har fått mig att växa. Utöver att lära mig mer om framtida yrke (som förhoppningsvis kommer resultera i ett riktigt jobb under 2025) så har 2024 lärt mig om hur jaget kan kombineras med någon annans jag. Hur bra det kan kännas. Men också hur jaget fortfarande måste få fortsätta existera som en solitär enhet, något som växer och spirar och får lov att göra det även på egen hand.
När tåget vänder hemåt igen och jag swishar tillbaka ner till Skåne är det redan nyårsafton och 2025 ligger framför mig. Är det året då jag blir vuxen till fullo? På riktigt? Nja, där hamnar jag nog inte innan jag fyllt 30, i alla fall. Vi tar det senare.
Gott nytt år,
alla ni fina.
/H